Många timmar långa trängspass med tjänstehundar i skogen – vårdkunnandet kommer ibland väl till pass

Hundintresset har fört mor och dotter, Mari Mikkonen och Noora Luukkainen, närmare varandra.

Image text
Noora Luukkainen (t.v.) ja Mari Mikkonen tränar i skogen med sina hundar Ylva, Vinski och Touko. Kuva: Tiiu Kaitalo

Den svarta hunden tar glädjeskutt i ett lerigt dike. Skogsträningen har just avslutats och storschnauzern Vinski är vild av glädje. Mor och dotter, sjukskötare Mari Mikkonen, 49, och närvårdare Noora Luukkainen, 29, ­tittar roat på. Det är Maris hund, men den gemensamma tjänstehundshobbyn har redan i fem år tagit kvinnorna till skogar och träningsfält flera gånger varje vecka.

Mari började med träningen, för hon ville ha en hobby för hunden och inte bara hundpromenader, så att den kan använda både huvudet och sin känsliga näsa. Snart kom dottern också med.

”Jag har växt upp med hundar. Mamma blev intresserad av spårning och bad mig komma och hjälpa”, säger Noora.

Mari och Noora tränar spårning och lydnad. 

Spårning är en hundhobby där man lär hunden söka efter gömda människor i skogan. Träningen förbereds redan hemma där man skär godsaker i små bitar.  Dem får hunden när den hittat en människa i skogen. Mor och dotter ­hjälper varandra också med lydnadsträningen. Den andras råd och stöd är viktiga, för själv märker man inte alltid varför hunden inte lär sig på önskat sätt.

Att röra sig i skogen  är en njutning för både djur och fostrare. Träning­arna är långa och ibland kan upp till fyra timmar flyga iväg i skogen.

”Det är inte bara hobbygänget som gör mig glad utan också att hunden njuter av att arbeta med näsan. Tiden rinner snabbt iväg under träningen och på kvällen hemma är vi alla trötta men lyckliga”, säger Mari.

Ibland kan man ha hjälp av vård­kunnandet. Nooras belgiska vallhund Ylva har bytt hem och var problemhund när den kom till Nooras familj. Den har egenskaper som tyder på autism.

”Ylva är väldigt känslig och behöver tydliga rutiner. Jag som har erfarenhet av arbete med autistiska barn hade lättare att förstå hunden och veta hur den bäst fostras”, menar Noora. 

Text Tiiu Kaitalo

Artikeln publicerades i nr 11/2021 av Tehy-tidningen. Du kan läsa hela tidningen på svenska här.