Social- och hälsovården vilar på kvinnoaxlar – varför är det viktigt att tala om det, Anna Kouvonen?

1. Du har sagt att vården vilar på kvinnoaxlar och att det beaktas alltför lite. Varför är det viktigt att tala om?

För att man ska inse vem som utför det tunga arbetet med liten lön. Kvinnorna bär upp hälsovården, och det måste synliggöras. Man talar ofta könsneutralt om problemet, fast till exempel 99 procent av tandskötarna och 90 procent av sjukskötarna och närvårdarna är kvinnor.

Arbetslivet har exceptionellt kraftigt delats in i kvinnliga och manliga yrken just i de nordiska välfärdsstaterna. Delvis söker män sig inte till området, dels för att lönen, dels uppskattningen är låg. Intressant är att 21 procent av de personer med utländsk bakgrund som avlagt examen inom hälsa och välfärd redan är män och fler män behövs.

2. Redan studerande till vårdyrken misstänker att de inte kommer att orka. Vad skulle hjälpa de unga?

Pengar är enda sättet att lösa problemet. Allt bottnar i dåliga resurser. På unga märker man att underresursering snabbt gör en trött. Redan under praktiktiden känner många att de inte får stöd och handledning i tillräcklig utsträckning. Unga talar om osynliga chefer som de aldrig träffar. Å andra sidan kan ledarskap vara alltför kontrollerande. Samma saker tröttar också ut andra arbetstagare, men i början av karriären accentueras betydelsen av brist på stöd, av för stor arbetsbörda och av etisk påfrestning.

3. Hur ser du på social- och hälsovårdens framtid?

Den är oerhört oroande, särskilt när det gäller äldrevården. Det har varit känt att befolkningen åldras, men det har man slagit ifrån sig. De stora årsklasserna börjar först nu komma i den ålder då servicebehovet är störst, så krisen kommer att vara länge. På gräsrotsnivå kämpar man från en dag till en annan. Arbetsrelaterad invandring behövs, men ensam räcker den inte för att råda bot på vårdarbristen.

4. Om du fick förändra en sak i vården, vad skulle det vara?

Jag skulle höja lönerna. Lönen är låg med hänsyn till hur krävande arbetet är. Jag kokar av ilska när det talas om antalet händer eller om att vem som helst kan sköta gamla. Man talar nedlåtande om arbetet, sett till hur mycket kunnande det kräver.

5. Din mor arbetade som primärskötare och din far med underhållsarbete. Hur har det varit att från arbetarbakgrund bli professor?

Tack vare den bakgrunden bygger min förståelse för samhällsklasser inte bara på teori. Under coronan glömde många att en stor del av människorna fortfarande har jobb som kräver fysisk närvaro, att samhället inte fungerar utan städare, chaufförer eller vårdare. Min far var arbetarskyddsfullmäktig och förtroendeman på sin arbetsplats. Jag insåg tidigt att fackföreningsrörelsen har kämpat sig till många förmåner, som annars inte skulle finnas. Maken är lokalvårdare och min syster närvårdare. Deras arbeten är krävande och tunga. För det betalas ofattbart lite. Själv forskar jag, men det här minns jag varenda dag.