Att tala om barns våldsamhet är inte lätt – familjearbetare hjälper mammor, pappor och syskon att orka

När man nämner saker vid deras rätta namn börjar klienter må bättre redan av det, säger familjearbetare Vesa Vilppola.

Image text
Ibland kan redan ett enda samtal ge den hjälp som behövs, säger Vesa Vilppola.
Bild: Tomi Aho

Låt oss nämna saker vid deras rätta namn. Om barns raseriutbrott resulterar i blåmärken, brutna ben, plus rädsla, ångest och sömnlöshet, så handlar det inte om utmanande beteende utan om våld.

Föräldrar känner ofta stor skam. Det kan vara svårt redan att erkänna att barnet är ursinnigt eller beter sig olämpligt. Ännu svårare blir situationen om barnet riktar våldet mot någon närstående, som vill känna sig betydelsefull och älskad.

”Att sätt stopp för våld är vanligen aldrig den persons ansvar, som blir utsatt för det, men då detta gäller föräldrar är konstellationen annorlunda. Och skamkänslorna kan öka om man inte får bukt med sitt barns våldsamma beteende. Det borde sakkunniga vara medvetna om”, säger Vesa Vilppola, 40.

Han verkar som familjearbetare i projektet Kun lapsi satuttaa (När barn gör andra illa), där man försöker hitta lösningar i familjer, där någon under 25 år behöver särskilt stöd och är våldsam. Orsaken kan vara funktionsnedsättning, neuropsykiatriska störningar eller problem med förståelse och inlärning.

Projektet genomförs av Kehitysvammaisten Palvelusäätiö, en stiftelse för tjänster för personer med intellektuell funktionsnedsättning och av Settlementti Tampere ry. De har sökt kontinuerlig finansiering för projektet från nästa årsskifte. Åren 2020–2022 stöddes det av Stea, Social- och hälsoorganisationernas understödscentral.

Lätt att ta kontakt

”I Finland finns det många familjer som berörs av problematiken. Ändå är det svårt att hitta lämpliga tjänster”, säger Vesa.

Han betonar att den, som lider och tröttas ut på grund av en närståendes våldsamhet, står i centrum. Det kan vara en förälder, ett syskon, en far- eller morförälder.

I projektet har man gjort det enkelt att be om hjälp. Vem som helst kan fylla i en blankett med sju punkter på nätet. Där begärs grundläggande uppgifter, till exempel: Hur berör barnets eller den unga personens våldsamma beteende dig? Vad oroar du dig för? Vad ger dig stöd och hjälp? Vilken typ av hjälp och stöd önskar du?

”När jag ser att någon hört av sig tar jag vanligen kontakt redan samma dag. Som längst har dröjsmålet varit tre arbetsdagar, på grund av exceptionellt brådskande ärenden, men hittills har det bara hänt en enda gång.”

Situationsbeskrivningarna på blanketterna har liknat varandra överraskande mycket. Man griper det sista halmstrået då man inte fått hjälp på annat håll.

”Klienterna oroar sig för hur de ska orka och för att förlora sin mentala hälsa. De kan inte somna eller sover ryckigt, oroar sig för barnet och dess framtid. Även om det finns vänner vill man inte tynga dem med sina bekymmer alltför mycket.”

Vesa stämmer träff med klienterna i sitt arbetsrum eller talar med dem på nätet och i telefon. Ibland ger ett enda samtal den hjälp som behövs.

Närstående glöms bort

Det viktigaste är att klienter i lugn och ro kan berätta för Vesa om sin situation och om sina känslor, att de upplever att någon lyssnar och förstår. Det kanske aldrig tidigare har hänt trots att svårigheterna i hemmet kan ha existerat i ­åratal.

”Den närstående har glömts bort, trots att barnet eller den unga med våldsamt beteende kan vara klient i något hjälpande organ”, konkluderar Vesa.

Samtalen avslöjar utmattning, hopplöshet, ångest och trötthet.

I sin egenskap av sakkunnig kan Vesa hjälpa klienten förstå att symptomen inte saknar grund.

”Om man inte kan sova till exempel på grund av överaktivitet som bottnar i traumatisering, så är trötthet en naturlig följd.”

Redan då bilden av situationen klarnar och man nämner saker vid deras rätta namn börjar klienten må bättre. Den dunkla känsloknuten löses upp, med ökad egen förståelse och självempati som följd.

Vesa kan också hjälpa klienter med andnings- och avslappningsövningar.

Stor verktygslåda

Vesa specialiserade sig på psykiatriskt vårdarbete i yrkeshögskola. Därefter har han arbetat bland annat på ungdomspsykiatrisk avdelning och på poliklinik.

Hans verktygsback omfattar också ART- och MDFT-metoder.

Utgångspunkten för Aggression Replacement Training (ART) är att det går att lära sig och lära ut socialt, allmänt accepterat beteende. Hit hör bland annat uppövad aggressionskontroll, sociala färdigheter och moraliska aspekter.

MDFT igen är en familjeterapeutisk, mångformig arbetsmetod som fungerar bäst i svåra och krisartade situationer, där man redan har prövat öppenvården och utplacering övervägs.

I projektet ”Kun lapsi satuttaa” samarbetar Vesa intimt bland annat med barnskydd, småbarnspedagogik, bildningsväsende och aktörer inom social- och hälsovårdstjänster och i den tredje sektorn.

”Ibland säger kunder att de blivit så provocerade av sitt barns beteende att de själva tagit till våld. I det skedet är det min uppgift att empatiskt säga: Bra att du berättar. Också så här kommer vi vidare.”

Vesa hyser stor uppskattning för den expertis som finns inom Settlement Tamperes vålds- och krisarbetsgrupp: ”Arbetskamraterna där har visioner och kunnande, så vid behov finns det alltid stöd att få på nära håll.”