Var modigt den du är

Anniina Orrenmaa, 38, talar öppet om hustrun Hanna och familjens två barn på sitt jobb. ”Bäst att öppet vara sig själv. Det skulle vara svårt att smussla och hålla reda på vad man sagt till vem. Jag är en öppen person och talar mycket om familjen och barnens missöden.”

Anniina kom till Åucs Salo sjukhus som sjukskötare för 15 år sedan. ”Då såg jag ut som en pojke med snaggat hår, för jag hade just kommit ut ur armén. Arbetskamrater försökte gifta bort mig med sina söner. Avsikten var god. De tyckte jag skulle bli en fin svärdotter.”

Det gick en tid innan Anniina fick fram att hon i själva verket dejtade en kvinna. Inställningen var fin från början. ”Ingen hade problem med det. Snarare var det jag som var rädd att berätta.”

Till och med den sjukskötare som var gift sedan länge och hade talat illa om minoriteter tog det sakligt.

I patientarbetet är det rätt vanligt att i synnerhet äldre personer antar att Anniina har en make. ”Det sårar inte, utan jag tar det mer med humor och säger att hemma har jag en fru. Samtalen har inte stupat på det.”

Sedan början av året är Anniina ordförande på heltid för fackavdelningen vid Egentliga Finlands välfärdsområde Varha. Före det arbetade hon på övervakningsenhet och som hjärt- och pacemakerskötare.

Anniina säger att henne kan man fråga rakt på sak om familjesituationen.

”Många gör det också, och frågar till exempel hur våra barn kommit till. I dag finns det många möjligheter. Jag födde Peppi och hustrun födde Leo. Spermadonatorn var samma person, så våra barn har blodsband.”

Anniina kallar sig ”mami” och hustrun ”äiti”.

Tillräckligt tryggt?

Tehy-tidningen gjorde en nätenkät om att komma ut ur skåpet. De flesta som svarade hade berättat på sina jobb att de tillhör en sexuell minoritet eller en könsminoritet, eller båda. Det kom ett sextiotal svar och de visade att bara ett fåtal var kvar i skåpet.

”Det är faktiskt en fördel att berätta. På sociala medier förekommer vi på bild tillsammans. Jag orkar inte gå omkring och ljuga. Det är lättare att andas så här. Vi är de vi är och koncentrerar oss på jobbet”, säger en kvinnlig röntgenskötare.

”Jag berättar ifall det blir aktuellt. Jag vill inte i första hand definieras utgående från sexuell läggning som arbetskamrat, utan på andra grunder. Öppenhet gör livet lättare och i princip har det inte orsakat problem”, skriver en manlig sjukskötare.

”Jag och min fru jobbar på samma arbetsplats. Jag tycker inte att homosexualiteten eller den gemensamma arbetsplatsen har påverkat arbetet eller arbetsmiljön”, säger en biträdande daghemsföreståndare.

Lika väl ställt är det inte på alla arbetsplatser. EU:s byrå för grundläggande rättigheter gjorde i fjol en jämförelse som visade, att man på ganska få finländska arbetsplatser helt och hållit har kommit ur skåpet. Bara fem procent är alltid öppna med det. Här liknar Finland mer östeuropeiska länder – skillnaden är stor jämfört till exempel med Sverige eller Danmark.

Enkäten besvarades av HBTQ-personer, alltså homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexpersoner och queera. Termen queer har flera betydelser och innefattar inte bara sexual- och könsminoriteter utan också personer, vilkas identitet alltför mycket begränsas av traditionella definitioner av sexualitet och könsidentitet.

”Ofta tänker vi, att Finland är ett jämlikt och jämställt land, men så är det inte ännu. Om du inte själv hör till en minoritet kanske du inte stöter på eller märker diskrimineringen. Mycket jobb återstår”, konstaterar Venla Suutari, utbildningssakkunnig på Seta. 

Skiljer sig social- och hälsovården från andra branscher?

”Intressant fråga. Undersökningar visar att rädsla för diskriminering påverkar val av bransch och många undviker mansdominerade sektorer, då de anses diskriminerande. Social- och hälsovården är kvinnodominerad och uppfattas kanske som tryggare. Det krävs förtroende för arbetskamrater, ledning och organisation för att berätta.”

Homofobisk chef

Rädsla för diskriminering, tidigare dåliga erfarenheter och att man inte känner arbetskamraterna tillräckligt väl är enligt Venla Suutari typiska orsaker till att man blir kvar i skåpet.

”Också i allmänhet överväger vi alla hur mycket vi vill berätta om privatlivet på jobbet. I det avseendet är alla olika.”

Olikheter i fråga om människor och arbetsplatser märks också på enkätsvaren.

”På min förra arbetsplats berättade jag inte. Chefen var öppet homofobisk och jag var rädd att riskera jobbet”, berättar en kvinna som är sjukskötare.

”Ibland får jag fortfarande känslan att jag inte känner dig tillräckligt väl för att tala helt öppet”, förklarar en man som är sjukskötare.

”Många skannar omgivningen och överväger om det är tryggt att berätta, beskriver Venla Suutari. Det talas om minoritetsstress, alltså oro för fördomar, diskriminering eller elakhet mot någon som hör till en minoritet.

Suutari påpekar att det inte ens alla gånger är möjligt att välja att komma ur skåpet. Transpersoner till exempel kan inte alltid själva välja, för människor utgår från hur någon med ett visst kön ska se ut.

Enligt en förfrågan gjord av EU:s byrå för grundläggande rättigheter har fördomarna mot minoriteter i Europa ökat de senaste åren. ”Särskilt motståndet mot transpersoner växer. De möts av fördomar och felaktiga uppfattningar.”

Normativitet överallt

Heteronormativitet finns överallt, som syre, beskriver en av dem som besvarat Tehy-tidningens enkät. Man utgår till exempel lätt från att en kvinnas äkta hälft är man.

Konkret betyder öppenhet ofta hur man pratar om vardagliga saker. Vågar man nämna sin partner vid namn om hen inte har det kön som majoriteten utgår från? Några respondenter talar på jobbet om en partner.

”Man kommer ut ur skåpet flera gånger. Det ordnas ständigt möten med nya deltagare och talar man då friare under en paus måste man vanligen bryta mot heteronormen”, berättar en kvinna som arbetar som instruktör.

Vissa respondenter upplever att de utesluts ur diskussioner om barn. Det antas att de inte kommer att få barn.

När det gäller klienter och patienter är många försiktiga. Kontakten är dessutom ofta så kortvarig att det inte blir aktuellt med prat om bakgrund.

”Många som har familj och lever i ett heteroförhållande talar med boendena om man eller barn. Jag märker att jag är mer återhållsam och avslöjar inte min partners kön förrän jag känner mig säker på att jag vågar nämna det eller rätta någons missuppfattning om heteronormativitet. Jag kan säga att jag har en partner men inga barn. Jag vill inte testa om inställningen eventuellt förändras”, skriver en sjukskötare i äldrevården.

Blickar vid klädskåpen

Några som svarat berättar om tissel och tassel bakom ryggen och till och med om förolämpningar. En studerande blev illa bemött på sommarjobbet när hon berättade om sin flickvän.

”En arbetskamrat ville inte längre vara i samma rum som jag eller tala med mig. Knappt att hen tittade på mig. I kafferummet har jag hört hur det sagts att pridefrågan har gått till överdrift”, berättar en ung sjukskötare.

En 55-årig röntgenskötare har märkt att yngre personer är toleranta:

”Min nuvarande arbetsplats är den första där jag sluppit dölja att jag lever med en person av samma kön. Det är fortfarande mycket känsligt på alltför många arbetsplatser. Ålder påverkar inställningen. Jag känner ingen under 30 år som har något emot det.”

Några berättar om besvärliga situationer vid klädskåp eller dusch.

”Många har en negativ attityd vid klädskåpen och det är verkligen förargligt. Jag vill inte gå i allmän dusch på jobbet om jag inte måste, för jag vill inte göra andra obekväma”, berättar en sjukskötare som identifierar sig som maskulin lesbisk kvinna.

Flera respondenter konstaterade att negativa attityder kan komma fram om det antas att ingen på plats tillhör någon minoritet.

”På jobbet är det bra att prata om vad som är okej att säga vid kaffebordet eller på kansliet. Alla kunde fundera lite på sina attityder”, säger Venla Suutari.

Åtgärder behövs

Det krävs åtgärder för jämställdhet på arbetsplatser, påpekar Venla Suutari. Stommen utgörs av diskrimineringslagen och jämställdhetslagen, som förbjuder diskriminering. Vid planering av jämställdhet och lika behandling drar man upp riktlinjer för hur jämställdheten på den egna arbetsplatsen ska garanteras – hur man till exempel rapporterar osakligheter och tar tag i dem.

Också principer för tryggare rum tillämpas redan på många arbetsplatser. Med tryggt rum avses öppenhet, jämställdhet och respekt för alla.

Omklädningsrum för byte till arbetskläder borde enligt Suutari vara sådana att de också lämpar sig för en transperson. Rekryterare kunde även tänka på att förnamnet på ett arbetsbetyg kan skilja sig från det som sökanden använder nu. ”Med mera förutseende blir det inte så svårt för individen.”

Hur tycker de som besvarat enkäten att man kunde minska diskrimineringen? Många talar om behov av utbildning. Med regnbågsfärgade nyckelband och märken kunde man signalera trygga rum. Att sluta anta och förhålla sig öppet skulle enligt många leda långt.

”Bra gemenskap är till hjälp i många avseenden. Sätt allt det grundläggande på arbetsplatsen i skick. Nolltolerans för arbetsplatsmobbning och dåligt bemötande kolleger emellan.”

”De som tiger borde ändra sig och börja ingripa mot nedlåtande och sårande prat.”

En homosexuell man från Kuopio konstaterar: ”Själv är jag lite pessimistisk när jag ser på världssituationen och all galenskap som i rask takt sprider sig på andra sidan Atlanten. Men kom ihåg att de starkaste rösterna inte är representativa för majoriteten. Själv har jag på min arbetsplats med eget exempel försökt visa att vi är av samma skrot och korn.”

Vad skulle Anniina Orrenmaa, som själv talar öppet om sin familj, säga till en ung person som funderar på att komma ut ur skåpet?

”Var modigt och stolt den du är. Det har andra inget att skaffa med och är ingen orsak till mobbning. Vi får alla älska vem vi vill.”