En enda vuxen kan räcka – Det viktigaste i Miia Anttonens arbete är att upptäcka barnmisshandel

Miia Anttonen har märkt att många barn längtar efter att bli sedda. Om ett barn inte accepteras hemma kan det söka godkännande på annat håll, med klent resultat.

Image text
Mia är socialpediatrisk sjukskötare och hennes arbetsplats finns inom Helsingfors stads barnskydd. Hon tar då och då hunden Väinö med till jobbet.
Bild: Jaakko Martikainen

Miia Anttonen, 30, tar då och då hunden Väinö med till jobbet. En gång hörde hon när ett barn viskade i Väinös öra: ”Jag orkar nog ändå bli vuxen, så jag får en hund som du.”

Mia är socialpediatrisk sjukskötare och hennes arbetsplats finns inom Helsingfors stads barnskydd, på barnmottagningsenheten i Åggelby.

På Miias avdelning Sinipirtti finns det plats för sex barn, som är där för utredning i en till två månader. Barnen är 7–12 år gamla. Ibland finns det också yngre barn på avdelningen, för syskon placeras på samma avdelning. På grannavdelningen finns det också bebisar.

”Alltför många små människor har varit tvungna att bli alltför stora och ta ansvar för saker som förskolebarn inte borde behöva ha. Många saknar sin mamma och pappa och längtar efter att bli sedda.”

Förtroende föds i vardagen

Miias viktigaste uppgift är att känna igen misshandel. Utredningsperioden är tung intervention: det är mycket i barnets liv som är dåligt.

Under sjukskötarbesöket kartlägger Miia varje barns fysiska och psykiska hälsa, men uppgifter samlar hon också in i vardagslivet. Hon arbetar i tre skift och med barnen bakar hon bullar, städar och läser kvällssagor. Barnen har egna rum. De går i skolan om de kan och får träffa kompisar.

”Det är inte lätt för ett barn att berätta om svåra saker såsom eventuell misshandel. Det bästa är att förtjäna sådana barns förtroende som inte alltid haft vuxna värda förtroende. Tillsammans kan vi fundera över att tillvaron kunde se annorlunda ut. Fast det nu känns svårt, så behöver det inte alltid vara så.”

Barnen har ofta känselsprötena ute och ger akt på om jag klarar av att höra allt.

Miia är utbildad sexualrådgivare för att kunna identifiera sexuellt utnyttjande. ”Barnen har ofta känselsprötena ute och observerar om jag klarar av att höra allt. Ibland är det avvikande beteende som väcker misstankar.” Miia har också studerat kraftgivande fotografering och lösningsorienterad neuropsykisk träning och hon upplever att hon har nytta av allt.

En stor del av de barn som Miia tar hand om är redan barnskyddsklienter. Utredning på avdelning går man in för när öppenvårdens möjligheter inte räcker till och uppväxtmiljön är skadlig för barnet eller barnet kan skada sig. Hemma kan det förekomma våld, mentala problem eller missbruk. Barnet kan ha psykiska symptom, vara utsatt för mobbning i skolan eller försvinna. Barn törstar efter att bli accepterade och kan hamna in i gäng.

”Ibland kan det också visa sig att det är status att vara barnskyddsbarn.”

Trots att barnen på Miias avdelning är förskolebarn kan de ta till schappen, försvinna utan lov. Då följer man vissa protokoll och ber bland annat om handräckning av polisen.

Också ett barn som använt droger och sovit i trappuppgångar kan på kvällen be att bli omstoppat i sängen och köper kanske mat till hemlösa katter för veckopengarna. Ett litet barn suckade: ”Tänk om pappa såg på mig som han ser på telefonen.”

Under en utredningsperiod samarbetar man till exempel med barnpsykiater, skola, rådgivning och rättspsykiatriskt kompetenscentrum. Efter utredningsperioden står barnet inför stora förändringar: ska det få åka hem igen, sändas till barnskyddsanstalt eller till familjehem?

Världens bästa förälder

Miia träffar vartenda barns föräldrar, ibland tillsammans, ibland var för sig. Många pappor är rörda över att bli hörda. ”Det var överraskande. Papporna är tagna av att någon är intresserad av deras åsikt. Om föräldrarna är skilda vet pappan kanske inte hur barnet har det. Det är viktigt att jag får allsidig information. Ibland avviker åsikterna ganska mycket från varandra.”

Förhandsinformationen kan ge en bild av att barnet har enorma problem. När dygnsrytmen stabiliseras kanske allt ser helt annorlunda ut. Småningom kan det visa sig vad barnet upplevt.

De flesta föräldrar vill inget illa. Det har bara inte resurser att handla på något annat sätt.

Ledande handledaren med 37 års erfarenhet av det här arbetet brukar säga: kom alltid ihåg, att när en förälder stiger in genom dörren, så är det barnets enda mamma eller pappa och den bästa föräldern i världen för barnet. Det är inte alltid lätt att minnas.”

Miia har arbetat på enheten i fyra år och bara tre föräldrar har vägrat träffa henne.

”Arbetet har lärt mig enormt mycket om vad det är att vara människa. De flesta föräldrar vill inte barnen illa. De har bara inte resurser att fungera annorlunda. Här går vi igenom om de är beredda att ta ansvar för sitt handlande och ändra sig.”

Stora möten

På Sinipirtti är en av Miias arbetskamrater närvårdare, de övriga är socionomer. ”Vi har en otrolig gruppanda. En sak som är viktig för att orka med jobbet är att vi inte arbetar över. Det är vår gemensamma linje. Vi har regelbundet arbetshandledning och avdelningsmöten. För arbetskamraterna kan man berätta om det känns svårt.”

Miia kom till sitt nuvarande arbete från sjukhusvärlden. Hon har arbetserfarenhet bland annat av psykiatri för vuxna och barn. Här är sjukskötarens roll annorlunda. Man använder egna kläder, barnen kommer upp i famnen och fäster sig vid en.

”Det är en tröst att till och med en enda pålitlig relation till en vuxen kan förändra ett barns liv. Jag orkar med jobbet när jag tänker att jag gör så gott jag kan. I den slutliga sammanfattningen skriver jag vad som är bäst för barnet.”

Senaste jul fick Miias arbetsplats en stor blomdonation från överskottsblomsterhandeln Kukkis. Barnen fick ge föräldrarna julblommor. ”Det var en liten gest men den resulterade i stora möten. Barn som inte brukar krama föräldrarna gav blommor. I vissa familjer finns det inte pengar till blommor, men nu fick de ge blommor. Både barn och föräldrar blev sedda i en svår situation.”