Stor brist på kramar – pandemin gjorde bristen ännu större

Det räcker inte med substitut, en människa behöver verkligen närhet.

Livet med pandemibegränsningar har fått många att längta efter beröring allt mer. Trots att vi i Finland aldrig blev tvungna att ta till de allra kraftigaste begränsningarna, såsom utegångsförbud, har interaktionen människor emellan minskat när vi följt begräsningarna.

När pandemin var som värst var besök på många platser inom social- och hälsovården helt förbjudna. Man fick inte komma in. Ett sådant ställe var Mäntypuisto servicehus i Mäntyharju. Där fick de äldre bara se sina släktingar och vänner genom glasrutor eller under begränsad tid och med säkerhetsföreskrifter utomhus.

Närvårdare Tarja Kämppi, som arbetar i servicehuset, berättar att vårdarna försökt kompensera de äldres närhetsbehov så gott de kunnat.

”Vi har medvetet börjat smeka och beröra klienterna mera. Vid sängdags på kvällen tar vårdare äldre i hand och smeker armen eller huvudet. Trots att munskydd täcker en stor del av ansiktet känner de äldre igen oss på rösten.”

Tarja Kämppi påminner om den livshistoria de äldre här har. De flesta har upplevt både krig och kristid. Det har lämnat spår och inverkar också på all beröring. För att hitta beröringssätt som känns rätt måste vårdarna kunna läsa mellan raderna.

Samma sak påpekar Taina Kinnunen, universitetslektor i kulturantropologi vid Uleåborgs universitet. Hon leder en arbetsgrupp som har skrivit en bok om yrkesmässig beröring.

”Särskilt i vårdsektorn är beröring en viktig del av arbetet, något man medvetet bör lära sig. De som berör andra i sitt arbete måste gå igenom sin egen beröringshistoria och inställning till beröring”, säger hon.

Taina Kinnunens tidigare undersökning Vahvat yksin, heikot sylityksin, som ungefär betyder att starka klarar sig ensamma medan svaga behöver en famn, behandlar beröringens betydelse så som den framstår genom olika generationers erfarenheter. Särskilt när äldre människor skrev och berättade om sina erfarenheter för undersökningen framgick det vilken öm punkt förhållandet till beröring kan vara.

”Många äldre skrev att de hela livet upplevt brist på beröring. Att utforska beröring är en kanal till en hel nations känslohistoria”, anser Kinnunen.

I alla kulturer strävar man efter att skapa normer för beröring. I finländsk kultur har beröring varit mycket reglerad – och är det fortfarande. För män är normerna extra strama.

”En man kan nästan bara beröra en annan man i fyllan och i samband med idrottssegrar. Trots att kulturen mjukats upp bland yngre män, så berör män på offentliga platser sällan varandra annat än med handslag. Det kommer från heteromännens kultur och uppfattas som ­trovärdig manlighet också bland homosexuella män.”

Att skaka hand, ge en kram eller klapp på axeln är kanske det man först förknippar med beröring. Men det är också mycket annat.

Taina Kinnunen betonar att vi hela tiden är i beröring med något. Övriga sinnen – syn, hörsel, smak och lukt – kan vi åtminstone stänga av för stunden, men känselsinnet kommer vi inte ifrån. Huden är människans största organ.

”Via känseln har människan hela tiden kontakt med sin omvärld.”

Vi sitter, promenerar, står. På natten känner vi täcke och säng.

Biologiskt påminner människan fortfarande om jägare-samlare, trots att livsmiljön har förändrats radikalt. I dag präglas livet av teknisk apparatur.

”I stället för beröring med naturlig textur rör vi hårda ytor, såsom display och tangenter på telefon och dator. Hur uppfattar vi riktigt världen då?”, frågar Kinnunen sig.

Hennes åsikt är att pandemin åtminstone delvis har gjort vår livsmiljö sundare.

”Under coronatiden har många hittat tillbaka till kontakten med naturen igen.”

Det är inte egalt vem som berör en och hur. Juulia Suvilehto, postdoc-forskare vid Linköpings universitet, har deltagit i en jämförande undersökning med sex deltagarländer om hur och vem som får beröra en annan person. I en nätenkät gavs deltagarna i uppgift att färglägga helkroppsbilder av människor, framifrån och bakifrån. De här bildparen började med avbildningar av mor, syskon, make eller maka och slutade med bilder på bekanta och slutligen helt okända personer. Det fanns totalt 15 bildpar.

Undersökningsresultaten är tydliga.

”Ju närmare man uppfattar att man står en människa, desto mer får man beröra henne, oberoende av kultur.”

Färgläggningsuppgifterna visar helt klart, att ju mindre man känner en människa, desto färre ställen får man röra. Mest lovliga ställen att beröra uppgavs makar och mödrar ha.

Armar, axlar och de övre delarna av ryggen är ställen som de flesta anser att också mer främmande personer får beröra.

”Människor är i regel mycket medvetna om vilka ställen andra får röra och vad man själv får röra på andra. Därför låter det inte trovärdigt när vissa ­personer i samband med Me-too-kampanjen har sagt, att de inte visste vad som är opassande beröring. Det är trams”

I alla kulturer får kvinnor röra varandra mer än män får. Skillnaderna syns ­tydligt mellan två kvinnliga, respektive två manliga kusiner. Juulia Suvilehto anser att det här är ett jämställdhetsproblem, som vi borde komma ifrån genom att normalisera manlig beröring.

”Det skulle vara bra för den mentala hälsan och gemenskapen.”

Juulia Suvilehto poängterar att det är särskilt viktigt med beröring i början av livet. Nyfödda kan inte prata utan de behöver beröring och famn. Via beröring bygger förälder och barn upp en relation och vidmakthåller den.

”Beröring är relationslim”

Under coronan har det visat sig hur viktig beröringen är också för vuxna. Trots att modern teknologi gör det möjligt att träffa andra via videobild, så ersätter det inte fysisk närvaro.

Långsam smekning uppfattar människan som särskilt angenämt. Det har samband med den upptäckt som forskarna gjorde på 1990-talet och som visade, att parallellt med det nervsystem som förmedlar smärta finns ett annat system som bygger på taktila C-trådar och reagerar på långsam smekning.

Coronatiden har fått människor att leta efter surrogat till beröring. Vi har inte bara sökt tröst i naturen utan också i skön motion och njutningsmedel, som frigör må-bra-hormoner.

”Till exempel choklad ökar ju välbefinnandet”, säger Taina Kinnunen.

Att smeka ett sällskapsdjur ger trygghet och närhet, och att krama mjuka leksaker fungerar som fysiologisk ersättning för beröring.

”Men inte reagerar vi på samma sätt på närhet till en mjukisrobot som på närhet till en riktig människa”, säger Juulia Suvilehto.

Hon påpekar också vad det betyder för gemenskapen att man skrattar och sjunger tillsammans. Taina Kinnunen lägger även till dans, som är en naturlig form av samvaro till exempel för många urfolk.

”Människor tycker om att röra sig i grupp, vi är ju flockdjur. Trots att vi finländare är bra på ensamhet längtar vi efter en egen flock.”

Beröring ger minst två slags positiva effekter. Den fysiologiska nyttan är att beröring lindrar stressreaktioner. I sociokognitivt avseende innebär beröring trygghet och ökad närhet människor emellan. Det framgår också av det undersökningsmaterial som Juulia Suvilehto har samlat in under pandemin.

”Brist på beröring korrelerar med ångest och ensamhetskänsla. Situationen är värst för ensamboende. För dem har det kunnat gå veckor innan de fått krama någon.”

I en tysk undersökning frågades det vilken sorts beröring människor särskilt saknar.

”Svaret var pussar och kramar. Det skulle alltså vara bra om det blev normalt att fråga om det är okej att jag kramar dig.”

Att skaka hand har ändå varit norm i vår kultur, trots att den seden inte är särskilt älskad.

”I stället för handskakning skulle människor önska mera kramar. Och inte skulle det skada att ersätta handskakningar till exempel med armbågshälsningar.”

Taina Kinnunen et al.: Ammatillinen kosketus, Kirjapaja 2019. Taina Kinnunen: Vahvat yksin, heikot sylityksin, Kirjapaja 2013.

Artikeln publicerades i nr 11/2021 av Tehy-tidningen. Du kan läsa hela tidningen på svenska här.

Rekommenderat för dig

Tehy
Release date
3.5.2021
Tehy
Release date
3.5.2021