Så här ser rasismen ut i vardagen: ”Man driver med utlänningar och använder till och med n-ordet”

Vårdproffs berättar här vilka uttryck för rasism de råkar ut för i arbetet. Det är svårt att bli kvitt rasismen, då de skyldiga inte alltid förstår hur osakligt de beter sig.

Image text
Patienter kan vara fördomsfulla, berättar vårdare, som Tehy-tidningen intervjuat. Men sjukskötare Mikael Wilén har bara upplevt rasism på jobbet en gång. ”Kan du med den där färgen sköta folk”, sade en patient till honom den gången.
Bild: Pasi Leino

”Väldigt ofta ifrågasätter patienter min yrkeskunskap på grund av hudfärgen och det gör kollegor också.”

”En klient förklarade att hen inte vill ha behandling och medicinering av en utlänning. Mina förslag till vårdplan förkastas ofta av arbetskamraterna.”

Bland annat så här märks rasism, det visar en utredning gjord av Diskrimineringsombudsmannen år 2020.

På arbetsplatser i vården tar rasismen sig uttryck på många sätt. I värsta fall handlar den om hänsynslös diskriminering. Då finns det anledning att göra brottsanmälan. Men ibland yttrar den sig snarare som fördomsfulla frågor och antaganden. I sådana fall förstår människor inte ens nödvändigtvis att de är osakliga.

Antaganden som beror på hudfärg

När 34-åriga sjukskötaren Anirvan Helakallio från Helsingfors kom till en ny praktikplats medan han studerade till närvårdare, så hann han inte ens presentera sig förrän han sattes på plats.

”Jag blev kommenderad att städa rum nummer åtta. Man utgick från att jag var instrumentvårdare eller lokalvårdare. Det är viktiga yrken, men slutsatsen drogs på grund av min hudfärg.”

I dag arbetar Helakallio på Nya barnsjukhuset i Helsingfors. Där tycker han att arbetsatmosfären är god. Framför allt barn gör inget nummer av någons utseende.

Annat har det ibland varit när det gällt vuxna.

”Ifall beslut om vårdåtgärder inte faller patienter i smaken, så drar de först till med att skötaren inte kan finska tillräckligt bra eller anger hudfärgen som orsak. De vill inte förstå att diagnosen bygger på läkarens bedömning och inte på skötarens.”

Anirvan Helakallio
 Anirvan Helakallio

Både personal och patienter gör sig skyldiga till rasifiering, antaganden på etnisk grund, säger Kari Short, 46, röntgenskötare i Helsingfors och medlem av Tehys fullmäktige. Han påminner, att många sjukhuspatienter är födda på 1940- och 50-talen.

”Värderingarna och attityderna är från 70-talet eller ännu tidigare. Man driver med utlänningar och använder till och med n-ordet. Det är som att åka bakåt i tiden i tidsmaskin.”

I patientarbetet försvinner fördomarna snabbt, har Short märkt, för hans modersmål är finska. Modern är från Finland och fadern från USA, men med rötter i Pakistan.

Kari Short lukemassa.
Kari Short

Kontinuerligt stresspåslag

De diskriminerande situationerna kommer vanligen överraskande. Man kan inte vara på sin vakt hela tiden, trots att många försöker. Att ständigt vara beredd leder till alarmtillstånd i kropp och själ – minoritetsstress.

”Situationerna kommer sporadiskt, men man faller alltid platt. Själv tänker jag inte ens på att jag inte ser urfinsk ut”, säger Anirvan Helakallio.

Minoritetsstress påverkar en människa på många sätt.

”Återkommande rasistiska upplevelser kan orsaka ångest, panikstörning och social isolering, säger Hibo Abdulkarim, läkare.

Han och hustrun som också är läkare har ett Istagramkonto, där de bland annat tar upp frågor kring rasism och hälsa.

Abdulkarim påpekar att det finns internationella undersökningar som visar att fysiska reaktioner på minoritetsstress bland annat kan vara blodtryckssjukdom, viktuppgång, diabetes och till och med cancer.

”Andra än vita rasifieras. Vi är tvungna att arbeta dubbelt så mycket för att visa att vi behärskar jobbet. Det tar på krafterna att hela tiden bevisa vad man kan. Minoritetsstress i kombination med resursbrist och påfrestande arbete driver garanterat iväg människor från vård och omsorg.”

Grova generaliseringar

När Helakallio tidigare skötte missbrukare och gravt minnessjuka tänkte han, att det inte var lönt att ta åt sig alla osakliga kommentarer. Men när en kollega slänger ur sig osakligheter, då tiger Helakallio inte.

Framför allt minns han en gång, då en skötare kom med grova generaliseringar om ett afrikanskt land.

”Hen sade att män som kommer därifrån slår kvinnor. Till det svarade jag att alla finska män viftar med knivar i fyllan. Det fick personen att fatta något.”

Han har inte heller glömt ett telefonsamtal, där en anhörig berömde honom för hur trevligt det var att ha med honom att göra.

”Uppringaren sade, att lyckligtvis har ni finländsk vårdpersonal där på sjukhuset. I hemvården är det bara somalier och ryssar. Jag tänkte att om du bara såg mig.”

Helakallio adopterades redan som baby från Indien till Finland.

Ayşegül Altıntaş järjestelee päiväkodin maalaustarvikkeita.
Ayşegül Altıntaş

Alla personer med utländsk bakgrund anser ändå inte att de upplevt rasism på sina arbetsplatser. Vandabon Ayşegül Altıntaş, 33-årig barnskötare, säger att hon inte råkat ut för rasistiskt beteende i småbarnspedagogiken. Hon arbetar på ett daghem, där många, både bland barnen och i personalen, har invandrarbakgrund. Själv kom hon för åtta år sedan till Finland från Turkiet.

”Jag känner att jag hör till gruppen. Min yrkeskunskap uppskattas och mina idéer beaktas. Vid arbetsdagens slut kommer chefen och säger att vi lyckades bra med dagens uppgifter.”

Mikael Wilén.
Mikael Wilén

Mikael Wilén, 33, som arbetar som sjukskötare på jourmottagning i Loimaa, berättar att han inte har en enda rasistisk upplevelse från studietiden i Helsingfors. På jobbet har han varit med om sådant bara en enda gång. Det var en äldre man som först var snäsig, men när Wilén samtidigt skötte en annan sak som mannen också behövde hjälp med, så förändrades ansiktsuttrycket.

När Wilén sedan frågade vad det var som först hade irriterat blev svaret: ”Nå, när du har den där färgen. Kan du sköta människor? Jag skrattade till och sade att här har hudfärgen ingen betydelse”, säger Wilén och fortsätter: ”Inte behöver vårdare fjäska för klienter.”

Wiléns pappa har afrikansk bakgrund, men både han och fadern har levt i Finland hela livet.

”Så bra finska du talar”

Trots att någon bott i Finland hela sitt liv, så kan människor berömma kunskaperna i finska. Det är ett exempel på mikroaggression, som leder till en känsla av utanförskap. Föremålet för berömmet får en påminnelse om, att hen av utseendet att döma antas höra hemma någon annanstans än i Finland.

Med mikroaggression avses kommentarer och beteenden, som stärker och vidmakthåller rasistiska och diskriminerande stereotypier. Sådant beror ofta på oeftertänksamhet, men följderna kan vara långtgående.

En annan form av mikroaggression är bland annat att poängtera olikhet, se ned på andras värderingar eller kultur och att använda diskriminerande terminologi och språk.

Rangordning enligt färg

Enligt läkaren Hibo Abdulkarim är det svårt att tala om rasism, då allt ofta avfärdas från första början. Om man kritiserar en vit person för fördomsfulla attityder, så brukar svaret komma snabbt.

”Personen säger, att inte är jag rasist. Inte slänger jag in molotovcocktails genom fönstren på flyktingcentraler. Det är väldigt svårt att få en ändring till stånd om problemet enligt majoritetsbefolkningen är att bli kallad rasist, inte uttrycken för rasism.”

Finsk lagstiftning förbjuder dis­kriminering. Jämställdhetslagen gäller på arbetsplatser. Enligt den ska alla arbetsplatser med minst 30 arbetstagare ha en jämställdhetsplan. Om den är rätt gjord innehåller den klara anvisningar för att motverka diskriminering.

Anmälan om osaklig behandling kan göras också till regionförvaltningsverket, ifall arbetsplatsen inte har förmåga att ingripa. Det är också möjligt att vända sig till polisen med brottsanmälan.

På en arbetsplats kan ärenden av den här typen behandlas i arbetarskyddsorganisationen, personalförvaltningen och i företagshälsovården. Principen är att det allra först lönar sig att tala med närmaste chef, det vill säga vanligen med avdelningsskötaren om det handlar om sjukhus.

”Sedan beror det på avdelningsskötarens värderingar och attityder hur hen förhåller sig och om hen alls tar tag i diskrimineringen”, säger Kapil Shah, 32-årig sjukskötarstuderande i Helsingfors. I sommar blir han klar med sin yrkesexamen på den internationella studielinjen vid yrkeshögskolan Laurea. Under studiepraktik och vikariat har han blivit bekant med många arbetsplatser i hälsovården. Några har genast slagit igen dörren.

”Jag såg en annons om en praktikantplats och ringde upp. Avdelningsskötaren hörde på mitt sätt att tala att jag inte var från Finland och meddelade att de inte tar emot internationella praktikanter.”

Kapil Shah
Kapil Shah

Enligt Shah som kommer från Nepal är läroanstalten multikulturell och där förekommer ingen diskriminering. Däremot anser han att det på många arbetsplatser i hälsovården finns ett rankingsystem: när det gäller arbetssökande beaktas finländare först, därefter européer och på tredje plats personer från andra länder.

”Det här sägs inte rent ut, för alla vet att sådant är lagstridigt. Rangordningen existerar ändå. Till en av mina studiekamrater sades det klart, att dig tar vi inte, för du är inte äkta finländare. Platsen är inte för utlänningar.”

Alla bär ansvar

Hur borde man då ingripa mot rasism som förekommer på arbetsplatser? Hur blir man av med den, om de skyldiga inte ens alltid förstår att de beter sig osakligt?

Ett alternativ är antirasismutbildning på nätet. Institutet för hälsa och välfärd THL har sådan på sina nätsidor. Kursen börjar med grunderna och fungerar för vem som helst.

Javiera Marchant Aedo, som är jämlikhetsexpert och föreläsare tar här upp arbetstagarens ansvar för en jämställd arbetsgemenskap och hon påminner, att ansvaret för jämställdhet är allas.

Hon poängterar också, att kursen inte skuldbelägger eller fördömer. Någon i majoritetsbefolkningen har till exempel kanske aldrig tänkt närmare på hur det känns för en som bott i Finland länge, att få beröm för sina språkkunskaper.

”Men vi har rätt att kräva förbättring. Att vänja sig av med något tar lång tid och kräver satsningar.”

THL:s nätkurs om antirasism: thl.fi/antirasismikoulutus. Veckan mot rasism infaller 20–26.3.2023 Under denna vecka, som årligen arrangeras i mars, för Röda Korset kampanj för att medvetandegöra rasism och diskriminering. I år uppmärksammas särskilt rasismen i arbetslivet.