Jakt på god självkänsla i arbetslivet skapar onödig press, hävdar psykolog. Hellre borde man eftersträva självmedkänsla.
Järnhård självkänsla anses ofta vittna om att man är en god arbetstagare – säker, effektiv och alltid på det klara med allt. Men kan någon vara det?
Nej, och det behöver man inte, säger Arto Pietikäinen, utbildningspsykoterapeut och arbetshälsopsykolog med inriktning är psykologisk anpassning.
I boken Joustava mieli ja hyvän itsetunnon ABC skriver han att strävan efter stark självkänsla egentligen är en villfarelse. Självkänsla uppfattas som ett bestående, positivt tillstånd som aldrig rubbas.
”Men dess betydelse för välmåendet är en kejsare utan kläder. Vi tror att om vi bara tänker positivt så lär vi oss uppskatta och älska oss själva. Men ingen har en självkänsla som aldrig påverkas, den varierar beroende på situation”, påpekar Arto.
Du kan vara stolt över dig själv på jobbet, men så blir du uppsagd och mår riktigt dåligt. Självkänslan är en bergochdalbana, en känsla som inte bygger på fakta. Därför är det barmhärtigare att lära sig att ens värde inte är beroende av vad andra tänker och tycker.”
Ritva (fingerat namn) har varit vårdare i 40 år. Hon är pensionär sedan ett par år, men gör inhopp på ett äldreboende och tycker att hon med sin långa arbetserfarenhet har god självkänsla på jobbet.
När hon var yngre var hon osäkrare. Hon arbetade länge inom neurologisk specialistvård där utmaningarna var stora: krävande patienter och brådska.
Besvärliga anhöriga tog mest på självkänslan, berättar hon. Hon beskylldes än för det ena, än för det andra, mest för att patienter inte fick tillräckligt bra vård. Förr kunde hon bli påverkad, men nu tar hon inte åt sig så lätt.
”Jag vet exakt när jag har gjort mitt jobb bra eller dåligt, det kan utomstående inte avgöra”, säger hon.
Hon verkar alltså ha god självkänsla, men enligt Arto Pietikäinen handlar det om något mer grundläggande.
”Vi blandar ofta ihop god självkänsla med psykologisk flexibilitet. Min uppfattning är att Ritva med sin livserfarenhet framför allt har resiliens, en buffert mot svåra arbetssituationer och stress. Resiliens utvecklas småningom, när man klarar besvärliga situationer, men är inte detsamma som god självkänsla.”
Att en patient eller anhörig kritiserar Ritvas utseende kan få henne ur balans. En vårdare ska inte mejka sig, har hon fått höra.
Arto Pietikäinen påpekar att vi alla har en kroppsidentitet, som är sårbar.
”Att kritisera utseende är tanklöst och sårande. Man ska ha en rejäl rustning för att inte ta åt sig och det lönar sig alltid att påpeka att sådant är osakligt.”
Ibland kan också en kollega uppträda osakligt, avsiktligt eller oavsiktligt.
Ritva har märkt att arbetskamrater som inte gillar sitt jobb kan låta frustrationen gå ut över andra. Dåligt humör och nedstämdhet smittar av sig.
Men borde Ritva försvara sig? Inte behöver hon ju ta åt sig av kollegers problem.
”Känslor smittar av sig. Man kan inte påverka andras känsloutbrott och negativism, men man kan påverka hur man reagerar: Har jag möjlighet att möta min egen upplevelse med medkänsla?”
”I arbetslivet kan vi inte eliminera sådant som väcker svåra känslor, men om jag tar problemen med hem så matar det min stressnivå. I stället kan jag fråga mig hur jag ska kunna sluta grubbla, för grubbel leder bakåt, inte framåt.”
Man kan öva upp självmedkänslan, så att man är vänlig mot sig själv i svåra situationer och det är bättre med bra självmedkänsla än med självkänsla.
”I trängda lägen kan man påminna sig att det här inte är jag utan en åsikt om mig. Det väsentliga är inte att eftertrakta god självkänsla utan att lära sig att godkänna hela sig”, påpekar Arto.
Men kan man ha för stark självkänsla på jobbet? Ja, och det finns bevis för att det kan vara skadligt.
”Då kan man börja tro att man är allvetande. Man kanske börjar rätta andra och tror att det enda rätta är att göra precis som man själv.”
Men även om extrem självkänsla kan vara skadlig så kan man aldrig ha för mycket självmedkänsla.
Tehyiter möter alla slags människor. Det kan vara givande men också utmanande. Ritva berättar att hon haft svårast med sin självkänsla när patienter hållit på att dö. Särskilt som yngre blev hon osäker då.
”Hur ska man trösta döende patienter och deras anhöriga? Vågar jag ge en klapp på axeln eller ska jag inte komma nära”, undrar Ritva.
Arto ser på Ritvas erfarenhet med empati.
”Det är förståeligt att bli osäker inför döden. Den väcker känslor hos alla. Att bli rörd och känna osäkerhet är tecken på mänsklighet. Att man inte har blivit cynisk.”
Arto anser att man inte behöver försöka uppträda kyligt och avmätt. Att visa empati och känslor kan i bästa fall öka en patients tillit. Järnhård självkänsla behövs inte, närvaro räcker fast man är osäker.
Hälsosamma levnadsvanor stärker psykologisk flexibilitet och resiliens.
Att ta hand om sin kondition är att visa självmedkänsla, påminner Arto. Men också att stanna hemma om man någon dag är för trött för att motionera.
Han rekommenderar följande bön om sinnesro:
Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
”Ibland har vi bättre dagar på jobbet, ibland sämre. Det är så det är att vara människa.”
