Först när depressionen slog till blev det slut på Vivi Aaltonens långa arbetsdagar och eviga övertider – ”Nu vet jag att jag måste reservera egen tid i kalendern”

Sjukfrånvaro av mentala orsaker har ökat på senare år. Hur gick det för Vivi Aaltonen när allt kändes övermäktigt?

Image text
Vivi kopplar av i naturen. ”Nu kan jag gå i skogen och uppleva zen”, säger Vivi Aaltonen.
Bild: Pasi Leino

Nu ser du i två veckor när gräset växer eller målarfärgen torkar, sade doktorn till Vivi Aaltonen, 52.

Vivi har funderat en hel del över hur hon blev så illa däran att läkaren i förskräckelsen inte bara ordinerade sjukledighet utan också körförbud. Mest av allt var hon ändå lättad över att det fanns en förklaring till hur himla dåligt hon mådde. Diagnosen blev utmattningssyndrom och medelsvår depression.

Hemma hade man skämtat om att mamma håller på och förtjänar respengar. Vivi skulle fylla 50 år följande år och ville dagen till ära bjuda hela familjen på en resa: make, barn och deras äkta hälfter.

Det fanns gott om extra arbetsturer, för på Vivis dåvarande arbetsplats, den inremedicinska avdelningen på Salo sjukhus, var det personalbrist. När ­förmannen i kafferummet lade fram arbetsturer som man kunde åta sig, så tävlades det till och med lite om dem.

Det här hände före coronan, i början av år 2019 – redan då var det vårdarbrist.

”Jag gjorde en hel del 14 timmar långa arbetspass och hade riktig flow. Jess, tänkte jag, jag brinner för sjukskötarjobbet och har fina arbetskamrater. Det året hade jag sjukt mycket övertid.”

Lämnar jag arbetskamraterna i sticket?

Kring årsskiftet blev det dramatik i relationerna på jobbet och Vivi upplevde att hon behandlades orättvist. ”Jag drog mig undan. När jag gick på kaffe talade jag bara om jobb. Jag trodde att ’de inte vill ha mig här’. Efteråt har jag förstått att tröttheten påverkade hur jag tänkte. Sedan kom coronan med ständigt nya direktiv, som man varken riktigt hann läsa eller ta till sig.”

På semestern märkte Vivi att hon inte kunde slå sig till ro. Fast hon hade gjort vandringar med make och hundar under dagen var hon orolig på kvällen. När det var dags att återgå till jobbet sov hon inte alls natten innan. Att börja jobba igen var ångestladdat och inte sov hon de följande nätterna heller.

”Det stod stilla i huvudet på mig. Jag tänkte att jag inte behärskar det här jobbet. Vad är det här nu för en medicin igen?”

Vivi gick till biträdande avdelningsskötaren och förklarade att hon säger upp sig.

”Lyckligtvis var den personen klok, hade hjärtat på rätta stället och sade att du inte är dig själv. Vänd dig hellre till företagshälsovården. Men när samtalet var avklarat fick jag rytmstörningar. Jag upplevde att jag lämnade arbetskamraterna i sticket.”

Kroppens och själens nödrop

Var femte finländare insjuknar i depression under sitt liv. Att kvinnor insjuknar är upp till två gånger så vanligt som att män gör det.

Utmattningssyndrom är ingen sjukdomsklassifikation trots existerande kriterier: trötthet som övergått i utmattning, allt mer cynisk inställning till arbetet och försvagad yrkesmässig självkänsla.

Utmattning är kroppens och själens nödrop och beror på att man alltför länge kämpat under stress som är orimlig med hänsyn till ens resurser. Många satsar mest på jobbet trots att de hemma är irriterade och nästan inte orkar med någonting alls.

Depression har ofta del i utmattningen och depression indelas – enligt hur allvarliga symptomen är – i lindrig, medelsvår och svår depression. Vid svår depression klarar man inte av arbete, när depressionen är medelsvår lyckas man ibland jobba.

Ofta antar man att de mentala störningarna har blivit vanligare, men det är inte sant. Frekvensen har varit ganska oförändrad de senaste decennierna. 5–7 procent av finländarna insjuknar till exempel årligen i depression.

Däremot har både sjukfrånvaro och pensionering till följd av depression ökat.

”Arbetslivet har förändrats dramatiskt, säger Sami Pirkola, professor i socialpsykiatri. Han forskar i mentala störningar som leder till pensionering.

Få arbeten är numera fysiskt tunga i samma mening som dikesgrävning var. Också vårdarbetet är till stor del tankearbete med stora kognitiva krav och ideliga avbrott.

”I stora datasamlingar ser man ökad användning av depressionsmediciner bland vårdanställda”, säger Pirkola. Hans åsikt är att det i vårdarbetet är väsentligt att man kan utföra arbetet enligt egna värderingar.

”Jag vet också av egen erfarenhet att patientarbete är givande, men arbetsförhållanden och ledning bör vara i skick. Att utveckla depression är en mångfasetterad process, där också personligheten spelar in. Det är möjligt att det är ansvarskännande människor som kräver mycket av sig själva som söker sig till vårdsektorn.”

Större öppenhet

Allt var inte bättre förr: det var till exempel inte lika accepterat att tala om mentala problem som idag.

”Nu är det enklare än för bara 10 år sedan”, säger Sami Pirkola.

Att det här uppfattas som vanligare kan för sin del bidra till att människor söker vård och sjukskrivs – och att man exempelvis inte anger ryggont som orsak till sjukledigheten.

Bland personer i arbetsför ålder är depression och ångest de vanligaste mentala störningarna. De kan uppträda självständigt eller som delar av andra sjukdomstillstånd. Ovanligare orsaker till arbetsoförmåga är bipolär sjukdom och psykos.

Sami Pirkola manar till särskild uppmärksamhet på hur man på arbetsplatsen tar emot en person som varit sjukskriven. Om ingenting förändras vare sig på jobbet eller hemma, så kan man fråga sig om det är någon nytta med sjukledigheten.

”En verklig kärnfråga är hur man förändrar och anpassar arbetet. Är deltidsarbete till exempel möjligt och kan man utse en stödperson på arbetsplatsen för den som kommer tillbaka? Sådant sköts mycket olika hos oss.”

I bästa fall kan en depression bli en helande upplevelse, som leder till positiva förändringar i livet. ”En akut kris kan vara förskräcklig, men när man sköter den och gör förändringar, så är personen i fråga verkligen ingen förlorad arbetstagare.”

Färgerna återvände

Vivi Aaltonen sov i två veckor på grund av fysisk och psykisk utmattning. Efter det började färgerna i tillvaron komma tillbaka. Hon samtalade inte bara med läkaren utan gick också hos företagshälsovårdens psykolog. Mediciner behövdes inte. Efter fyra veckor började hon känna att hon ville återvända till jobbet. Läkaren rekommenderade att hon skulle gå ned i 60 procents arbetstid och det kändes bra, men hon spände sig för att börja jobba igen.

”Handgripliga erfarenheter är effektiva. Jag lärde mig att reservera egen tid i min kalender. Nu kan jag gå i skogen och uppleva zen. Jag tyckte att när jag inte längre har små barn så orkar jag streta på, men det normala kan inte vara att arbeta 60 timmar i veckan.”

Vivi och maken har nu flyttat närmare sina vuxna barn, från Salo till Pemar. Hon har också bytt arbetsplats, till bäddavdelningen vid S:t Karins hälsovårdscentral och arbetar 80 procent.

”Vi är ofta ganska hemska mot oss själva. Jag är rädd för att det uttryckligen är ett kvinnoproblem. Livet är inte ett enda fyrverkeri, men man borde vara glad när det går bra på jobbet och inse att man räcker till. Jag har undrat om den lutherska arbetsmoralen är en generationsfråga. De unga arbetar förhoppningsvis inte ihjäl sig. De binder sig inte nödvändigtvis heller vid en arbetsgivare.”

Å andra sidan tyder vissa tecken på att unga kvinnor är särskilt utsatta. Om det vittnar bland annat enkäten Hälsa i skolan. Att unga mår dåligt ger sig ofta till känna i form av ångest och ätstörningar.

”Ångest för miljön, frånvaro av enhetskultur, corona och krav på fullkomlighet som sociala medier medför”, nämner Pirkola som möjliga orsaker.

Vänner lovar säga ifrån

För den som arbetar i social- och hälsovården är det ingen svårighet att inse varför arbetet både tynger och gör många deprimerade. Anledningar är corona och arbetskraftsbrist, social- och hälsovårdsreformen och lönen – till att börja med.

Å andra sidan känner väldigt många att det meningsfulla arbetet hjälper dem att orka. Hela 71 procent av alla i vård och omsorg upplever trots allt att arbetet är meningsfullt. Siffran är hämtad ur Arbetshälsoinstitutets färska undersökning om anställdas hälsa och välbefinnande. Där får nära ledarskap beröm och samarbetet på jobbet betygsätts nu till och med högre än före coronan.

Hur gick det då med Vivis 50-årsresa?

Hon hann precis åka till Kanarieöarna med familjen innan coronapandemin stängde Finland. Om kvällarna spelade man biljard eller minigolf tillsammans. I födelsedagspresent fick Vivi en kamelsafari på dynerna. ”En av mina roligaste veckor någonsin”, säger hon.

Också i vardagen försöker hon fortsätta med trevligheter. ”Jag har kommit överens med ett par goda vänner att de sparkar mig om jag börjar stegra mig igen.”

 

Tecken på begynnande överbelastning

  • Du glömmer oftare än förr små praktiska saker.
  • Du orkar inte läsa tidningar eller öppna post.
  • Du tycker att du arbetar på ackord (fast du de facto inte gör det).
  • Du får inte saker ordentligt gjorda eller i tid.
  • Du orkar inte med annat än arbete.
  • Ingenting intresserar dig, gör dig entusiastisk eller glad.
  • Du orkar inte vara aktiv i relationer.
  • Du vaknar om nätterna och har svårt att somna om.
  • Det känns motbjudande att gå till jobbet eller att ta itu med det.

Psykporten

Arbetsgivarens förpliktelser

  • Arbetarskyddslagen förpliktigar arbetsgivare att utvärdera hälso- och säkerhetsrisker.
  • Förman ska regelbundet hålla utvecklingssamtal med sin personal.
  • Organisationen ska ha en handlingsmodell för tidigt stöd och den bör uppta alarmerande tecken på hotande arbetsoförmåga och åtgärder som ska vidtas.
  • Arbetsplatsens olika aktörer (förmän, arbetstagare, personaladministration, arbetarskydd, företagshälsovård) samverkar för att främja mentalt välbefinnande och arbetsförmåga.

Arbetshälsoinstitutet

Se också Verktygslåda för att stödja psykisk hälsa.