Millariikka Rytkönen: Kärt arbete, hemska förhållanden

Som arbetsledare för Bembölingarna som skulle skarva ett täcke hade jag säkert varit nöjd, påminner Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

Sjukhusvärlden fascinerade mig när jag var 5 år. Jag älskade rådgivningsbesök och en operation på Barnets borg i Helsingfors var en dröm som gick i uppfyllelse. Då fantiserade jag om en framtid som hjälteläkare eller privatdetektiv på pappas arbetsplats, en rörfirma. På ett sätt gick båda drömmarna i uppfyllelse: jag blev social- och hälsovårdsproffs.

Jag har offentligt bekänt min kärlek till branschen både som vanlig arbetstagare, förman och ordförande för två organisationer i den här sektorn.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Vården var genast mer än ett yrke och arbete för mig. Det mänskliga tilltalade mig. Som sjukskötare var jag inte alls bara mottagare. Yrkesstoltheten krävde inga rankinglistor i medierna över hur mycket finländarna uppskattar yrket. Det räckte med värderingar som är viktiga för mig och att arbetet får en att känna att man lyckas och verkligen är bra på något. Studieskulderna betalades inte med uppskattning, men man kände att man respekterades så fort man var klar med utbildningen.

Efter det första lyckoruset kom vardagen emot. Att man älskade jobbet dämpade inte ens inre obehag av att också i dag vara tvungen att gå under ribban yrkesmässigt. Inte heller det här arbetsskiftet kunde jag göra mitt jobb tillräckligt bra.

Jag insåg att jag inte får bli en passiv kverulant som klagar vid kaffebordet. Inte förändrar man arbetslivet med tankens kraft i kafferum. Jag trodde att lösningen var fortsatta studier och att börja leda verksamheten på arbetsplatsen.

Som arbetsledare för Bembölingar som ska skarva ett täcke hade jag säkert varit nöjd. Men när det handlar om alla finländares hälsa och välfärd så förbättrades arbetsförhållandena inte genom att kapa i ena ändan och skarva i den andra. Jag började se en större bild. Mina underställda mådde dåligt. Inte för att de valt fel bransch eller inte älskade sitt jobb utan för att arbetsförhållandena överskred det uthärdliga och för att lönen inte ville räcka att leva på, trots att man faktiskt ansvarade för människoliv.

För några veckor sedan ägnade redaktör Teemu LuukkaHelsingin Sanomat mig en hel kolumn på ledar­sidan. Han ansåg att sektorns dragningskraft minskar för att jag offentligt berättar om vardagsverkligheten i vår bransch och misstänkte att våra lönekrav ökar jäktet i jobbet. ”Sjukskötaryrket är för­skräckligt, om man ska tro Tehy”, konkluderade han.

Vårt jobb är inte förskräckligt. Däremot är förhållandena, som vi måste utföra vårt kära arbete under, på vissa håll rentav ohållbara. Medan Luukka beskyller mig för att förstöra branschens rykte slår hans egen tidning upp en nyhet om att regionförvaltningsverket än en gång stänger ett vårdhem. Jag förstår inte Luukkas logik.

Problemet är inte att vi tehyiter tar upp problemen i branschen offentligt. Vi i Tehy är lösningen på vårdkrisen när vi berättar vad som måste förändras för att vi ska stanna kvar i den här sektorn. Att lösa krisen är allas gemensamma problem. Problemet är inte Tehys och SuPers gemensamma målsättningar gällande lön och arbetsförhållanden under förhandlingsomgången. Problemet är vem som ska sköta oss i framtiden. Ska någon alls göra det?

Vi i Tehy och SuPer är inte problemet. Vi är lösningen. Nu i vår förhandlar vi i Tehy tillsammans med SuPer. Du är väl med och löser problemet?

Reklam
Reklam