”Ge dig tid också när du är pressad”

1. Du var den första i Finland som fick en hand transplanterad från en avliden donator i november i fjol. Hur mår du nu?

Det är skoningslös träning. Handen fungerar redan bättre än protesen fast tummen ännu inte klarar pincettgrepp och jag inte kan spreta med fingrarna ordentligt. Förändringen är stor, för i början var fingrarna bara knutna.

2. Hur var det att vara med om en operation där något alldeles nytt testades?

Det talades om handtransplantation redan år 2017 då jag låg på intensiven. Då tänkte jag att nej, jag provar först med protes. Projektet lät farligt, för risker finns – med allt från operation till läkemedelsbehandling och rehabilitering. När handkirurgen Jorma Ryhänen från HUS senare ringde funderade jag hit och dit på saken i flera månader. Det har gjorts cirka 150 handtransplantationer i världen. Jag letade rätt på människor på nätet som hade genomgått en sådan och många var nöjda. Jag höll kontakt med en indisk kollega som fått båda sina händer transplanterade.

Sedan dröjde det nästan två år innan en lämplig hand blev tillgänglig för mig. Operationen räckte 17 timmar och 40 yrkesutövare var involverade.

3. Du har skrivit en bok om din olyckshändelse. Den tillägnar du inte bara din syster utan också vårdpersonalen. Varför?

Som uppmuntran, lärdom och tillrättavisning. Låt inte det här hända någon annan. Felbehandling låg bakom amputation av mina fyra lemmar. 

4. Vilken egenskap uppskattar du mest hos en vårdare? 

Vänlighet och lugn. Jag är ofta ute och talar med studerande i social- och hälsovården och jag säger alltid: Ge dig tid också när du är pressad. Vissa vårdare lyckas skapa en lugn atmosfär.

5. Många är rädda att behöva hjälp och bli beroende av andra när de blir gamla. Du upplevde det redan. Hur kändes det?

Alldeles hemskt. När jag för åtta år sedan låg på intensiven fungerade inga muskler. Det var väldigt jobbigt att be om ett glas vatten. Det tog lång tid att vänja sig. 

6. Du har upplevt förskräckliga saker. Hur har du lyckats bevara livsgnistan?

Jag hade två alternativ: att bli kvar i sängen eller försöka få mig i skick igen – göra den bästa versionen av mig själv. Jag har alltid varit en envis tjurskalle precis som min far. Familjen och mina närmaste har varit ett stort stöd. De ser att jag är densamma som förr, fast händer och fötter saknas. Det sporrar mig att lära mig nya saker. När jag till exempel lyckas låsa dörren till toaletten tänker jag: Jess! Vad ska jag lyckas med härnäst.