Leena Jokinens släkt fixar det

Leena Jokinen-Anttila, 54, blickar ut över Satakunta centralsjukhus tillsammans med modern Inkeri och dottern Fanni. Solen står högt på himlen. Människor kommer och går som alltid på sjukhusområdet.

Satasairaala, som sjukhuset heter, har gett Leena och Inkeri arbete i många decennier. Leena arbetade först i tjugo år på den inremedicinska avdelningen på sjätte våningsplanet. Nu fungerar hon som huvudförtroendeman, eller huvudförtroenderepresentant som man säger i dag.

84-åriga Inkeri Jokinen arbetade som avdelningsskötare på öron-, näs- och halskliniken på andra våningen.

Fanni Anttila, 19, är visserligen född på sjukhuset, men än planerar hon bara att börja arbeta här. Fanni påbörjar andra årets sjukskötarstudier i höst och hoppas få göra sin inremedicinska praktik på sjukhuset i vår.

I den här släkten finns det sjukskötare i tre generationer, men det är inte allt.

Leenas man och Fannis pappa Vesa är fysioterapeut. Leenas syster Hanna är kirurgisjukskötare. Leenas framlidna svärmor Hilkka var sjukskötare. Också Leenas svägerska Eeva arbetar i vården.

”Jag lär mig uppskatta livet”

När Inkeri Jokinen tänker tillbaka på den tid, då Leena funderade på sitt yrkesval, minns hon att hon tänkte: ”Jag säger ingenting om det”.

Som liten flicka hade Leena följt med till moderns arbetsplats och hemma igen katetriserat dockan Esko. Sedan gick det så att Leena ville bli sjukskötare och därmed jämnt. ”Det är ett yrke där jag kan hjälpa människor. Jag är stolt över mitt jobb.”

Det var svåra tider när Leena blev färdig sjukskötare. Julen 1993 var det lågkonjunktur. Leena var arbetslös ett par månader innan hon fick jobb på sjukhuset. ”Jag fick förordnanden för en eller ett par dagar och upplevde att jag hela tiden måste finns till hans om jag skulle bli kallad på jobb. I tio år skötte jag olika vikariat innan jag fick en fast tjänst lite innan första barnet föddes.

Leena skötte cancerpatienter med leukemi, lymfom och myelom på den inremedicinska avdelningens hematologiska enhet.

”Det var lärorikt. Jag lärde mig värdesätta livet. Extra tungt var det om någon var lika gammal som jag eller i samma ålder som mitt eget barn.”

När Leenas far insjuknade i tre olika slags cancer efter varandra kom cancern alltför nära. Leena bytte till arbete på jouravdelningen. År 2014, ett år senare, valdes hon till huvudförtroenderepresentant på heltid.

Följde föräldrarnas exempel

”Jag tänker att vi fick goda förebilder hemma. Vi flickor blev sjukskötare som mamma och min bror gick i pappas fotspår och blev lärare. Det här upprepar sig nu när det gäller Fanni”, resonerar Leena. Hon är lite överraskad över Fannis yrkesval, men stolt förstås.

Leena har två barn. Lauri, Fannis ett år äldre bror, börjar i höst studera till klasslärare i Raumo. Också det yrket utövas i den närmaste släkten.

Hemma hos Jokinens verkar man ha pratat om både vårdjobbet och läraryrket i sådana tongångar att det inte upplevts som hinder att söka sig till de här områdena.

Goda förebilder hemifrån har betydelse. Undersökningar visar att föräldrarnas utbildning och yrke påverkar barnens val och vissa yrken går helt tydligt i arv. Enligt Statistikcentralen syns det framför allt inom konstyrken, medicin, naturvetenskap och juridik. 

Finländskt arbetsliv är kraftigt indelat i så kallade kvinnliga och manliga yrken. De så kallade kvinnoyrkena, alltså pedagogik, humanistiska områden, konstyrken och service ser ut att gå i arv från mor till dotter.

Att modern har en utbildning inom ett mansdominerat yrke ökar även sannolikheten för att dottern utbildar sig för så kallade manliga sektorer.

Om fadern har utbildning på ett område där kvinnodominansen är tydlig ökar sannolikheten för att sonen utbildar sig inom pedagogik eller hälso- och välmåendesektorn intressant nog. Moderns utbildning för så kallade kvinnliga områden ser inte ut att öka sannolikheten för att pojkar i samma utsträckning söker sig till de här områdena.

Tyst kunskap

”Mamma och pappa insisterade inte på vård för mig. Beslutet berodde på mitt eget intresse. Jag funderade till exempel på handelsvetenskap, men att bara arbeta på kontor lockade inte. Sedan kom jag fram till hälsovetenskap”, säger Fanni.

Leena och Vesa tipsade om att sjukskötaryrket ger en stark grund för att läsa hälsovetenskap – och samtidigt lära sig praktiskt vårdarbete.

Fanni får sin sjukskötarutbildning i Vasa. Av föräldrarna har hon fått tyst kunskap om området. Leena och Vesa har till exempel plockat fram gamla anatomiböcker ur gömmorna, hjälpt med medicinberäkning och föreslagit att det kan löna sig att ringa till en möjlig praktikplats direkt och inte bara förlita sig på tjänsten Jobiili för att reservera praktikplats.

Leena och Fanni har också talat om möte med döden. ”Jag har fått veta att mamma skötte återupplivning med mig i magen och hur det är att hålla en döende person i handen. Och att man vänjer sig vid allt, döden är en del av vårdarbetet”, säger Fanni.

Synliga spår av kriget

Hemma hos Leena i Ulvsby tittar vi på gamla fotografier. ”Som ogift gick mormor två gånger i veckan till frisörskan för att få håret uppsatt”, minns Fanni att hon fått höra.

Inkeri sökte genast som 19-åring in till sjuksköterskeskola. ”Jag var så oerfaren. Vi testades i två dagar. Ändå kom jag in vid sjuksköterskeinstitutet i Björneborg på första försöket.”

Inkeri minns alltid den tre kilometer långa cykelfärden till posten – hur hon stannade och öppnade kuvertet från skolan och glädjen över studieplatsen.

På Inkeris klassfoto finns bara kvinnor, i Leenas klass fanns det en man och i Fannis är de redan många.

När Inkeri blev färdig på 1960-talet var spåren av kriget tydliga. Alldeles i början arbetade hon en kort tid på ögonavdelningen. Många var krigsblinda och behövde ögonprotes.

På tal om gamla tider kommer det fram att också Inkeris syster hade ett vårdyrke. Hon var diakonissa och arbetade på Diakonissanstalten i Lahtis, och just med ögonsjukdomar.

Hur märktes det hemma vad Inkeri arbetade med? ”Mamma har varit boss, det har nog synts”, säger Leena. ”Äpplet föll inte långt från trädet”, påpekar Fanni. Alla tre bedömer att de är utrustade med beslutsamhet. Ibland skämtar de lite i familjen om att klanen Jokinen nog ser till att allt ordnar sig.

Inkeri var bara 24 år gammal när hon började som avdelningsskötare. Hon tvekade länge och väl att söka, hon var ju så ung. Men beslutet att hon blivit vald kom sedan redan samma dag.

”Det jag försökt lära andra är hur viktig ens egen utveckling är. Vårdyrket utvecklas snabbt. Om man inte utbildar sig faller bottnen ur. Du är aldrig färdig”, säger Inkeri.

Lappland har varit hennes andningshål. Där har hon vandrat många gånger. På ett foto bär hon en mönstrad tröja som hon stickat själv. Lapplandsintresset har inte gått i arv, och handarbetandet har förresten inte gjort det heller.

Leenas fritid går i stor utsträckning åt till olika förtroendeuppdrag. Hon räknar att för det viks hennes måndags-, tisdags-, onsdags- och ofta också söndagskvällar varje vecka.

”Min hobby förutom förtroendeuppdragen består väl närmast i att rasta hunden.”

Vårdare behövs som beslutsfattare

Fast många i släkten har vårdyrken talas det kanske mer om samhällsfrågor hemma hos Jokinens och Anttilas på fritiden.

Leenas pappa Samuli bad år 2008 Leena ställa upp i kommunalvalet i Ulvsby – för att fylla socialdemokraternas lista, då det fattades en kandidat. Samuli är gammal i gemet i kommunalpolitiken och han uppskattade att Leena lätt kunde få ett tjugotal röster. Men hans tippning var rejält i underkant. Inkeri berättar hur tårar av rörelse rann ner för Samulis kinder under valvakan, när han såg dotterns röstetal.

Att påverka har varit vardag i familjen. ”När Samuli kom hem från jobbet hängdes mössa och rock upp bara tills han igen försvann på något förtroendeuppdrag. Jag lyfta på grytlocket och ansvarade för hem och barn. I Leenas familj har Vesa fört barnen till hobbyer, lagat mat och låtit Leena gå vart hon vill”, säger Inkeri.

Under intervjun har stadsdirektören försökt ringa Leena flera gånger. Det byggs ett nytt daghem i Ulvsby och mycket handlar nu om det. I åratal har Leena varit stadsstyrelsens ordförande.

”Om jag till exempel satt i byggnadsnämnden skulle man kunna behandla mig som ett annat slaskämbar, men social- och hälsovård kan jag. Vi vårdare behövs i beslutsfattandet.”

Intresse för grannländer

Vi åker runt i Ulvsby och tittar på Friitalas läderfabrik, platsen för det nya daghemmet, social- och hälsovårdscentret och den gamla stenkyrkan. Invånarna i Ulvsby är 13 000. Staden gränsar till Björneborg – Leena säger att hon kör till Satasairaala på sju minuter.

”Konkreta förbättringar gör mig på gott humör. Jag ser till exempel en cykelväg nästan varje dag. Fast mina egna barn åkte längs vägrenen använder dagens barn cykelvägen.”

Leena har förtroendeuppdrag också i Tehy. I fullmäktige som valdes i våras är hon viceordförande. Det är en hjärtesak för Leena att sköta samhällsangelägenheter. Att vara vårdare och tehyit tycker hon ger vida vyer för det.

Leena har också en plats i välfärdsområdets fullmäktige. I Satakunta välfärdsområde diskuterades ledarskapet länge i höstas. För att spara pengar ville man pruta på högsta ledningen för vårdarbetet, men tanken torpederades med Leenas motförslag i välfärdsområdets fullmäktige. ”De var en stor sak för oss och krävde mycket jobb, många samtal och argumentering.”

Starten i välfärdsområdena har varit full av förändringar och samarbetsförhandlingar. De förtroendevalda har haft fullt upp. ”Jag hoppas på arbetsro i välfärdsområdena. Jag har en bra arbetsgivare, har haft samma arbetsgivare i 32 år och inte sökt annat jobb.”

Det är möjligt att Fanni blir färdig sjukskötare i en orolig tid, precis som det gick för modern, men hon har klara planer. Fanni är intresserad av att prova på jobb i Norge eller i Sverige, eller kanske i båda länderna. Studier i Vasa har god effekt på språkkunskaperna i svenska och till exempel många lärare i Fannis skola har erfarenhet av jobb i grannländerna.

Efter det siktar Fanni på universitetsstudier. Personlig utveckling lönar sig, precis som mormor Inkeri säger.