1. Chefen är inte allas vän
En chefsperson ska vara rättvis och opartisk. Hen fattar inte beslut som gynnar kompisar utan agerar med tanke på hela arbetskollektivet, organisationens och patienternas bästa.
”Om någon i arbetslaget upphöjs till chef, så måste hen förstå att rollen förändras. Kamratrelationer får inte påverka arbetet”, förklarar Jaakko Sahimaa.
Katri Ketola medger att rollbytet från arbetstagare till avdelningsskötare för tre år sedan inte var lätt. Katri leder samma neurologiska avdelning på Tammerfors universitetssjukhus, där hon arbetade under största delen av sina 22 år som sjukskötare.
”I början var jag speciellt vaksam, så att jag inte ens av misstag skulle gynna någon. Värst var det att fatta beslut när man redan på förhand visste att resultaten inte skulle få allas gillande."
För Katri var det till stor hjälp att hon kunde diskutera med sin föregångare och hade avlagt högre yrkeshögskoleexamen för ledning och utveckling i ett välfärdsområde. Numera förstår hon att hon inte bytt sida i arbetsgemenskapen. Hennes ansvar är bara av annat slag än andra anställdas.
”Jag ansvarar om någon gör en blunder.”
Man behöver inte helt avstå från vänner på jobbet, tröstar Jaakko Sahimaa.
”På arbetsplatsen är man i arbete, på fritiden talar man gärna om annat än jobb med jobbkompisarna.”
2. Långa arbetsdagar, chefen får tänja
På Katris arbetsschema kan det under en dag till exempel stå diskussion om arbetsförmågan med en anställd, kontakter med patienters anhöriga, letande efter vikarier, planering av arbetspass, möten, utvecklingsprojekt och genomgång av anmälningar om farliga situationer. Hon är fortfarande förvånad över vad allt hon ansvarar för, från städning till husteknik.
”Jag skulle vilja vara mera med vårdarna och till exempel hjälpa till att vända patienter. Det är enklare att leda, när man vet vad man leder.”
Arbetsdagarna blir långa och ibland är vardagen på jobbet rena rama brandsläckningen. Katri medger att hon känner sig otillräcklig på jobbet. På hennes arbetsschema finns alltid mera uppgifter än tid.
Allt kan inte göras fullkomligt, eller ensam, påminner organisationspsykolog Jaakko Sahimaa. Katri har lärt sig prioritera och be om hjälp, ibland utanför sjukhuset till och med.
”När jag redde ut ett olycksfall kopplat till elavbrott och eventuella reparationsbehov på avdelningen, så märkte jag hur värdefullt det är med praktiskt kunnande hos de närmaste. Min sambo som är elektriker har till exempel hjälpt mig med elritningar och pappa som är rörmokare med krånglande avlopp.”
3. Allt behöver man inte kunna
Närmaste chefens uppgift är att se till att arbetskollektivet når sina mål och på ett sådant sätt att arbetsstyrkan också i fortsättningen är frisk och motiverad, slår Jaakko Sahimaa fast.
”Alla minns inte det. Förväntningarna på chefen är vanvettiga emellanåt och de kommer från många håll.”
Personalen har sina förväntningar och patienterna sina. Dessutom ska chefen beakta organisationens målsättningar, resurser och gemensamma verksamhetsprinciper.
Katri vet hur det känns med stora förväntningar.
”Ibland är det som om jag förväntades ha en trollstav för att klara resursknapphet och personalbrist och omsätta alla direktiv uppifrån i praktiken i det vardagliga arbetet.”
Ändå tänker hon att förväntningarna hör till arbetsbilden. De vittnar om att alla vill göra jobbet bra.
Dörren till Katris arbetsrum står alltid öppen. För henne är det viktigt att de anställda kommer in och talar om både stora och små saker.
”Ledarskap handlar inte bara om att få allt att löpa utan också om att bemöta människor. Arbetstagarna är arbetskollektivets viktigaste resurs.”
4. Chefskap lär man sig
Ledarskap är enkelt så länge allt går som det ska. När problem uppstår hjälper det med bondförnuft och erfarenhet. Det räcker ändå inte bara med det som man lärt sig under utbildningen, säger Jaakkko Sahimaa.
Katri fick lära sig vad en avdelningsskötare gör under ett år som biträdande avdelningsskötare.
”Jag har fått göra misstag. Jag har glömt saker, räknat arbetsstyrkan fel och vi har saknat arbetskraft.”
I början kände Katri sig osäker och undrade ofta om hon gjorde de rätta besluten. Dåvarande avdelningsskötaren uppmanade Katri att ha självmedlidande: i jobbet dyker det alltid upp situationer som det inte finns färdiga handlingsmodeller för.
”Jag tycker det är farligt att tro att jag behärskar min uppgift. Gör man det kan man inte ta emot uppbygglig respons.”
Lagparagrafer om egenkontroll och vårdledighet har varit svåra för Katri att lära sig. Dem får hon repetera.
”Men jag frågar hellre än jag använder alltför mycket tid på att reda ut sånt. Nån i gänget vet alltid.”
Chefen behöver inte ha bästa expertisen, påminner Jaakko Sahimaa.
”Chefens uppgift är att göra det möjligt för andra att lyckas. Om det viktigaste måttet på det egna lyckandet är att man klarar allt själv, då kan man inte vara den bästa möjliga chefen.”
5. Mellan två eldar
”För den som letar efter en lugn hamn är en chefspost inte den rätta. En chef måste ibland också kunna njuta av att vågorna svallar ordentligt”, säger Jaakko Sahimaa.
Bränningar undgår man inte i en uppgift, där man samtidigt representerar arbetsgivaren och ska hålla på det egna teamet. Det har Katri också märkt.
”Ibland blir jag tvungen att ta hänsyn till situationen också utanför den egna avdelningen och då faller besluten inte nödvändigtvis alla i smaken.”
Men när saker motiveras tas de i allmänhet emot väl – i alla läger, säger Katri.
”Hos oss har kvällsskiftet förstärkts med en arbetstagare. Också anvisningarna för hur stökiga patienter tas om hand har utvecklats, så att vård av patienter som kräver specialövervakning kan genomföras tryggare”, nämner Katri som exempel på förbättringar på sin avdelning.
Hon medger att det ibland är tröttsamt att befinna sig mellan två eldar, men det säger hon inte på jobbet, för där stöttar hon andra.
”Nog har jag också haft tårar i ögonen på jobbet. Då var det härligt att medarbetare klappade mig på ryggen och sade att inte behöver du alltid vara så stark.”
6. Lagspelare klarar chefskap
Ofta sägs det att chefen lämnas ensam i sitt arbete. Det tycker inte Katri.
”Jag är en del av arbetskollektivet och vi fungerar som ett lag.”
Det syns bland annat på att arbetstagarna modigt lyfter fram utvecklingsidéer, hjälper varandra och vågar utmana Katri.
”Chefen behöver inte vara ofelbar, men måste vara beredd att ändra på verksamheten och lära sig av responsen.”
Om det inte går att hitta ersättare för någon som plötsligt insjuknat kan Katri hoppa in.
”Jag tackar mina medarbetare och får också tack själv. Extra värdefullt känns det med tack som jag fått i svåra situationer.”
Förra hösten var tung för Katri och jobbet följde med henne hem. Personalen märkte det och gjorde en bok till sin närmaste chef, där alla skrev en hälsning.
”När jag läste boken skrattade och grät jag om vartannat. Jag återvänder om och om igen till boken, den ger mig styrka.