De svåra åren

Deltidsarbete, inga nattskift, gott parförhållande, hundar, skog och hormonersättningsterapi. Tia Majanen, 48, räknar upp sådant som hjälper henne i klimakteriet. Hon är sjukskötare på rehabiliteringsavdelningen vid Salo sjukhus. På jobbet talas det öppet om övergångsålderns prövningar, för Tia antar att hälften är i den åldern.

”Vi har faktiskt en öppenhjärtig arbetsgemenskap. Det finns egentligen inget vi inte kan tala om. På senare tid har det varit en sån rumba, när avdelningar stängts och slagits ihop. Vi har svetsats samman.”

Tia säger att hon alltid haft svårt att sova, men klimakteriet tog sömnsvårigheterna till en ny nivå. Hon klarar inte nattskift – då slutar hon sova helt och hållet. Hennes avdelning använder autonom arbetsskiftsplanering och Tia kan arbeta i två skift, då tillräckligt många är villiga att vaka på nätterna. Att hon arbetar 80 procent hjälper också. Chefen stöttar och förstår.

”Redan hur skorna ställts vid klädskåpen avslöjar när någon sovit illa. Vid kaffebordet fläktar vi oss med vad som finns till hands.”

I bekantskapskretsen har Tia märkt att alla inte vet så mycket om klimakteriet. Förklimakteriet kan komma helt utan förvarning. Också läkarnas kunskaper varierar.

”Det var först läkare nummer tre som skrev ut hormoner åt mig, för jag rökte och led av migrän. Det borde talas mer om klimakteriet. Vi råkar alla ut för det, precis som för pubertet och död. Inte är det märkligare än så.”

Överlevnadskamp

Över 170 läsare besvarade Tehy-tidningens enkät om klimakteriet. Svaren visar att det ofta är kämpigt. Symptomen varierar, men nästan alla som svarat lider åtminstone av sömnsvårigheter, heta vallningar och hjärndimma.

Här listas också bland annat rytmstörningar, torra slemhinnor, stelhet i kroppen, humörsvängningar, ångest, nedstämdhet, oförmåga att bli entusiastisk, minskad stresstålighet, kliande öron, förlorad lust, sötsakssug, koncentrationssvårigheter, tidvis kraftiga menstruationsblödningar, viktökning, ny osäkerhet gällande kunnandet och en känsla av värdelöshet …

”Arbetsbördan känns enorm, man är rädd att något blir ogjort eller glöms bort på grund av hjärndimma. Att någon mister livet”, skriver en sjukskötare.

”Det tog på att försöka orka, i värsta skedet funderade jag till och med på att säga upp mig”, skriver en annan sjukskötare.

Många förklarar att de blir så trötta av att kämpa på jobbet, att de inte orkar med något på fritiden. Om man bara kan sova ett par timmar känns arbetsdagen som en kamp för överlevnad.

”Särskilt efter dålig nattsömn sätts orken på prov. Jag råkade till och med ut för mitt livs första samtal om tidigt stöd för arbetsförmågan på grund av negativ attityd. Jag var ett levande frågetecken, jag som inte varit borta från jobbet och inte lär det vara något fel på arbetsprestationen heller.”

Man blir irriterad

Symptomen märks på många sätt. En röntgenskötare lyckas inte pumpa luft i kompressionskuddar. En fysioterapeut undrar hur hon ska hinna på toaletten mellan hembesök när hon har ”mon­sunmenstruation”.

En tandskötare lyckas nästan inte få på sig skyddshandskar på grund av svettning. Att svettas är inte roligt, för klientens huvud kommer så nära kroppen.

En barnskötare får vallningar precis när hon förklarar för föräldrar att något barn haft en bra dag. Tror de hon rodnar för att hon står och ljuger?

En chef i hemvården skriver hur tröttheten ökar frustration, stress och press. ”En gång svor jag åt arbetstagare, så irriterad blev jag.”

En sjukskötares beskrivning av sina känslor är talande – det är som att befinna sig i en annan kropp:

”Från början kändes allt väldigt besvärligt. Efter att ha sovit dåligt verkade inget lyckas och ingen förstå. Allt var tungt och jag kände någon slags skuld över att åldras.”

Flexibla arbetstider hjälper

Arbetshälsoinstitutet gjorde en utredning om klimakterium och arbetsförmåga i fjol. Initiativet kom från social- och hälsovårdsministeriet – klimakteriet nämns ju också i regeringsprogrammet.

Resultatet visade att arbetsplatser och företagshälsovård saknar praxis för hur klimakteriet ska uppmärksammas.

Enligt Mari Kupiainen, specialexpert, har klimakteriets inverkan på arbetsförmågan undersökts väldigt lite. Några inhemska och internationella undersökningar finns. Enligt en brittisk utredning säger upp till 10 procent av kvinnorna i klimakteriet upp sig på grund av svåra symptom.

”Undersökningar som Arbetshälsoinstitutet gjort visar att kvinnor i övergångsåldern är kunniga, motiverade och lojala när det gäller jobbet. De har mycket av karriären kvar, så det lönar sig verkligen att hålla kvar dem i arbetslivet. Internationella undersökningar visar att till exempel flexibla arbetstider är bra för att kvinnor i klimakteriet ska orka”, säger Mari Kupiainen.

Behandling av klimakteriebesvär omfattas i regel inte av företagshälsovården, men i Arbetshälsoinstitutets utredning finns ett positivt undantag. En chef inom minuthandel uppgav att ett sådant avtal finns på hennes arbetsplats. Det är förmånligare också för arbetsgivaren. Sjukfrånvaron minskar och arbetstagarna får hjälp snabbare.

I Tehy-tidningens förfrågan berättade också en anställd hos Pihlajalinna och en på Terveystalo att en företagsläkare kan ge remiss till gynekolog om klimakteriebesvär stör arbetet.

Hormonrecept i företagshälsovården?

I regeringsprogrammet nämns klimakteriet i en mening, där det betonas att identifiering av klimakteriesymptom och god vård i företagshälsovården främjar ökad välfärd och förhindrar felaktiga diagnoser och sjukfrånvaro.

Ifjol publicerades en God medicinsk praxis-rekommendation. Där heter det att hormonterapi är den viktigaste klimakteriebehandlingen och att det vanligen inte behövs ställningstagande av gynekolog för att påbörja behandling. Det kan läkare i företagshälsovården eller allmänpraktiserande läkare i primärhälsovården besluta om.

Det innebär en stor förändring, för besök hos privatpraktiserande gynekolog är dyrt och inte möjligt för alla.

Rekommendationen för God medicinsk praxis är inte bindande, men det blir intressant att se vilken betydelse den får, säger Mari Kupiainen.

Mera information behövs

Av Arbetshälsoinstitutets utredning framgår att det krävs ökad kunskap om klimakteriet, information om symptom och åtgärder för att stödja arbetsförmågan. Fortfarande har inte ens yrkesutövare i hälsovården alltid tillräckliga kunskaper och orsakerna till symptomen upptäcks inte alltid.

En sjukskötare som arbetar på ett boende för äldre svarar så här på Tehy-tidningens enkät:

”Arbetskamraterna förstår nog, men inte företagshälsovården! Jag gick till mottagningen med klara symptom. Där konstaterades utmattning och först fick jag en månad sjukledigt och insomningsmedicin. En månad senare krävde jag blodprov (FSH) och resultatet var entydigt. Sedan till privatpraktiserande gynekolog, för företagsläkaren kunde inte ordinera rätt sorts medicin.”

Tröttheten kan bli en ond cirkel:

”Den tolkades som utmattningssyndrom. Jag orkade inte sköta ett krävande specialistuppdrag.”

En allt viktigare fråga

Klimakteriebesvär kan upplevas som mycket personliga. När det inte finns gemensamma riktlinjer för hur man tar upp dem på en arbetsplats eller i företagshälsovård negligeras de ofta.

”Det är uppenbart att det inte talas tillräckligt om det här. Med klimakteriet följer onödig skam, stigma. Ändå blir alla äldre, det är en naturlig del av livscykeln, säger Mari Kupiainen.

Hon efterlyser en finkänslig, stöttande atmosfär och ett normalare sätt att tala om klimakteriet.

”Om mental hälsa och nepsy-utmaningar talas det mer öppet än förr. Där har stigmat minskat. Nästa område att modigt tala om kunde vara klimakteriet.”

Tehy-tidningens fråga visar att variationen är stor: man kanske talar om klimakteriet med de närmaste på jobbet och ibland med chefen, men mest kämpar man ensam med sina symptom.

”Dem talar ingen om utom jag. Särskilt män och kvinnor som är äldre än jag hyschar. Man borde prata mer om det, det är en del av kvinnors liv och av arbetslivet”, skriver en klientchef.

Vikten av att lära sig barmhärtighet och självmedkänsla betonades i svaren. Alltid orkar man inte köra på och det kan vara omöjligt att säga rent ut att man inte klarar den takt som krävs.

”Framför allt önskar jag stöd att kämpa vidare, och medkänsla! Ibland är man så illa däran att man inte kan jobba”, skriver en serviceansvarig.

”Min chef är yngre. Jag blir ideligen inkallad till samtal fast jag försöker göra mitt bästa”, berättar en lokalvårdare på sjukhus.

Inte bara den enskildas problem

En expertsjukskötare som besvarade enkäten tycker att närmaste chefen helt enkelt kunde fråga medelålders kvinnor hur de orkar. Har de kommit i klimakteriet och vilka är symptomen? På en sådan fråga behöver man förstås inte svara, men arbetsgivare kunde till exempel ge möjlighet till förkortad arbetstid, så man orkar med jobbet bättre.

Många förvånade sig över att klimakteriet inte beaktas på jobbet. ”Problemen gäller ju inte någon marginell grupp! Låt företagshälsovården ge vård enligt symptom och erbjud chans till mindre jobb och kortare arbetstid. Jag fick ingen hjälp och ibland önskade jag till och med att jag hade fått sparken.”

Mari Kupiainen poängterar att klimakteriet är en sak bland många som påverkar arbetstagarnas arbetsför­måga.

”Det borde inte vara en fråga för en enskild person. Arbetsplatser har redan många sätt att anpassa jobben, flexibla arbetstider bland annat. Man har helt i onödan uteslutit klimakteriet när det gäller åtgärder som främjar arbetsförmågan.”

Klimakteriet kunde också enkelt inkluderas i hälsoundersökningar och utfrågningar om måendet på jobbet.

”Det går att anpassa åtgärderna efter arbetsplatserna, till exempel genom att göra det möjligt att byta arbetskläder under dagen om man svettas, ge chans till extra pauser eller att reglera temperaturen i arbetsutrymmen. Öppen diskussion och gemensamt överenskommen praxis på arbetsplatser och i företagshälsovård hjälper anställda att orka också när det är frågan om det här.”