Millariikka Rytkönen: Toini, torsdagsmorgon och lyckotårar

Ett helt nytt avtal är en sällsynthet på arbetsmarknadsscenen. Oftast har man varit tvungen att klämma fram sådant med arbetskonflikter, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

Torsdagen den 28 maj klockan 8 öppnade jag Tehys styrelsemöte med att hålla upp en bild i Tehys historik. Bilden visar Toini Nousiainen som gör segertecknet på en strejksits år 1983. Hon är vårt förbunds första ordförande och kan på goda grunder också kallas mamma till Tehy.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Den stunden och bilden fick många ögon vid styrelsebordet att tåras. Varför?

På föredragningslistan stod kommunsektorns förhandlingsresultat, där det mål som vi drivit i decennier förverkligas: vi får ett eget avtalsområde, där man enbart kommer överens om arbetsvillkor i social- och hälsovården. Social- och hälsovårdsavtalet träder i kraft den 1 september 2021.

Jag hade unnat Toini att vara närvarande under den historiska morgonstunden sent den här våren – eller kanske hon var där, det tror jag åtminstone.

Den morgonen beslutade Tehys styrelse föreslå godkännande av förhandlingsresultatet när fullmäktige sammanträdde senare på förmiddagen. Det gjorde fullmäktige också.

Och här är det nu, avtalet om förlängning av det kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet och en rad andra avtalsbestämmelser. I paragraf 2 heter att man för nuvarande AKTA:s social- och hälsovårdspersonal kommer överens om ett separat avtal.

Det låter kanske torrt och smakar papper. Men vilken betydelse har inte den formuleringen! I fortsättningen förhandlas det om social- och hälsovårdspersonalens arbetsvillkor vid eget bord. Självklart hör majoriteten av vårdpersonalen till Tehy eller SuPer. Och viktigast av allt: vid det bordet behandlas bara social- och hälsovårdspersonalens angelägenheter.

När man bläddrar i Tehys historik märker man snabbt hur viktigt det är att kunna förhandla om det egna områdets arbetsvillkor vid ett skilt bord. Det har varit tidsödande och krångligt att främja de egna målen och lösa vårdpersonalens problem när man i samma veva löst alldeles lika viktiga problem för helt andra områden och yrken, till exempel för bibliotekarier och lantbruksavbytare.

”Det jag lärde mig under en lång fackförbundskarriär är att man måste vara seg och målinriktad. Orka fast man slår huvudet i väggen. För huvudet håller nog och väggen börjar småningom ge vika.” Så lyder det kämparråd som Toini Nousiainen gett oss senare generationer.

Ett helt nytt avtal är en sällsynthet på arbetsmarknadsscenen. Oftast har man varit tvungen att klämma fram sådant med arbetskonflikter. Nu gick det utan. Jag tackar så ödmjukt mina föregångare, den här fina organisationens beslutsfattare och medlemmar under tidigare decennier – förkämpar, som tillsammans segt har fört oss mot målet steg för steg. Till slut krossades väggen spricka för spricka.

Av oerhört stor betydelse har också samarbetet med vår systerorganisation SuPer varit: det här lyckades vi bara göra tillsammans. Stort tack till kollegan Silja och SuPers hela uthålliga gäng. Tillsammans slog vi tidvis huvudet i väggen och emellanåt blåste vi på varandras bulor.

Er nyutexaminerade kollegor ger den här exceptionella våren ett väldigt fint arv i och med vårdavtalet. Värna om det för kommande Tehy-generationer. Och tänk på det afrikanska ordspråket: ”Om du vill komma fram snabbt, res ensam. Om du vill resa långt, åk tillsammans.”

Reklam
Reklam