Det är något extra rörande med muggar i kafferum på arbetsplatser. När jag jobbade i sjukhusvärlden stod det i åratal ”I’m single” på en kollegas mugg. När civilståndet förändrades fick nästa singel ärva den. Vandringspriset blev ett internt skämt.
En mugg kan berätta mer om sin ägare än vi anar. Den kan vara ett ställningstagande, ett minne eller ett tyst budskap. Muggarna hör alla de skratt som får det att ömma i magmusklerna på oss. Med dem framför oss räknar vi dagar till nästa ledighet, talar om sprickor i parförhållanden eller delar bekymmer för närstående som blivit sjuka.
Ibland räcker det att få vara i fred några minuter i kafferummet för att orka, med en mugg ångande te och nån kollega som frågar hur det är.
På arbetsplatser där vi tehyiter jobbar upplever vi något alldeles speciellt kring våra muggar. I ett jobb där vi ständigt möter andra människors behov, nöd och bekymmer behöver vi också stunder, då vi kan låta axlarna sjunka ner och andas ut kring våra kaffekoppar.
Ibland räcker det att få vara i fred några minuter i kafferummet för att orka, med en mugg ångande te och nån kollega som frågar hur det är. Men det finns också dagar, då man önskar att man en stund fick vara ensam med sin mugg i pausrummet.
Hos oss på Tehys centralbyrå i Vallgård i Helsingfors har vi muggar i porslinsserien Teema från Iittala som passar till inredningen. Jag medger att jag ändå saknar sjukhusvärldens koppar, där den ena är oförglömligare än den andra och avslöjar mera om arbetskollektivet än man kan ana, när man tittar in i kärlskåp. I hemlighet är jag avundsjuk på jobbkompisen Matias och hans Paavo & Vuokko-mugg, som han troget bär omkring i protest mot våra gemensamma pastellfärgade muggar.
Vill man lära känna en arbetsgemenskap, så är det bättre att titta in i muggskåpet än att studera organisationsschemat. Och om du sticker dig in på vår byrå, så är vi faktiskt färgstarkare än servisen från Iittala-fabriken låter förstå.
