Den äldre damen själv kommer snart emot oss i korridoren och minns livligt den fina sommardagen.
Åvik har långa traditioner. I över hundra år har centret erbjudit tjänster på teckenspråk för döva och dövblinda. Skötarna måste kunna teckenspråk, för det är de boendes modersmål. Teckenspråk är också Marikas modersmål, för hon är döv, men hon har arbetskamrater som hör, är döva eller har hörselnedsättning. Arbetsgivaren stöder teckenspråksstudier och håller kurser.
Servicecentret ligger i det lummiga landskapet i Hyvinge by och hemtrevligt är det också inomhus. I Marikas grupp, Lepola, har man börjat diskutera hur man ska undvika anstaltsmässighet. Hur beakta invånarnas önskemål ännu bättre? Ett bra exempel på fördomsfriheten är att ingen försökte avstyra åkturen i den lite riskabla attraktionen.
Att ta hänsyn till olika önskemål innebär bland annat att alla får sova så länge de vill. För någon är det till fem på morgonen, för någon annan till mitt på dagen. Efter bastun får man en bastuöl om man vill och vart utfärderna går diskuteras tillsammans.
Om en minnessjuk människa inte blir förstådd ökar oron och aggressiviteten.
Det var Anna Pylkkänen, arbetsplatscoach som uppmärksammades efter medverkan i tv-serien Hoivakoti kuntoon, som ruskade om attityderna i Lepola. Man diskuterade bland annat hur man själv ville leva om man bodde här.
– Förr kunde man tänka, att nu stökar vi undan eftermiddagskaffet. Vi fick alltså ompröva vår inställning: invånarna är viktigast och nu har de varit gladare och nöjdare. Utan njutning är livet inte värt att leva.
Lepola har 23 boende och här finns allt från minnessjuka till personer med cancer och problem med den mentala hälsan. Några rör sig på egen hand, andra behöver hjälp. En del är dövblinda. Med dem kommunicerar man på teckenspråk som avläses med händerna. Sina rum har klienterna inrett efter egen smak.
Här har varje boende en personlig skötare, som allt sedan introduktionstiden är inställd på att tillbringa minst en och en halv timme per vecka med sin klient. Den tiden ska inte användas för vård, utan till annat, till exempel kafébesök på stan. Marika är personlig skötare för två boende.
I april blev hon gruppansvarig. Därmed övergick hon från skiftarbete till dagjobb med ett tiotal underställda.
– Arbetet som närchef går i stort sett ut på att vara närvarande och lyssna. Jag delar inte ut befallningar utan är en spelbyggare.
Hon uppfattar sig som en person med tre roller. Utom närchef är hon sin enhets enda sjukskötare, så hon ansvarar för läkemedelsvård och avgör vårdbehov. Och utöver administrativa uppgifter och läkemedelsvård har hon ansvar för att lotsa de boende i vardagen.
Åvik har mångsidig rehabiliteringsverksamhet. På övre våningen finns ett verksamhetscenter där man kan öva hantverkskunnande, som vävnad eller rottingarbete. Huset har också egen idrottsinstruktör som handleder i konditionssal och simbassäng. Dessutom har man tillgång till musikterapi. En del av invånarna har rätt till personlig assistent.
Marika har arbetat på Åvik sedan år 2011. Före det tjänstgjorde hon på Dövas Servicestiftelse, på Metsola i Jyväskylä, och på stadens långvårdsavdelning.
I Åviks personal ingår tio döva personer.
– Det är bra, för då måste resten tala teckenspråk med oss. Jag har märkt att deras teckenspråk blivit bättre under min tid som närchef. Bland annat utvecklingssamtal förs på teckenspråk.
På Åvik kan man om möjligt stanna livet ut. Några boende har vårdtestamenten där det står att de inte vill bli flyttade till någon annan vårdenhet. Om man måste få vård akut åker en ledare vanligen med. Sjukhus måste anlita tolk.
Husläkaren besöker Åvik varannan vecka men kan konsulteras också annars. Om Marika måste ringa läkaren kommunicerar hon på texttelefon.
Klienterna kommer till Åvik från olika delar av Finland, till och med från Lappland. Några stannar korta perioder i Hyvinge, andra kan bo på servicecentret i decennier.
På senare tid har kommunerna skärpt sin linje: det är svårare för hörselskadade att få plats på Åvik. Man ska klara sig hemma så länge som möjligt.
– På minnessjuka märker man hur stor betydelse modersmålet har. Om någon inte blir förstådd ökar oron och aggressiviteten. Föreställ er själva hur det skulle kännas, att till exempel hamna på ett ryskt servicehem utan att kunna ryska. Om en person kommer hit först i livets slutskede finns det inte tid för acklimatisering och det är inte människovärdigt.
Eftersom de boende blivit färre förde servicecentret samarbetsförhandlingar i våras. Resultatet blev att husets sex grupper omvandlas till fyra och före årsskiftet minskar antalet anställda från 55 till 50.
Dövkulturen upplever en brytningstid, för allt fler döva eller gravt hörselskadade nyfödda får ett implantat i innerörat. Det är en elektrisk hörapparat som inte garanterar normal hörsel, men gör att man kan kommunicera med tal.
– Det är en stor sak. Och fast familjen beslutar att små barn ska få implantat hoppas jag att de lär sig teckenspråk samtidigt som de lär sig tala, för det stöder inlärning och identitet. Implantaten har goda och dåliga sidor. De utesluter till exempel magnetbilder. Själv har jag haft ett gott liv. Jag har ett arbete där jag utvecklas och upplever inte att jag gått miste om något.
Text Terhi Mäkinen