Lov att leka med maten – daghemmens matfostran helt annan än förr

Merja Manninen, barnskötare med lång erfarenhet, orienterar os i tjugonde århundradets matfostran.

Image text
Barnskötare Merja Manninen har under sin tid i yrket sett hur mycket matfostran har förändrats.
Bild: Kristiina Kontoniemi

I dag är det kycklingsås med potatis och morötter i glada färger till lunch. Till det får man ta gurka, isbergssallad och mandarinklyftor, som alla ligger i egna skålar, så att man kan ta det man önskar.

Det är inget nytt att man får ta mera mat. Det nya är att man inte behöver äta upp allt på tallriken.

Vi befinner oss i daghemmet Marjametsä i Viitasaari för att bekanta oss med matfostran. Barnen i gruppen Nallenpesä är 3–5 år gamla.

Målsättningen är att göra måltiden till en trevlig stund.

”Barn ska inte behöva känna ångest för ätandet och uppleva att maten dag efter dag är en pina”, säger barnskötare Merja Manninen. Hon ivrar för matfostran och fortbildning har gett stöd för hennes tankar och tips för arbetet.

Det finns en avsikt med de olika serveringsskålarna.

”En blandning kan väcka misstänksamhet. När ingredienserna ligger skilt för sig har barnet lättare att se vad som bjuds”, förklarar Merja.

De vuxna är redo att hjälpa. Jussi Soe, 4, vill ha salladssås, fast han inte vill ha sallad. Innan Merja klämmer sås ur flaskan frågar hon var på tallriken han vill ha den. ”Bredvid”, säger han.

När barnen får bestämma varierar tallriksinnehållet – precis som för vuxna. Någon väljer potatis, sås och sallad, en annan tar potatis, sallad och knäckebröd.

Lapset pesevät käsiään lavuaarilla.
Handhygien är en del av måltidsrutinen. Händerna tvättas före och efter.

Här fostras barnen att ta för sig själva. En fyraåring klarar av att ta en bricka, lägga upp mat och bära brickan till bordet. Det ser svajigt ut, men mjölkglaset står kvar ända fram.

Barnen har egna platser, så att ingen ska behöva äta utan kamrater. Vid varje bord äter också en vuxen, som hjälper, stöder och visar exempel. Måltidsro vill man slå vakt om, så om någon blir orolig ingriper man så diskret som möjligt, så att andra inte störs.

Nytt begrepp, gammal sak

Matfostran kan låta nytt trots att måltider och allt som därtill hör alltid har varit en del av daghemmens vardag. I de nationella grunderna för planen för småbarnspedagogik togs det nya begreppet i bruk år 2016.

”Inställningen till mat och ätande har förändrats i småbarnspedagogiken. Tidigare var måltiden en prestation för de vuxna, nu är den en inlärningssituation”, säger projektforskare Kaisa Kähkönen vid Östra Finlands universitet.

Omedvetna värderingar, attityder och rutiner är förknippade med mat. Kähkönen uppmanar yrkesverksamma inom småbarnspedagogik att både tänka igenom sina egna uppfattningar om mat och vad de professionellt vill lära ut.

”En yrkesutbildad person kan skilja egna uppfattningar från daghemmets allmänna riktlinjer.”

Lounaslinjasto ja parin lapsen ateriat tarjottimella.
Många omedvetna värderingar, attityder och rutiner är förknippade med mat och måltider.

Gemensamma mål och verksamhetsformer är viktiga, för ens sätt att uppleva världen inverkar på hur man talar om mat. Och den egna upplevelsevärlden hänger ihop med skilda epokers synsätt och verksamhetsformer.

”Någon som arbetar på ett daghem har kunnat växa upp i en omgivning där man haft brist på allt. En annan har levt i överflöd.”

Enligt Kähkönen har inställningen till mat och måltidssituationer förändrats helt.

”Förståelsen för hälsofrämjande kost och hur man lär barn sådant har ökat enormt på några decennier.”

På 2000-talet får barn påverka måltiderna allt mer. De får också bestämma i vilken ordning de äter sin mat.

Lapset palauttavat astioitaan.
Jussi Soe och Liina Kuusela för bort tallrikar och matrester efter maten.

Barnskötare Merja Manninen, som upplevt förändringen under sin långa karriär, är glad över det. Minnena från 1970-talet får henne att skaka på huvudet. Själv har hon aldrig tvingat barn att äta, för att inte tala om tvångsmatning, men hon vet att sådant före­kommit.

”När jag var ung kunde jag inte ingripa, fast jag tänkte att tvång är fel.”

En enskild barnskötares uppfattning hade knappast ändrat allmänt accepterade verksamhetsformer heller. Den viktigaste utgångspunkten för dagens matfostran är att alla vuxna agerar på samma sätt och att förändring har ledningens stöd. Dessutom behövs det utbildning.

Ärtsoppa alltid gott

Många vuxna minns hur de som barn tvingades sitta vid kallnande portioner. Allt skulle ätas upp. Tvång och påtryckning minskade på 1980-talet och senast på 90-talet övergick man till att locka barn att smaka. Ätandet utgick ändå från de vuxna, som bestämde vad barn åt och i vilken ordning det skulle ätas.

”Förr uppmanade vuxna barn att äta huvudrätt först. Först därefter fick de smörgås och mjölk. Den som inte åt huvudrätt blev utan dessert. Men det sista man ska göra är att lämna barn utan efterrätt”, säger Merja.

Enligt henne äter barn oftast bra, fast visst har hon stött på barn som på dagis bara velat ha knäckebröd. Soppor är omtyckta, framför allt ärtsoppa och puread grönsakssoppa. Också traditionella köttbullar är populära.

”Det är lite förvånande att ärtsoppa är en sådan favorit. Vi var en gång på utfärd och stekte korv. Jag tänkte att efter det kanske ingen vill ha mat på daghemmet, men då serverades det ärtsoppa och barnen åt den också.”

Matfostran innefattar samarbete med familjerna. Man svarar på frågor, men försöker tala om barnens ätande i neutrala ordalag.

”På eftermiddagen säger man inte att någons barn inte åt något i dag heller.”

Också barnens frågar besvaras. Man diskuterar varifrån maten kommer om de så vill. Merja berättar om en flicka som inte visste vad en kyckling var för något.

Merja förklarade hur fåglar föds upp och utfodras. Hon var inställd på att ärligt berätta om deras öde, men det kom inga följdfrågor.

”Flickan verkade ändå förstå, för köttet blev kvar på tallriken.”

Med alla sinnen

Matfostran är mer än måltider och diskussioner kring dem. Ibland bekantar man sig med ingredienserna. Det kallas sensorisk matfostran.

När gröt serveras kan man förklara vad gröten är gjord av.

”Barnen får röra okokta grötgryn, smaka och lukta på dem.”

Ibland får de också leka med maten.

”När det serverades grönsaksbiffar satte jag fram morötter, palsternacka och lök. Barnen fick lukta och smaka på dem råa, sedan målade vi dem och tyckte bilder med dem”, säger Merja.

I dag utforskar man olika örter.

Merja har tagit med en påse med persilja, dill, mynta och basilika. Först minns ingen vad dill heter, sedan tipsar Merja att man kan krydda fisk med den.

Då minns Viola Malinen, 5, hur hon varit med när det kokats fisksoppa.

Jussi Soe och Minka Manninen, 4, vill smaka på persilja, men Onni Niskanen, 4, vill inte ens lukta och behöver inte heller.

Merja Manninen haistattaa lapsilla yrttejä.
Nooa Isoviita känner efter vad örten doftar. Ali Wasfi väntar på sin tur.

Också utfärder utnyttjas för sensorisk matfostran. I skogen intill växer det blåbär och lingon. Dem har man smakat på och plockat. Sedan har man bakat tillsammans. På granngården finns gamla äppelträd som ger skörd om hösten.

”Utfärder i naturen är inte nya i sig, men nu görs de mer planerat som en del av matfostran. Barnen älskar att äta blåbär i skogen.”

Under vårt daghemsbesök var Merja sista veckan kvar i arbetslivet. Efter semestern går hon i pension. Hur känns det?

”Jag känner både lättnad och vemod. I många år har jag väntat på pensionen, men det var fint när chefen sade att jag som alltid ivrat för allt nytt absolut inte får avgå.”

Lapset leikkivät hiekkalaatikolla.
Barnen börjar genast leka matlekar i sandlådan, när de hör att Tehy-tidningen kommit för att bekanta sig med deras måltider.

Rekommenderat för dig