Millariikka Rytkönen: Lönen är kejsarens nya kläder

Pengar skulle nog genast hittas för att utbilda fler vårdare trots att vi har en reserv på 72 000 vårdproffs utanför vår bransch, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

”Mamma. Du glömde två saker i radion. Hälsa till Aake och påpeka att unga som jobbar gör ett fint arbete.”

8-åringens respons på radiodiskussionen i Yles Ykkösaamu under sportlovet träffade alltför rätt. Redaktören frågade mig hur den senaste tidens sensationsnyheter om åldringsvården påverkar branschens dragningskraft. Och jag sade inte det som är allra viktigast, att tacka för välgjort jobb. Sanningen kom än en gång ur barnets mun.

Tack. Tack alla ni, arbetets hjältar. Ni bildar hela det finländska samhällets stenfot när ni tar hand om allas välfärd och hälsa.

Samhället skulle lätt kunna tacka tehyiterna för väl utfört arbete: med lönekuvert som skulle räcka för bra liv och med arbetsförhållanden där det inte skulle höra till att gråta på parkeringsplatsen efter avslutad arbetstur, då den etiska bördan krossar en. Varför är det till och med i den här nationella skamliga situationen, krisen i åldringsvården, omöjligt för beslutsfattarna att tala om pengar när det handlar om vårdarnas löner? Varför är att ”få ordning på löner och arbetsförhållanden” alltid fel svar?

Pengar skulle det nog genast finnas för att utbilda fler vårdare, trots att vi har en reserv på 72 000 vårdproffs utanför vår bransch och kontinuerlig hjärnflykt till utlandet. Men det verkar inte finnas pengar för att lösa problemet att få yrkesutbildade inom vård och småbarnspedagogik att stanna kvar i krävande arbete. Finland är alltså berett att betala för och upprätthålla den dyra svängdörren i vår bransch, men ovilligt att rätta till de verkliga missförhållandena.

I sagan Kejsarens nya kläder kom sanningen ur barnamun. I början såg löpsedlarna bra ut: Helsingfors höjer en del av våra kollegers löner. Tills man såg igenom dimridåerna: löneförhöjningarna är ju kollektivavtalsenliga, ofrånkomliga förhöjningar, som vi i förbunden förhandlade fram för ett år sedan och bland andra ni tehyiter kämpade för genom förbud mot övertid och byte av arbetsturer. Knappast värt att göra nyheter av – åtminstone inte positiva för Helsingfors stad! Dimridåerna gick ändå för fullt i media och fortfarande tror alltför många att huvudstaden frivilligt har höjt lönerna. Men den här lönepotten är ändå er förtjänst, inte huvudstadens beslutsfattares.

Också i verkliga livet sade barnet sanningen: man ska tacka för väl utfört arbete och det ska ge uppskattning. Lönen är samhällets sätt att visa uppskattning för bra arbete. Lönenivån höjs inte i en kvinnodominerad bransch om inte riksdagen anvisar mera pengar för löner inom vård och småbarnspedagogik och konkret tar till åtgärder för en mer jämställd avlöning.

Och ännu en naken sanning: lönerna i vår bransch höjs inte genom att förhandla med kommunsektorns arbetsmarknadsdirektör Markku Jalonen i Kommunernas hus en gång vartannat år, för Markku har inte de nödvändiga pengarna i bakfickan. Det är riksdagen det beror på hur mycket pengar som styrs till verksamheten i vår sektor – också till löner.

Nu har varje tehyit en möjlighet att påverka det. Också du. Det räcker med att göra två saker: fråga först din kandidat i riksdagsvalet om han eller hon är beredd att höja din lön och verka för jämställda löner. Använd sedan din röst.