Millariikka Rytkönen: Tehys framtida hopp

Den närvårdarutbildning som jag genomgick mitt under recessionen var högklassig och vi hade mycket närundervisning, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

"Hej Sanni, hur skulle det kännas om du eller någon närstående råkade ut för ett vårdfel?” Den frågan ställde studerandeföreningen vid Tehy till undervisningsministern i september. De omfattande nedskärningarna i social- och hälsovårds­utbildningen syns redan i undervisningen. Studerandena påminde med rätta, att alla lider av sparande och resursbrist – och i sista hand gör patienterna det.

I höst har jag tillbringat två veckoslut med dem som bygger tehyiternas framtid och själva är framtidens Tehy. De som ska sköta om oss i fortsättningen. Och jag är inte alls bekymrad. Tvärtom.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Generation Y började utmana arbetslivet, men generation Z som nu landar där gör det mer än tidigare. Det lönar sig för oss att lyssna allt mer på de unga. Vi ska lyssna när de säger att de behöver ändamålsenlig undervisning och praktik för att klara sig i arbetslivet. Deras målsättning är att bli goda yrkesutövare i social- och hälsovården och utan hjälp är det omöjligt.

Ett fel som görs av en skötare utan yrkeskunskap kan kosta någon livet, och det var precis det Tehys studerandeförening frågade undervisningsministern om – är hon beredd att ta det ansvaret?

Jag är ett resultat av recessionen på 1990-talet, som var en av de värsta ekonomiska kriserna i Finlands historia. Den lämnade spår. Milla i puberteten insåg situationens allvar och hela vår generation upplevde sådant som förändrade oss.

Ett känslominne sköljde över mig under ett höstligt biografbesök i Borgå för två år sedan. Filmen Teit meistä kauniin, som handlar om gruppen Apulanta, var en alltför sanningsenlig beskrivning av hur livet tedde sig för en tonåring under depressionen på 90-talet. Jag grät kanske mer över hur det verkligen var än över regissören Tuukka Temonens tolkning, för plötsligt kändes allt precis så som man hade upplevt det. Trots recessionen blev det ändå vad som helst av oss, X-generationen. Eller kanske just därför. Men en av de viktigaste faktorerna var utbildningen.

Den närvårdarutbildning som jag gick på mitt under lågkonjunkturen var högklassig och man fick mycket närundervisning. Så var det också i den interimistiska yrkeshögskola där jag avlade barnmorske- och sjukskötarexamina. Undervisningen skedde på heltid, varenda dag. Laboratorieundervisning fick vi i sådan omfattning att lärarna täcktes sätta oss i praktiskt arbete. För dem var det en hederssak att vi studerande behärskade allt det grundläggande och kunde göra det vi skulle när vi gick ut och praktiserade i arbetslivet. Vi utvecklades till en samvetsgrann, kunnig och lydig generation i arbetslivet.

Och marinerade som vi är av depressionen är vi alltför färdiga att ta snuttjobb och korttidsavtal i social- och hälsovården.

Kunskap är ett av de viktigaste nyckelorden när beslut fattas om vårdreformen. Utbildningsnivån och social- och hälsovårdspersonalens kunnande bör höjas, inte sänkas. Konkurrensen om kunnigt folk ökar i framtiden och vårdutbildningen borde utvecklas ytterligare och göras mer omfattande. Digitalisering och robotisering förändrar yrkena och kräver dessutom nytt kunnande.

Extra viktigt är det att minnas att växande kunnande och allt mer krävande uppgifter också måste synas i lönerna.

När jag under två veckoslut hörde hur Z-generationen tänker greps jag av oändlig stolthet. Välkommen nya, fräscha generation till våra arbetsplatser och att ifrågasätta saker. Arbetslivet är verkligen inte färdigt. Vi behöver er både som arbetskamrater och för att sköta om oss. Men framför allt behöver vi er i Tehy!