Kom ihåg att du ska dö!

16.11.2026
Text Terhi Mäkinen | Bild Liisa Takala

Dödsdoulan Anne Virtanen tänker dagligen på sin dödlighet. Det får henne att leva mer medvetet. ”När man minns att man ska dö blir önskningarna och drömmarna tydligare.”

Anne Virtanen, 62, tänker varje morgon på döden så snart hon öppnat ögonen, fast hon är frisk. Det gör hon inte förskräckt utan lugnt.

”Här är man fortfarande, tänker jag. Det är oerhört viktigt att minnas att man är dödlig, så att man inte lever sömngångaraktigt. Varje morgon är en ny möjlighet att närma sig det som är viktigt.”

Anne är fysioterapeut och har länge jobbat med rehabilitering. I hennes arbetsliv har två intresseområden gått parallellt: naturen och döden.

Anne hade i viss mån upplevt död i arbetet, men moderns död år 2008 fick henne att tänka på döden på ett djupare plan.

En sista hamburgare

Var det här allt, sade Annes mor förvånat i terminalvårdsskedet.

När modern dött fick Anne stanna och tvätta och klä henne med vårdaren. En blomma lades på bröstet. Skötaren sade: stanna så länge du vill. Det kändes bra. Skötaren var tillåtande och närvarande.

”Mamma gav mig liv och visade mig livets slut. Det var trösterikt, fast det var sorgligt. Jag vet inte vart hon försvann, behöver inte veta det heller. Kanske till samma ställe därifrån vi kommer. Jag är inte rädd för min egen död, inte alls.”

På senare tid har Anne kommit ihåg små roande detaljer om sin mamma. Som den här:

”Mamma var storhushållsföreståndare och förespråkare för hälsosam kost. Under sin sista tid sade hon, jag längtar så efter hamburgare. Jag tänkte att nog kunde hon ha unnat sig hamburgare tidigare.”

Efter modens död kände Anne att hon vill delta mera i terminalvård. ”Så att ingen behöver dö ensam.”

Senare läste hon en tidningsartikel om utbildning av dödsdoulor. Hon blev en av de första i landet.

Doulan hjälper i vardagen

Många har inte hört om dödsdoulor. Vad gör de? Anne säger att en dödsdoula kan anlitas för nästan vad som helst som gör det lättare att klara vardagen. Medicinsk vård befattar sig dödsdoulan inte med.

Hjälp i vardagen kan handla om terminalvård hemma eller på sjukhus, hjälp att skriva vårddirektiv och de sista önskemålen, döstädning, hundrastning, besök på begravningsbyrå. Om det känns svårt att tala om döden med anhöriga så kan man tala om sådant med dödsdoulan.

Anne Virtanen on metsässä ja nojaa kiveen. Kasvoilla hymy.

Hälsovården går in för att skydda liv. Kanske det därför talas rätt lite om död.

Dödsfall medför pappersarbete. Anhöriga får kanske inte tid att sörja. När begravningen är över och bouppteckningen gjord kan sorgen stiga till ytan. I sådana stunder kunde en dödsdoula stötta anhöriga.

”Hälsovården går in för att skydda liv. Kanske det därför talas rätt lite om död”, tänker Anne.

Dödsdoula är inte ett reglerat yrke. De som fått utbildningen har skiftande bakgrund. Ordet doula kommer från grekiskan och betyder tjänarinna. Bättre kända är doulor som fungerar som stödpersoner vid förlossningar.

Stilla förundran

Dödsdoula är inte Annes huvudsakliga jobb. Till vardags för hon ut äldre i naturen. Hon är naturkoordinator på Omakotisäätiö, en stiftelse i östra Helsingfors. Det är ett Stea-stött utvecklingsprojekt för att förebygga ensamhet bland personer över 65 år och främja mentalt välbefinnande.

En grupp samlas till exempel varje tisdag klockan 14 på Rastböle metrostation för utflykt i naturen.

”Det behöver inte vara Lappland, naturen i närområdet räcker.”

Många äldre säger att de brukade plocka bär och svamp förr, och springa, men för sånt räcker konditionen inte längre. Anne försöker hitta nya sätt för kontakt med naturen. Man behöver inte göra så mycket utan kan ta det lugnt där man är.

”En deltagare hade skaffat sig ett underställ i merinoull för att stilla kunna betrakta naturen utan att frysa. Jag brukar säga att naturen är hänförande. Jag blir lätt rörd när jag ser på den.”

När cirklarna krymper kan naturen ge tröst. Ensamhet eller nedstämdhet kan lindras på en balkong eller gård. Där kan man se hur löven gulnar eller flyttfåglarna far iväg. Naturkraft visar sig till och med i sprickor i asfalt.

Anne arbetade länge som fysioterapeut vid Helsingfors stads hemrehabilitering. Att hon började med naturprojektet var en lyckträff.

”En klient behövde någon att gå ut med och jag ringde till Omakotisäätiö. Då blev det tal om annat också. Senare började jag arbeta där, först som mobilitetskoordinator, sedan som naturkoordinator.

Anne sade upp sig från sitt ordinarie jobb och blev projektanställd.

”Fatalist är jag kanske inte, men jag tror att saker ordnar sig. Jag tar ofta chanser och oftast leder de till något jättebra. Jag blir lätt intresserad.

Måste ut i skogen

Anne kommer från Lahtis. Hon var fysioterapeut i Lahtis och i Helsingfors tills hon åkte till England för att arbeta. Där blev hon förälskad och födde första barnet.

Barnet utlöste ett fysiskt behov att komma ut i skogen. Det kände hon redan i England, men särskilt i Finland, sedan hon återvänt till Lahtis efter skilsmässan.

”Jag hade bott i Berghäll i Helsingfors och inte brytt mig så mycket om naturen. Tillbaka i trakten kring Salpausselkäs friluftsområden fick jag ett tvingande behov att komma ut i skogen. Att få barn var kanske det som väckte ett grundbehov vi alla har. Redan i England sökte jag mig till småvägar, men där var det svårare att komma ut i naturen, för mark är privatägd.”

Anne tog studieledigt och studerade till naturinstruktör på Salpaus i Asikkala.

”Det sägs att vi är ett skogsfolk, att naturen är helig för oss. Jag vill väcka den kärleken.”

Naturen väcker känslor

I en grupp gav Anne en gång deltagarna i uppgift att hitta naturelement som beskrev dem som människor. En gammal person pekade på en stor sten och sade: så där sitter jag också och stirrar tomt, orörlig och stark. När gruppen undersökte stenen närmare visade det sig att den var sprucken. Gamlingen blev rörd: Jag har också haft bekymmer på min väg – jag som alla andra.

Naturen ger oss proportioner. Det lilla kan vara väsentligt.

Anne visar en bild av en barrbrosking, en pytteliten svamp med en viktig uppgift, att bryta ner granbarr.

”Den påminner mig om att också jag har en uppgift, fast jag befinner mig här borta i Gårdsbacka.”

Vi är en del av naturen. Den finns i vårt dna.

I dagligt arbete talar Anne sällan om döden, men det händer att hon frågar någon klient vad den personen fortfarande önskar få uppleva.

En kvinnas dröm var att än en gång se havet. Med en cykelriksha från Omakotisäätiö fick hon åka ut till en strand.

Också som sängliggande är det möjligt att njuta av naturen. Anne höll en gång en kurs för frivilliga i Helsingfors stads terminalvård om hur man kan förmedla en bit natur – med en smörblomma som man plockar med sig eller blåbär att smaka på.

Utom till idrottsinstruktör har Anna studerat till instruktör i naturkontakt, men är också Luonnosta virtaa-guide och hälsoskogsguide.

”Tanken bakom allt är att naturen är jämställd med människan. Vi är del av naturen och högaktar den. På utflykter är naturen mästaren, jag är mera facilitator som svarar för säkerheten.”

Gamla människor kan ofta tala naturligt om döden, säga att de är beredda. Naturen kan hjälpa oss att fundera på våra begränsningar.

”Vi är en del av naturen. Den finns i vårt dna.”

Rum för döden

Då Anne arbetar dagtid har hon inte kunnat förbinda sig att arbeta som dödsdoula. Hittills har hon följt två personer till livets slut.

Hennes projektarbete som naturkoordinator tar slut i februari. Efter det har hon tid att börja med annat, kanske att fungera som dödsdoula. Hon tycker att döden fortfarande är ett tabu, som man borde tala mer om.

”Hur ska barn och barnbarn klara sig när jag dör, undrar mången. Eller så upplevs det som händer efter döden som skrämmande.”

Jag har fyndat på lopptorg. Det försöker jag sluta med. Jag döstädar på sätt och vis fast jag är frisk.
Anne Virtanen seisoo metsässä ja katsoo oikealle. Hänestä näkyy profiili ja aurinko valaisee kasvot.

Annes vuxna barn uppskattar inte alltid diskussionerna om döden. Please mamma, inte nu igen, kan de säga.

I början av maj befann hon sig på vandringsresa i Yttre Hebriderna, en avlägsen ögrupp i Skottland. Skottland är viktigt för Anne, dit vill hon resa så ofta som möjligt. På planet slogs hon av tanken att något kunde hända på resan – och klädrummet därhemma som var så fullt med saker! Stackars barn, om de blir tvungna att reda upp alltsammans ifall något händer. Tanken fick henne att börja tänka på hur mycket hon samlat på sig.

Så lite som möjligt

Kring förra årsskiftet skrev Anna ner tolv önskemål på små lappar. Varje dag tog hon bort en önskning tills bara en återstod. Slumpen fick avgöra vilken det blev. Den skulle hon koncentrera sig på under det kommande året. Det blev att allt hon äger ska rymmas i en bil.

Målsättningen förverkligas småningom. Ett veckoslut nyligen förde Anne fyra stora kassar fulla med saker till återvinningscentral.

”Jag har fyndat på lopptorg. Det försöker jag sluta med. Jag döstädar på sätt och vis fast jag är frisk.”

Anne Virtanen pitää käsissään itse tekemäänsä uurnaa. Uurna koristeltu vihreällä nauhalla ja luonnon materiaaleilla.
Anne önskar att minnesstunden efter henne, sedan någon gång i framtiden, ska hållas i skogen. Under studierna till dödsdoula dekorerade hon en urna i papp till sig själv.

När det gäller det materiella har hon märkt, att gamla fotografier är det värdefullaste hon har.

Anne har några år kvar till pensioneringen. Hon drömmer om att flytta till någon liten ort i Päijänne-Tavastland. Kanske till en stuga vid någon sjöstrand.

Hennes egna önskemål inför döden är enkla. Under studierna till dödsdoula tillverkade hon sin egen urna, så den finns redan. Hon önskar också att minnesstunden ska ordnas i skogen. 

”Men det viktigaste önskemålet gäller barnen, att de ska ha goda relationer med varandra.”