Millariikka Rytkönen: Mental hälsa på jobbet

Vad är orsaken till det seglivade stigmat kring problem med mental hälsa, funderar Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

Bild: Leena Louhivaara

Tennisarmbåge i medelåldern. Mentala problem i ungdomen. Ledförslitning på äldre dar.

I Finland står uppskattningsvis 65 000 sådana personer utanför arbetslivet som är villiga och kapabla att deltidsarbeta. Cirka 20 procent av befolkningen upplever att deras arbetsförmåga är nedsatt och partiellt arbetsför kan var och en av oss bli under arbetskarriären. Du lika väl som jag.

I fråga om arbetsförmåga är möjligheterna och begränsningarna många, men särskilt mentala problem är fortfarande tabu i arbetslivet. Varför är stigmat kring mental ohälsa så seglivat? Det funderade jag på före julen på seminariet som vår centralorganisation STTK höll, där sysselsättningen för partiellt arbetsföra diskuterades.

Jag började också tänka på svårigheterna att få hjälp – hur svårt det kan vara att få hjälp till och med vid självskadebeteende. Enligt uppgifter som THL och Mieli Psykisk Hälsa i Finland rf har publicerat har var femte person som begått självmord besökt en mottagning på dödsdagen. De här självmordsbenägna personerna har sökt hjälp i offentlig vård, men har sänts hem från hälsostationer, jourmottagningar och psykiatriska polikliniker.

Mieli rf gav förra hösten ett sakkunnigutlåtande till riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott om sjukfrånvaro av mentala orsaker. I utlåtandet konstaterade Mieli rf att sjukledigheterna till följd av mentala problem har ökat avsevärt, särskilt bland kvinnor. Ökningen beror till övervägande del på sjukledigheter som ordinerats på grund av depressionstillstånd och ångestsyndrom. Orsakerna är inte medicinska, utan i bakgrunden finns ökad mental belastning i arbetslivet, växande medvetenhet om mental hälsa och samhälleliga förändringar.

Accepterar vi att människors arbetseffektivitet ofrånkomligen varierar? Är våra arbetsplatser tjänliga för den mentala hälsan?

I utlåtandet påminde Mieli rf att mentala färdigheter är viktiga arbetslivsegenskaper. Organisationen konstaterade samtidigt att man kan minska sjukskrivningarna genom att stärka kompetensen kring mental hälsa. Det är också viktigt att omstrukturera arbetet när en arbetstagare upplever stor psykisk belastning.

Efter seminariet började jag undra om våra attityder trots allt ändå är ett större problem än pengar?

Accepterar vi att människors arbetseffektivitet ofrånkomligen varierar? Är våra arbetsplatser tjänliga för den mentala hälsan? Minns vi också till vardags i arbetslivet att känslor smittar?

Nu i början av det nya året kan var och en lova ställa sig samma fråga som filosofen Esa Saarinen: När du kommer till en plats, vad är det då du hämtar med dig?