Negativa känslor förstärks på nätet. Barn kan inte längre mötas ansikte mot ansikte, för de har växt upp med sociala medier.
Allt fler tonåringar är beroende av sin smarttelefon. När middagen serveras stirrar varannan familjemedlem på sin skärm.
Det finns mycket rädslor kring internet och det talas allt mer om dem. Beroende är en sak, men hur påverkas vi egentligen av att bläddra i uppdateringar på Facebook, twittra, snapchatta och ideligen kolla WhatsApp-meddelanden?
Forskare Katri Saarikivi uppmanar oss att förställa oss sociala medier ungefär som njutningsmedel.
– Applikationerna är belönande. Det kan skapa beroende, så vi ska veta hur vi använder dem.
Saarikivi är hjärnforskare och undersöker hur hjärnan reagerar i den virtuella världen. Hon leder forskningsprojektet Nemo, som ska ge ny kunskap om känslor, empati och god växelverkan med tanke på teknologi som är bättre på känslor och interaktion. Nät och sociala medier intresserar, för nätet är byggt för att förmedla information, inte känslor. Det är kanske därför mobbning är så vanligt på nätet.
Pling, säger telefonen. Genast måste vi kolla meddelandet!
Enkäter visar att en av tio till och med har tittat på telefonen medan de haft sex. Enligt en studie vid Virginiauniversitetet får ständigt pipande smarttelefoner människor att gå på övervarv. Det minskar uppmärksamheten och ökar oron.
Katri Saarikivi relaterar också en undersökning som visar att uppmärksamhetsregleringen försämras vid medial multitasking, men att den kognitiva flexibiliteten, förmågan att snabbt anpassa sig till en förändrad situation, förbättras.
Själv vägrar hon uttala sig om sociala medier är bra eller dåliga men säger att de förmedlar känslor dåligt.
– Det är enklare att vara oförskämd på nätet när man inte ser reaktionerna och inte får omedelbar respons. Jo, man kan skriva att en kommentar gjort en ledsen, men minspel och tonläge förmedlas inte.
Därför misstänker hon att om deltagare i en hetsig nätdebatt diskuterade ansikte mot ansikte så skulle tonen bli en annan.
Om jag ler så ler motparten också. En rörd patient får en sköterska att svälja, för känslor smittar av sig. Också på nätet sprids känslor men emotioner förmedlas bristfälligt. Att gilla och sända emojis säger något, men känslospektret är smalt och noga genomtänkt.
I skrift riskerar saker få alltför stor tyngd. En tweet är så kort att den måste vara extremt komprimerad och korta budskap missförstås lätt.
Men bra interaktion på nätet borde vara lika mångfasetterad och smidig som i verkligheten.
– Människor vill bli hörda, förstådda och sedda. Ofta handlar interaktion om att lösa problem och få till stånd sådant som man inte klarar av ensam.
Är det ens fråga om interaktion när vi läser och kommenterar uppdateringar på Facebook? Enligt vissa undersökningar gör Facebook oss lyckligare, medan andra hävdar motsatsen.
Men visst ger internet och sociala medier ökad närhet och internet är ett fantastiskt arbetsredskap med potential att öka den kollektiva intelligensen. Saarikivi anser bara inte att det är färdigt.
Forskning visar att människors hjärnor formas av hur vi använder dem, så om barn tillbringar mycket tid i en omgivning där emotionell intelligens förmedlas dåligt kanske den känslomässiga utvecklingen inte får tillräckligt stöd. Man har också kunnat visa både att barns förmåga att identifiera känslor förbättras under nätfasta och att videospel gör äldre personer mer alerta. Det går alltså inte att säga om det är bra eller dåligt med internet och sociala medier.
Allt beror på hur de används. Uppföljningsundersökningar om nätets inverkan på barn saknas tills vidare, men det är klart att barn behöver hjälp att begränsa sin nätanvändning eftersom de inte har samma omdöme som vuxna.
Kunde nätet förmedla känslor bättre? Svårt att säga, menar Katri Saarikivi. Det kräver mera forskning och försök.
Två Emotional Hack Day-event, i Finland och Kanada, har dock kläckt idéer om känsloförmedling på nätet, så det finns tankar och prototyper till applikationer som kunde förmedla pulsförändringar. Hjärnkurvor kunde visa om man är avslappnad eller fokuserad, och om samtalspartnern har samma sinnesstämning.
När man umgås på Skype ser man redan den man talar med, men man kan inte se varandra i ögonen.
– Kanske videokonferenser ökar gemenskapen när den virtuella verkligheten breder ut sig.
Saarikivi tycker i alla fall att det är bra att allt fler inser problemen med internet. Det är lättare att ändra sig om man förstår att nätkommunikation bäddar för missuppfattning.
Ytterligare källa: PLOS ONE 3/2014, Happiness Research Institute, University of Virginia.
Tänk efter en gång till
- Skulle du säga det du just tänker skriva också ansikte mot ansikte?
- Fråga dig varför när du tvekar att skriva kommentarer i eget namn.
- Skriv alltid lite artigare än du tänkte. Meddelanden på nätet mildras inte av en varm röst eller ett leende.
- Hur känns det efteråt? Blev det bråk? Rusade tiden iväg så att något annat blev ogjort?
- Kom ihåg att nätet inte är bra på att förmedla känslor.