Utanför gemenskapen

Minns du kollegan som alltid satt ensam i kafferummet och som ingen lyssnade på?

"Ensamhet är som att sitta inlåst i ett skåp, inte kunna slappna av och ha svårt att andas. Man vill bara ut.”

Så beskrivs ensamhet i boken Kaiken keskellä yksin. Ensamhet har också liknats vid en mur eller en avgrund, som leder till utanförskap eller isolering. Det ger ångest. Man skäms för sin ensamhet. Av sådant kan man bli sjuk, psykiskt och fysiskt.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

– Då och då undrar människor om det finns ensamhet längre. Vi har ju internet och alla möjliga sätt att kommunicera. Men lika många lider av ensamhet nu som förr, påpekar Niina Junttila, undervisningsråd, ensamhetsforskare och författare till den ovan nämnda boken.

Undersökningar visar av 10–20 procent av finländarna lider av ensamhet ibland och cirka 5 procent av en djupare känsla av ensamhet.

– Ensamhet kan drabba alla.

Nästan varenda arbetstagare har eller har haft en kollega som ingen någonsin slog sig ner med i kafferummet, och försökte den personen inleda ett samtal eller ställa en fråga, så lyssnade ingen, säger Junttila.

– Samma människa satt tyst på möten och föreslog hon något höjdes det på ögonbrynen eller så gick man bara över till nästa fråga.

Sådant förklaras ofta med att kollegan är konstig, någon man känner sig besvärad med.

– Men jag tror att de flesta som blir isolerade inte varit konstigare än någon annan.

Ensamhet leder till ostracism, en term som innebär att man blir förskjuten, isoleras. Ingen tar notis när man närmar sig.

– Ostracism förekommer överallt i samhället.

Men enligt undersökningar minskar utanförskap både produktivitet och trivsel och korrelerar också med sjukfrånvaro och utbrändhet.

Att ingen ser, hör eller rör vid en gör en nedslagen och isolerad och ökar risken för självskadebeteende. Ensamhetskänsla kan inte elimineras med mediciner, men för det som blir följden – depression, ångest, hopplöshet och sorg – ordineras det mycket läkemedel.

Ensamhet leder också till fysisk sjukdom och är så tungt för kroppen att det till och med kan påverka dödligheten. Kortisolnivåerna höjs, medan oxytocinet och serotoninet sjunker och immunförsvaret försvagas, säger Junttila.

Blir tillståndet långvarigt ökar det risken för stroke och hjärtinfarkt. Ensamhet lär ha samma effekt på kroppen som om man rökte 15 cigarretter per dag.

Gemenskap och sällskap har däremot positiva effekter. Må-bra-hormonerna ökar och stressen minskar. Människor som har goda människokontakter och känner gemenskap har betydligt mindre risk för hjärtkärlsjukdomar och för tidig död.

Orsakerna antas vara evolutionära. Det hävdar bland andra Peter Strang, överläkare och professor.

Då människan är ett flockdjur har gemenskap gett skydd mot vilda djur och fiender. Att avlägsna sig från flocken har exponerat en för hot, vilket kroppen reagerar på genom att slå på stressystemet.

Ensamhet är av många slag: tillfällig, långvarig, social, emotionell.

Övergående ensamhet förekommer till exempel vid flyttning, skilsmässa eller arbetsbyte. Långvarig ensamhet kan prägla hela tillvaron.

Social ensamhet innebär att man saknar nätverk.

– Men det finns inget mått på hur många människorelationer vi behöver för att bli lyckliga. För någon räcker det med en nära vän, andra behöver fler, påpekar Junttila.

Viktigt är att uppleva tillräcklig gemenskap och att de sociala kontakterna är betydelsefulla.

Emotionell ensamhet är ännu skadligare och den syns ofta inte utåt.

– Sådan djup ensamhet kan man uppleva trots att man är omgiven av människor och har familj. Man tycker då att det inte finns någon som förstår en och som man kan lita på.

Rötterna finns ofta i barndomen. Barnets behov har kanske inte uppmärksammats, det har kanske blivit mobbat.

Enligt Ari Marjovuo, psykoterapeut och socialpsykolog, kan emotionell ensamhet börja vid skolstarten.

– Ett sådant barn kan vara ivrigt att lära känna andra, men är kanske lite långsamt. Snart har alla andra en kompis, medan det här barnet blivit utan. Om det fortsätter så börjar man med tiden tro, att det är något fel på en, att man är så konstig att andra inte vill ha något med en att göra.

Om den uppfattningen blir en del av ens identitet blir den en självuppfyllande profetia.

Det är inte omöjligt att bryta mönstret. En enda betydelsefull relation kan räcka. Ibland kan vägen ut vara en hobby där man blir bekant med likasinnade.

Om ensamheten är djup och långvarig kan det ändå vara omöjligt att hitta sällskap. Man börjar undvika, ja stöta ifrån sig andra.

– Då kan det hjälpa att granska sitt tänkesätt och sin syn på sig själv, säger Marjovuo.

– Om man lär sig se sina negativa, snedvridna uppfattningar är det enklare att ändra sitt beteende.

Vårdmodellen Näkemys, framtagen av Helsingforsmissionen, har som mål att minska ensamhet enligt de här principerna. Marjavuo utvecklade modellen tillsammans med verksamhetsterapeut och socialpsykolog Jenny Julkunen och socialpsykolog Maria Rakkolainen.

Man samtalar fem gånger med en expert och gör uppgifterna i arbetsboken Yksinäisyys.

– Vi tror inte att man tar sig ur ensamhet med fem träffar, men hjälplösheten minskar och man får mod att gå vidare, säger Marjovuo.

Nina Junttila påpekar att alla har ansvar för att minska känslor av ensamhet.

– Vi måste sluta negligera andra. Ingen ska behöva hamna utanför nätverken. Ring upp, hälsa, fråga hur arbetsplatsens tystlåtna mår och ta dig tid att lyssna på svaret.

www.helsinkimissio.fi, lahdemukaan.fi

Text Tiina Suomalainen, illustration Niko Vartiainen

Reklam
Reklam