Vilken barndom bär du på?

Sitt förflutna kan man inte ändra på, men man kan lära sig leva med svåra upplevelser.

Image text
Illustration: Johanna Sarajärvi

”Det beror nog på barndomen. Något hände säkert då.”

Så säger vi ofta. Men varför är barndomen så viktig?

– Allt vi upplever grundar sig på vårt förflutna, säger Matti Vesterinen, psykolog och psykoterapeut i Mellersta Finlands sjukvårdsdistrikt.

Men när vi talar om barndomen borde vi ändå inte fokusera enbart på problem, utan ta fasta också på det goda som hände i barndomen.

Hur vi som vuxna till exempel förhåller oss till nya saker och överraskande situationer bygger på barndomsupplevelser.

Särskilt viktigt är hur vi har upplevt människorelationer. Om den som sköter en liten baby, vanligen modern, kan och orkar möta barnets starka känslor så klarar babyn av den utvecklingsfas som den tidiga barndomens psykiska utveckling förutsätter. Då lär barnet sig småningom identifiera sig med den vuxnas sätt att hantera känslor och tar modell av det.

– Men om den vuxna av någon anledning tar avstånd och inte kan svara på barnets känslor lämnas barnet ensamt, säger Matti Vesterinen och om barnet upplever mycket sådant kan resultatet bli stor otrygghet, depression och svårigheter att stå ut med starka känslor som vuxen.

Människans förmåga att möta nya situationer är en del av den psykiska struktur som utvecklas i barndomen. Ett första steg är att lära sig skilja den inre världen från den yttre. Om den egenskapen inte utvecklas finns det risk för psykotisk sjukdom.

När barnet har lärt sig skilja på en yttre och inre värld och i någon mån behärskar sina känslor börjar det se att saker har flera sidor. Det sker vanligen innan det har fyllt tre år.

– Klarar man det utvecklingsskedet märker man till exempel att man själv har både goda och dåliga sidor, konstaterar Vesterinen.

Om däremot förmågan att hantera känslor och att uppfatta att saker har olika sidor inte utvecklas tillräckligt blir tänkandet svartvitt. Då blir man ofta extrem som vuxen, med benägenhet att få stora humörsvängningar och vredesutbrott.

– Har man utvecklats som man borde kan man tänka att nu är jag verkligen arg, men jag lugnar mig säkert om en stund och behöver inte avreagera mig på den här arbetskamraten.

I bästa fall upplever ett barn lagom mycket tillfredsställelse och besvikelse. Att växa upp i ett hem som präglas av värme och få känna att man värdesätts, men ändå då och då gå utanför komfortzonen, gör att man utvecklas.

Häftighet bottnar ändå inte alltid i barndomsupplevelser. Stress och kris bäddar också för svartvitt tänkande.

– Då förlorar man både resiliens och andra konstruktiva sätt att hantera problem och återgår lätt till tidiga skyddsmekanismer, påpekar Vesterinen.

Det förklarar varför en stressad människa kan bli arg eller brista i gråt i en situation där hon normalt fungerar förnuftigt. Men förmågan att klara besvärliga situationer varierar naturligtvis. En flexibel person kan reflektera över sina känslor, begära hjälp och förlita sig på sin förmåga att påverka sitt liv.

Exempel på traumatiska barndomsupplevelser är dåliga människorelationer och uppskakande händelser och följden kan bli ensamhet, utanförskap och otrygghet.

– Men om en förälder insjuknar och omgivningen ändå är trygg behöver det inte leda till otrygghet, påpekar Vesterinen.

Ifall barndomen däremot gjort det svårt att lita på andra människor krävs det vanligen betydande ansträngning för att bygga upp förtroendefulla, jämbördiga relationer.

Under krigen upplevde barnen stora omvälvningar såsom evakuering, Sverigevistelse och fäder som dog. Det kunde leda till rotlöshet.

– Och i efterkrigstidens uppfostran satte man sig inte in i barnens situation. Man kanske inte lyssnade på dem eller förklarade saker. Föräldrarna var tyngda av sitt och den tidens uppfostringsideal gick ut på att lära barnen klara sig själva, förklarar historieforskare Antti Malinen vid Jyväskylä universitet.

Behandling av den här typens trauma förutsätter tillräcklig trygghet att gå igenom det skedda och acceptera det.  Ofta försöker människor förneka sådant och skjuta det ifrån sig.

– Men under behandling förnekas det inte längre. Man kan visserligen konstatera att man önskat det aldrig hänt.

Traumabehandlingen kan räcka flera år och den är viktig, för att traumat inte ska färga hela själslivet.

Svåra barndomsupplevelser lämnar ändå ofta spår, till och med när man gått igenom dem i psykoterapi. Man kan till exempel vara på sin vakt inför allt nytt, eller ständigt städa på grund av att det alltid var kaos i barndomshemmet till följd av att ens mamma var alkoholiserad.

Om man intresserar sig för sin bakgrund lönar det sig att fråga varför man upplever vissa saker som man gör.

– Man kan också fråga föräldrar eller släktingar hur man var som barn och vad som hände i barndomen. Eller kanske studera gamla fotografier och bekanta sig med släktens historia.

Släktingarnas berättelser avslöjar inte nödvändigtvis hela sanningen, men enligt Vesterinen bygger varje människa upp en egen historia som är tillräckligt sann.

Så vilken är din historia?

 

Så bearbetar du svårigheter

  1. Tänk efter varför något känns svårt för dig.
  2. Ta reda på vad som hände i barndomen, ställ frågor till föräldrar eller andra släktingar.
  3. Tala ut. Genom att prata med olika människor strukturerar du problemet och känner hur det lättar. Sök hjälp om det är fråga om ett svårt trauma.

Text Emmi Oksanen

Rekommenderat för dig