”Hellre hade det fått röra sig om mord.” Tungt med närståendes sexualbrott – Hur stöttar man anhöriga?

Anhöriga till personer som begått sexualbrott kan känna en oerhörd skuld och behöver någon som lyssnar – inte att man ojar sig eller ger råd.

”Hellre hade det fått vara mord”, sade hustrun till en fånge en gång till Noora Alanen.

Det är tungt att vara anhörig till någon som begått sexualbrott.

Fångar är en marginaliserad grupp, men de som dömts för sexualbrott är marginaliserade också bland fångar.

Kriminalvårdsstiftelsen är Noora Alanens arbetsplats. Där hon är ansvarig handledare för barn och anhörigverksamheten.

Hon träffar anhöriga per telefon, på Teams eller mellan fyra ögon. Noora är också med på familjeläger, där fångar med familj kan delta. På lägren koncentrerar man sig på annat än fångenskap – där talas det om föräldraskap och parförhållande.

Ibland träffar stiftelsens anställda anhöriga på fängelsegårdar under besöksdagar. Då kommer de med kaffe och bulle. Särskilt i Vanda och Jokela är fängelsebesöken viktiga, för här finns rannsakningsfångar och i början av interneringen har närstående ett stort behov av stöd.

Noora blev nyligen färdig sexualrådgivare. I sitt slutarbete granskade hon vilket stöd närstående till sexualbrottslingar ville ha.

En mamma till en sexualbrottsling berättade en gång för Noora, att hon besökt en psykiatrisk sjukskötare ”men inte behöver jag gå dit igen”.

Ämnet kan kännas främmande för en yrkesutövare i vården, men ett besök bör inte öka den anhörigas skam och inte borde besökaren heller blir tvungen att trösta den anställda.

För närstående är situationen konfliktfylld – ett barn är ett barn också om det begått brott.

”Skuldkänslan är ofta massiv. Många mödrar dras också annars med skuldkänsla och den förstärks i situationer av här slaget. Någon kan undra om hon fött ett monster”, säger Noora.

Sexualbrott är extra stigmatiska. Man har knappast lust att tala om sådant på jobbet eller med släktingar, för också anhöriga känner stor skam och skuld. Och om det talas det sällan sakligt, för det väcker känslor.

”Man tänker sig att en sexualbrottsling är en våldtäktsman som smyger i buskarna, men verkligheten är ofta en annan. Offret har i många fall varit bekant. Om någons liv också i övrigt innehåller mycket våld kan gränserna bli diffusa även i det här avseendet.”

Hur det går till i fängelset är nytt och främmande för många närstående. Sexualbrottslingar kan stå lägst i hierarkin där, så släktingar oroar sig ofta för hur de ska klara sig.

Var får anhöriga till någon som begått sexualbrott hjälp – eller får de hjälp?

”Ofta verkar de tycka att de inte ens är värda hjälp och stöd. Jag önskar att de kunde vända sig till befintliga tjänster, oavsett om det är företagshälsovården, rådgivningen eller hälsocentralen. Ytterst handlar det om att ställa upp för en människa och hennes nöd. Att beskärma sig eller förfasa sig leder ingen vart.”

I vissa församlingar finns det kriminalvårdsdiakoner, som man kan vända sig till. Också via kommunal rusmedels­vård kan man få hjälp. I Kriminalvårdsstiftelsens barn- och anhörigverksamhet har Noora två kollegor, en i Helsingfors och en i Åbo, så resurserna är begränsade.

”Vi får ofta höra att anhöriga till fångar möts med förskräckelse, fördömande eller ren nyfikenhet i vården: Vad var det riktigt din man gjorde? Sådant flyttar fokus från den hjälp som den anhöriga skulle behöva.”

Motmedicinen mot skam är empatisk förståelse.

”Inte vill vi ha överseende med brottet, men förövaren är inte bara sitt brott. För att kunna förebygga återfall är det viktigt att fången har någon form av skyddsnät.”

Ibland kan allt det här komma alltför nära den som ska hjälpa, så att den hjälpande går i baklås. Vårdaren har kanske själv någon gång blivit utsatt för sexuellt våld eller så har någon närstående blivit det. I mån av möjlighet lämnas fallet då över till en kollega.

Det är inte ovanligt att anhöriga förnekar närståendes brott.

”En maka eller make kan säga att partnern inte begått något brott, för naturligtvis hade jag brutit upp om den andra verkligen var skyldig. ”

Det kan vara en skyddsmekanism – kanske den enda som hjälper personen att inte bryta ihop.

”Det är inte en vårdanställds uppgift att ta ställning till skuldfrågor. Det viktigaste är att hjälpa och lyssna på anhöriga. Skuldfrågan funderar andra på.”

Å andra sidan, om den som begått brottet också själv förnekar eller förmins­kar det, så kan en beteendeförändring inte komma igång.

Yrkesutövare bör undvika att ge välmenande råd.

”En partner blir ofta tvungen att för vänner och släktingar motivera varför hon eller han är ihop med en gärningsman, så ingen borde bli tvungen att göra det inför yrkesutövare. Personen har säkert många gånger frågat sig själv samma sak.”

”Mången partner tänker nog, att om jag stannar i förhållandet, så tror andra att jag accepterar brottet.”

Att någon närstående hamnar i fängelse innebär ofta kris för de anhöriga. Särskilt stor kan krisen bli om det skedda kommit som en fullkomlig överraskning. Å andra sidan kan en fängelsedom till och med kännas som en lättnad ifall personens liv varit oroligt och fullt med droger. Då vet man åtminstone var han eller hon finns nu.

Efter krisen tar det tid innan livet återgår till det normala och man kan acceptera det skedda som en del av sitt eget liv. I början kan det räcka att andas, äta och sova. Om den ena vuxna försvinner ur familjen förändras ju också rutinerna som får vardagen att rulla.

Det man känner kan vara en blandning av skam, ilska och ursinne.

”Situationerna är av många slag och kräver etiska överväganden av den som hjälper. Samma modell passar inte för alla. Ofta hjälper det redan att få tala ut. Då får personen grepp om det skedda på ett annat sätt. Ibland är det viktigast med en plats att gråta ut.”

Hur bemöter jag en anhörig till en sexualbrottsling?

  • Tacka för att klienten modigt berättar vad som hänt.
  • Fråga hur han eller hon mår. Samma regler för gott bemötande gäller här precis som i andra möten. Det är viktig för en människa att bli sedd i sin nöd.
  • Fråga hur vardagen fungerar. Säg att det ofta blir kris när en anhörig åker in i fängelse. Vid undantagstillstånd är det inget under om vardagen inte är som förr. Du kan till exempel fråga: ”Vad har du tänkt göra nu?”
  • Låt bli att ge råd. Fångens partner har säkert själv undrat om det är dags att göra slut nu. Att beskärma sig eller förfasa sig över brottet leder ingen vart. Öka inte den närståendes skam.
  • Kontrollera vad som sägs. ”Förstod jag rätt när du sade att ...” Du kan också fråga om ni i dag talat om det som klienten ville tala om.
  • Fråga lite om önskemål: ””Vad fick dig att tänka att det lönar sig att komma hit?”
  • Och kommer du inte på de rätta orden och frågorna under mötet, så kan du alltid ringa upp senare.

Anlitade experter: specialexpert Tanja Simola på Rädda barnen r.f. och ansvariga handledaren Noora Alanen på Kriminalvårdsstiftelsen.

Artikeln publicerades i nr 11/2021 av Tehy-tidningen. Du kan läsa hela tidningen på svenska här.

Rekommenderat för dig

Tehy
Release date
24.9.2021