Erika blev våldtagen för tio år sedan. Det räckte länge innan hon fick hjälp. På den tiden fanns det inga Seri-stödcenter där barnmorskor och psykologer tar sig an sexualbrottsoffer.
Erika vaknar en eftermiddag med dunkande huvudvärk. Kvällen innan gjorde hon nya bekantskaper i en bar och tog emot en drink av en okänd person. Hon misstänker att något otäckt har hänt men minns just ingenting.
Erika vet inte vad hon ska göra och vem hon ska ta kontakt med. Hon tänker att det säkert inte har hänt något.
För tio år sedan fanns det inga Seri-stödcenter där sexualbrottsoffer får hjälp. Ett center finns i K-trappan på Kvinnokliniken i Helsingfors.
Redan vid ytterdörren möts man av en barnmorska. Centret är öppet dygnet runt och på plats finns alltid någon av de tio barnmorskorna.
– En del kommer hit med poliseskort, några ringer först och andra tar sig hit direkt. Vissa går först till hälsocentral. Några har med sig en vän eller sin mamma, berättar Leena Malmi, barnmorska.
Offret är vanligen i chock. Barnmorskan visar lugnt in klienten, som tas till ett rum med en bädd. Där diskuterar man det som hänt och fyller samtidigt i en blankett för förhandsinformation.
Viktigast är vara lugn och att inte fördöma.
Det tas också blodprov och laboratorieprov för sexuellt överförbara sjukdomar, man gör rättskemiska undersökningar och graviditetstest, men alla test är frivilliga för offret.
Proverna visar ännu inte om offret har smittats med könssjukdom, men de ger en bild av hur besökaren mår. Vid behov ges även abortpiller och hiv-förebyggande medicinering. De första sållningsundersökningarna för könssjukdom görs en månad senare.
– Det bemötande som personen får är viktigt. Offret speglar sina känslor i våra ansiktsuttryck, säger barnmorskan Pia Vatanen.
Barnmorskorna Liisi Lappalainen, Leena Malmi och Pia Vatanen har hört många våldtagnas berättelser. Gemensamt för offren är att de känner skam. Foto Jaakko Martikainen
En läkare från Kvinnoklinikens jour talar med offret medan barnmorskan gör i ordning undersökningsrummet, tar fram polisens seri-förpackning och plockar ut behållare för dna-prover.
Offret behöver inte göra brottsanmälan, men uppmuntras till det. Rättmedicinska prover kan tas med tanke på eventuell senare brottsanmälan, dna-prover upp till tio dagar efter det skedda.
Barnmorskan antecknar eventuella krosskador och mäter alkoholhalt. Läkaren tar dna-prover under varje fingernagel och utgående från offrets berättelse. Om en kvinna till exempel säger att förövaren har klämt henne på brösten så tas dna-prover på dem. Med bomullspinnar tas spermaprover.
Vi barnmorskor är en viktig länk i brottsutredningen.
Enligt lag ska rättsmedicinsk undersökning och provtagning göras av läkare. Barnmorskan assisterar och förseglar proverna.
– Jag berättar alltid vad vi ska göra innan vi rör offret. Vi barnmorskor är en viktig länk för att brotten ska kunna lösas, så allt måste göras ytterst noggrant. Här går vi så att säga vid offrets sida och måste signalera närvaro, för ett offer anar genast om man inte engagerar sig, säger Leena Malmi.
Proverna tas lugnt. Offret kläs aldrig av helt och hållet. Sist tas prover från kroppsöppningar.
Prover för rättsprocesser lagras i Seri-stödcentret minst tio år. I framtiden förlängs tiden troligen till 20 år, som är preskriberingstiden för grov våldtäkt.
För tio år sedan fortsatte Erika som vanligt, men något hade förändrats.Hon blev rädd för kameror, de utlöste panikattacker. Hon ville inte heller uppträda, trots att hon tidigare hade älskat att sjunga.
Erika flyttade till Tammerfors medan hon gick i gymnasiet. Sedan började hon studera till närvårdare. Ett år efter händelsen fick hon ett samtal från centralkriminalpolisen. Det förändrade allt.
Under en husundersökning hade polisen av en slump hittat en video av en gruppvåldtäkt med en kvinna som såg ut som Erika. Fyndet gjordes i samband med en större brottshärva.
Erika såg videon under förundersökning. Trots att bara stillbilder visades var synen förskräcklig.
Erika hänvisades till brottsofferjour. Där fick hon veta att det skulle dröja innan hon kunde få terapi, men hon kunde be om hjälp på studenthälsan. Där var den första kontakten en nedlåtande psykolog.
– Kameraskräcken kan bero på att du insett att du sjunger sämre än du trott, sade psykologen. Jag kunde inte försvara mig, jag var skadad och hjälplös.
Erika anklagade sig själv. Mest kände hon skam.
På Seri-stödcentret ges hjälp för psykiskt tillfrisknande. Psykolog Pertti Hakkarainen planerar, organiserar och genomför delvis vården. Till sin hjälp har han socialarbetare och sjukhuspastor.
Ett första besök tar två till tre timmar. Då informerar man även om brottsofferjouren, våldtäktskriscentralen Tukinainen och Flickornas och Pojkarnas hus. Man frågar om offren tillåter att frivilliga tar kontakt. Dessutom erbjuds gratis hepatit B-vaccinering.
En patient besöker i medeltal Hakkarainen fem gånger och styrs vid behov till fortsatt vård i frivilligsektorn eller får remiss till psykiatrisk konsultation. Men dit är köerna ofta långa, så ibland tar Hakkarainen emot flera gånger.
Psykologen lyssnar och berättar vilka symptom som är allmänna efter sexualbrott och hur de hanteras. Det är vanligt med flashbacks och rädsla, men avgörande är att tillståndet inte blir kroniskt.
Enligt Hakkarainen är den första kontakten speciellt viktig, att den blir lugn, varm och inte är fördömande. Om vårdaren uppträder lugnt inser offret att det skedda inte är världens undergång.
– Hur länge det tar att tillfriskna är individuellt. Ofta aktualiserar sexulbrott grundläggande frågor om trygghet och tillit.
Men reds de inte ut kan de i decennier påverka inställningen till sexualitet, ja till världen över huvud taget.
Istanbulkonventionen från år 2014 förpliktar EU-länder att grunda center för sexualbrottsoffer.
Helsingforscentret öppnades år 2017 och över tusen offer har sedan dess gjort ett första besök – i snitt en person per dag. Färre än 50 har varit män, ett tiotal transpersoner.
Närmare 80 procent har kommit inom tre dagar, nästan varannan under det första dygnet efter våldtäkten. Man bör komma senast inom en månad.
Offren har varit 12–78 år – unga under 16 år undersöks på Barnsjukhuset, men stödcentrets barnmorska assisterar vid provtagningen.
Ett typiskt offer är en 20–24 årig kvinna som varit berusad under övergreppet och många har psykiska problem sedan tidigare. I tre fall av fyra är förövaren bekant och lillajulsfester och värmeböjor syns som toppar i statistiken.
– Många offer grämer sig över att de inte kunde förutse det som hände, men Hakkarainen säger att situationerna ofta utvecklas snabbt.
– Vi tänker att vi får det vi förtjänar, men ingen förtjänar sexuellt våld eller våld över huvud taget.
Via brottsofferjouren fick Erika en terapeut som hon kunde tala ut med. Hon gick tre år i terapi. Lätt var det inte, hon grät varenda dag och vissa dagar ville hon bara gömma sig under täcket. Det fanns de som ansåg att allt var eget fel.
– Men om någon en enda gång antyder att allt är ens eget fel, då är den relationen förstörd, säger hon.
Rättsprocessen var ett helvete. Erika kallades att vittna i tre rättegångar och förövarna åtalades till slut för grov våldtäkt och dömdes till fängelse.
– I något skede måste man sluta vara offer. Jag var utbyteselev i Åbo under sjukskötarstudierna och minns att jag där för första gången kunde andas ut. Jag vågade börja leva igen.
Artikelns Erika är inte påhittad. Hon heter Erika Isohanni och är sjukskötare. I höstas berättade hon om våldtäkten på Twitter sedan en av förövarna tagit kontakt på Facebook. Han ansåg att han inte gjort något.
– Först fick jag panik. Kommer han hit nu? Sedan blev jag arg. Hur täcks han! Det gav kraft att vända det skedda till något gott. Jag bestämde mig för att tala öppet om det som hänt.
Mitt budskap är att man kan komma över en våldtäkt och att hjälp finns att få.
Hon fick mängder av svar av kvinnor och män som också hade upplevt sexuellt våld, så hon beslöt ge en röst åt dem som tiger och skäms.
– Mitt budskap är att man kan komma över en våldtäkt och att hjälp finns att få. Jag har gått igenom det som hände mig och kan hjälpa andra. Jag har inte sopat det under mattan utan kan granska det, utan ångest eller panik.
Nu arbetar hon på jourmottagningen vid Lempäälä hälsocentral och ibland kommer dit personer som genomgått en allvarlig kris. Då vet hon att de undrar om hon har bråttom och faktiskt är intresserad av vad som hänt.
– Och fast jag är hur jäktad eller trött som helst är det viktigaste då att stanna upp och låta patienten berätta. Kan jag inte hjälpa på annat sätt, så ger jag en lapp med ett telefonnummer, dit man kan ringa.
Erika Isohanni utsattes för sexualbrott för många år sedan. Hon har gått igenom det som hände så att det inte längre påverkar hennes dagliga liv. Foto: Jari Lifländer
