Att bli klämd på rumpa och bröst är den vanligaste formen av sexuellt våld som vårdare utsätts för. Illustration: Helena Syrjä

Tafsa inte! Var tredje tehyit har blivit sexuellt ofredad på jobbet

Sexuella trakasserier och övergrepp är alltför vanliga i vården.

”Märkligt hur handen går mot rumpan när jag ber patienten ta tag i sängkanten.”

Så berättar sjukskötaren Teija (fingerat namn). Det händer vanligen när hon hjälper en bäddpatient att vända sig. Teija är över 50 år och har i närmare 30 år arbetat på bäddavdelningar och på jourmottagningar.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

I våras gjorde Tehy en enkät om våld i jobbet bland tehyiter. Sexuellt våld och trakasserier granskades för sig. Enligt svaren är det kunder som gör sig skyldiga till sexuellt våld eller hot och klämmer på anställdas bakar eller bröst.

Människor i alla åldrar har blivit elakare.

30 procent av alla som svarade hade någon gång upplevt sexuella trakasserier; 19 procent under de senaste tre åren. Sexuellt våld eller hot hade 6 procent upplevt någon gång och 4 procent under de tre senaste åren.

Mest utsatta är personer under 35 år; 13 procent hade utsatts för sexuellt våld och 45 procent för sexuella trakasserier under sin tid i arbetslivet.

Teija vet vad patienter utsätter vårdare för och en försämring har skett de senaste tio åren.

”Människor i alla åldrar har blivit elakare, de ska ha allt genast.”

Särskilt nykomlingar i branschen har svårt att svälja elaka kommentarer. Tre som började på hennes avdelning i våras fick nog.

”De bytte bransch, man får lättare jobb och bättre lön på annat håll.”

På ett nattskift nyligen kunde Teija inte ingripa tillräckligt snabbt medan hon bytte blöja på en patient som skrek och svor.

”Jag fick ett knä i huvudet. Men skrik är vanligt. Jag sade att jag inte tänker höra på det här, nu gör jag dig bara klar.”

Hon gjorde en HaiPro-anmälan om den farliga situationen, fast hon märkt att det inte har någon effekt.

”Men vår nuvarande avdelningsskötare anmäler det ändå till försäkringsbolaget ifall våldet skulle leda till fysisk skada.”

Teija har blivit försiktig. På namnskylten står bara hennes förnamn och det beror på en händelse för många år sedan.

”En patient gjorde närmanden, sade att han visste var jag bodde och vad det var för färg på mina gardiner. Stalkandet gjorde mig rädd.

Fast Teija berättade det för sin dåvarande avdelningsskötare gjordes ingenting. Till slut lämnade mannen Teija ifred, men först sedan han skällt ut henne och kallat henne snåljåp.

Enligt vårens enkät har en majoritet berättat om våld för förman (75 %), för personalrepresentant (27 %) eller för företagshälsovården (22 %), men 16 % av alla som svarade har inte informerat någon. I svaren har man inte skilt på sexuellt våld och övrigt våld och andra trakasserier.

Att man inte berättat har flera orsaker. Många upplever att sådant hör till jobbet, några har varit rädda för problem. Och inget verkar ju ändå bli bättre.

Själv gör Teija ett par anmälningar om våld och trakasserier årligen, och fler skulle det finnas anledning till.

”Men om jag anmälde allt skulle arbetstiden inte räcka till och anmälningar får inte göras på övertid.”

Med åren har Teija märkt att tafsandet har minskat. Färre kallar henne också flicka.

”Men unga personer trakasseras fortfarande och tycker det är avskyvärt.”

Bättre blev det när långbyxor och blus ersatte den gamla dressen.

Vad ska arbetsgivare göra för att få slut på trakasserierna?

”Mig skulle det hjälpa att få berätta hur otäckt vissa patienter talar och beter sig. Nu berättar vi skötare för varandra, men det räcker inte.”

För diskussion och debriefing talar också Tehys arbetslivsexpert Kaija Ojanperä. Hon gjorde den föregående utredningen om våld och trakasserier mot tehyiter.

”Hemskt om man ska hålla inne med sådant. Då kan man börja anklaga sig själv.”

I utredningen år 2018 frågades det om det gjorts riskkartläggningar för våldshot och direktiv för hur man då agerar. Respondenternas ställning påverkade svaren.

”Ledningen uppgav att program finns, men anställda sade ofta att de inte kände till det.”

Arbetarskyddslagen förpliktigar arbetsgivare att kartlägga riskerna för alla slags trakasserier och att ha en verksamhetsmodell för sådant. Regionförvaltningsverket (avi) ger anvisningar.

Om arbetsgivaren inte gör något kan man kontakta jämställdhetsombudsmannen.

Enligt jämställdhetslagen kan en arbetsgivare bli tvungen att kompensera en anställd om man inte ingriper när man hör om sexuella trakasserier, vilket i så fall räknas som diskriminering, påpekar Jukka Maarianvaara, jämställdhetsombudsman

Arbetsplatser med över 30 anställda bör också ha en jämställdhetsplan och Maarianvaara rekommenderar direktiv för sexuella trakasserier.

Olika arbetsgivare gör HaiPro-anmälan olika snabbt och vad det leder till varierar. En färsk undersökning om våld visar att var tredje som svarade anser att anmälan inte har någon effekt.

Jämställdhetsombudsmannens byrå kontaktas få gånger årligen till följd av sexuella trakasserier. Däremot är nätsidorna i ämnet i flitigt bruk. Själv uppmuntrar Maarianvaara arbetsgivare, arbetsmarknadsorganisationer och anställda att agera.

”Annars får vi vänta på en attitydförändring. Arbetsmarknadsorganisationerna gjorde kartläggningar 2017–2018, men i praktiken ledde de inte till något. Vi behöver ett Me too 2.0.”

Hans råd är att man alltid ska berätta om trakasserier.

”Om arbetsgivaren inte gör något då, kan man kontakta jämställdhetsombudsmannen.”

Vittnen gör också klokt i att anteckna vad de sett med tanke på eventuell rättegång.

Enligt Kaija Ojanperä har medlemmar inte kontaktat Tehy till följd av sexuella trakasserier.

”Det visar hur känslig frågan fortfarande är.”

Enkät gjord av Aula Research för Tehy om våld i social- och hälsovården 2021. 4 023 svar kom in.

Text Vesa Turunen

Reklam
Reklam