Laboratorieskötaren Minna Grönroos letar för hand upp prover som forskare behöver. Bild: Pasi Leino

Vad händer i biobanken?

Cirka en miljon prover från människor lagras i biobanken.

Biobanken Auria som finns i ett källarutrymme i Åbo liknar ett bibliotek, men på hyllorna står inte böcker utan där ligger bruna askar, mest med vävnadsprover från cancertumörer.

Här arbetar laboratorieskötarna Minna Grönroos och Sanni Suojasto och letar fram prover i databaserna för forskning. Biobankens bas består av gamla vävnadsprover som bäddats in i paraffin, sparats på Åucs och i Satakunta sjukvårdsdistrikt och sedan överförts till biobanken. I ett annat utrymme ligger blodprover och färska, nedfrysta vävnadsprover.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Kristiina Aittomäki, professor i medicinsk genetik vid Helsingfors universitet, nämner precisionsmedicin – att tala om individualiserad behandling kanske är att ta i.

– Men genetisk kunskap används i framtiden allt mer för val av medicinering och vård, för att välja rätt målsökande läkemedel, alltså en så effektiv medicin som möjligt, med så små biverkningar som möjligt. När det gäller cancer görs det redan i stor utsträckning.

Det är en stor förändring, för förr fick patienter med en viss diagnos i stort sett samma behandling. Nu vet man att ungefär bara var fjärde patient har nytta av läkemedelsbehandling vid cancer, medan tre av fyra får svåra biverkningar eller så saknar behandlingen effekt.

Aittomäki påpekar också att till exempel olika former av äggstockscancer kan skilja sig från varandra.

– Så i framtiden kanske olika cancerformer inte klassificeras enligt organ utan enligt den drivande mutationen, säger hon.

Om förmiddagarna är det lugnt på blodprovsfronten i biobanken. Då anländer prover längre ifrån, som tagits föregående dag. Om eftermiddagarna är det livligare. Totalt kommer det in 60–70 blodprover per dag.

Sanni Suojasto blandar blod i provrör. Det mesta av pipetteringen sköts av robot men här görs också mycket handarbete. Först skiljer roboten ut plasman i provröret, sedan blandar Sanni ihop beståndsdelarna igen. Roboten fortsätter att pipettera, med fyra små rör med blod som resultat. De fryses ner. Senare extraheras DNA.

Hälften av laboratorieskötarna behandlar proverna, de övriga packar ner dem och lånar ut dem, uppskattar Sanni. Laboratorieskötarna dissekerar också färska vävnadsprover i patologi­laboratoriet, men för mer krävande ­vävnader, som från urinblåsor och bröst, an­svarar en patolog.

På Auria arbetar fyra laboratorieskötare och de har inte bara utformat arbetsprocesserna utan åker också själva ut och berättar om biobanken.

– Att delta i olika evenemang avviker ju från det som laboratorieskötare normalt gör, säger Minna Grönroos.

Extra prov för biobank tas i samband med andra prover, så smidigt som möjligt för patienterna. Blankett för tillstånd att ta sådana prover kommer vanligen med kallelsen till sjukhus. Patienter kan även återta tillståndet. Dessutom kan de be att få veta vilka undersökningar deras prov har använts för och många gör det också.

– Jag förklarar då, att det alltid har gjorts medicinsk forskning. Nu vill man lagra proverna så att de behändigt kan användas för flera forskningsprojekt. Själv har en person inte nödvändigtvis nytta av resultaten, men de gynnar andra med samma sjukdom och utan forskning utvecklas exempelvis inte diagnostiken, säger Sanni Suojasto.

150 undersökningar har hittills gjorts med prover från Auria. Nu forskas det bland annat i prognosfaktorer vid njurcancer, behandlingspraxis vid åldersför­ändringar i gula fläcken i ögat och så gör man genprofilering vid icke-småcellig lungcancer.

Utlåning av prover till universitet eller läkemedelsföretag följer en noggrann process, där biobankens vetenskapliga styrgrupp fäller avgörandena. Med proverna följer grundläggande uppgifter om patienten, såsom diagnos och vårduppgifter.

En stor del av proverna kommer från cancerpatienter, men det behövs också prover av friska personer som jämförelsematerial.

– Det kan också vara bra att ha ett så kallat nollprov med tanke på eventuell senare sjukdom, säger direktör Lila Kallio på Auria.

Biobankernas datasäkerhet diskuteras livligt.

– Men vi följer samma säkerhetsdirektiv som sjukvårdsdistrikten, så jag anser att verksamheten är säker, säger Sanni.

Varje prov anländer med personbeteckning, men den ersätts med en kod bestående av cirka 30 siffror och bok­stäver. Provet förses även med streckkod, som gör det möjligt att spåra det. Om prover lånas ut för forskning kodas de dess­utom om, så om ett prov används i två undersökningar kan utomstående inte se att det kommer från samma människa.

Genetisk information ser ut att bli en allt viktigare del av läkarnas dagliga arbete.

Auria i Åbo är Finlands äldsta biobank. Den började startas upp år 2012 och fick verksamhetstillstånd 2014. I dag finns det tio biobanker i Finland och de flesta ägs av sjukvårdsdistrikt. Kristiina Aittomäki har även skött planeringen av det så kallade Genomcenter, som regeringen vill grunda i anslutning till THL nästa år.

Aittomäki jämför det med Kanta-arkivet, för båda lagrar data. Men medan en biobank kan låna ut prover till forskare, kan Genomcentrets data endast hanteras i centrets sekretessbelagda omgivning.

– Genetiska uppgifter rör ju aldrig bara en person. Därför tycker jag det är bättre att finsk geninformation finns på en enda plats, i ett Genomcenter, än i olika organisationers datasystem på flera håll i landet.

– Allt görs med tanke på patienternas bästa, för vård och forskning, säger Aittomäki.