Päivi Laine hjälper ukrainare, som kommit till Finland – Arbetet känns tyngre än uppdrag i världens krishärdar

”Det värsta är att se människors nöd och möta deras oro för släktingar och vänner som är kvar i Ukraina”, säger barnmorskan Päivi Laine.

Image text
Päivi Laine har tidigare arbetet i FRK-väst i olika kriszoner i världen, men i fjol gjorde hon inhopp på mottagningscentraler i Finland.
Bild: Mikko Halvari

Lahtis, Pieksämäki, S:t Michel, Juva, Kemi, Kemijärvi, Brahestad och så Kuusamo i slutet av november. Det är de kommuner där barnmorskan Päivi Laine, 46, hoppade in som vårdare på den mobila hälsoenheten under fjolåret.

När ukrainska flyktingar började anlända till Finland i våras vaknade viljan att hjälpa hos Päivi, som arbetade som barnmorska på universitetssjukhuset i Uleåborg. Hon började jobba på Finlands Röda Kors mobila hälsoenhet, som besöker mottagningscentraler som FRK upprätthåller på olika håll i Finland. Inhoppen är en eller två veckor långa.

Den mobila hälsoenheten stöder framför allt mottagningscentralerna när det gäller klienternas inledande hälsokontroller. Då kartläggs bland annat klientens aktuella hälsosituation, kroniska sjukdomar, allergier, möjliga operationer och medicineringar och förhållandena under färden till Finland.

Päivi har tidigare arbetat med olika FRK-uppgifter i kriszoner på håll i världen.

”Om jag varit beredd att åka utomlands för att hjälpa, varför skulle jag inte kunna göra det i hemlandet också?”

Men trots att Päivi har arbetat både på jordbävningsdrabbade områden i Haiti och på väldens största flyktingläger med en miljon människor i Bangladesh, så upplever hon att uppdraget på FRK:s mobila hälsoenhet är det tyngsta hon varit med om. På finländska mottagningscentraler kommer människors nöd mycket nära.

”Flyktingarna har helt konkret kommit hit till vårt land, de är inte långt borta”, konstaterar Päivi.

”Det värsta är att se människornas nöd och möta deras oro för släktingar och vänner som är kvar i Ukraina. Då kan man bara hjälpa genom att lyssna.”

Flykt från Charkiv

På Kuusamo mottagningscentral är Svetlana Maharenko morgonens första klient. Henne hälsar Päivi glatt på Maharenkos eget språk, men där slutar Päivis ukrainska kunskaper. Hon sätter telefonen på bordet med högtalaren på. I andra ändra av linjen finns en tolk som översätter diskussionen.

Svetlana har kommit till Finland från Charkiv, som var ryskockuperat från februari till hösten. Vid tiden för intervjun finns där ukrainska trupper igen, men tryggt är det inte. Vänner i Charkiv berättar om explosioner, säger Svetlana.

Hon anlände till Finland i september i en sexpersonersgrupp, där även hennes son, exmake och exmakens mamma och kusin ingick. All hjälp hon får i Finland säger hon att hon är väldigt nöjd med. Bostad och mat är bra.

”Jag har återhämtat mig från det som hänt”, försäkrar Svetlana och ler.

”Ännu kan jag inte föreställa mig ett läge, då jag kunde återvända till Ukraina. Inte förrän kriget är slut.”

Alla har inte utbildning

Under den första hälsokontrollen tar man också upp mental hälsa.

”En del klienter kommer från rena konflikthärdar och har verkligen befunnit sig på utmanande platser. Mycket psykosocialt stöd behövs.”

Päivi berättar att hon märkte, att mycket fortfarande var i alltför färskt minne i våras och i somras, för att klienterna skulle vilja eller kunna prata om det. Hon kallar det skedet ”survival mode”.

”Då var det viktigast att klara dagliga bestyr och hjälpa barnen. Nu under hösten har de märkt, att man måste tala om saker för att komma över dem.”

Erfarenheter från uppdrag utomlands är till hjälp också i den mobila enheten i hemlandet.

”I Finland är man van vid att alla åtminstone har grundläggande utbildning, men i möten med migranter måste man minnas, att utbildning inte är en självklarhet.”

Många vardagliga saker måste man förklara från grunden för flyktingar.

”Det sägs om och om igen att man ska ta seden dit man kommer. Men det kan man inte om ingen berättar vilken seden är.”

Det förvånar Päivi att klienterna har en så positiv inställning.

”De har kommit från verkligt utmanande platser, men de allra flesta kan ändå tänka positivt på framtiden. Barnen är alltid härliga. Även när man saknar gemensamt språk hittar man alltid något som förenar, genom lek eller teckningar.

Var är doktorn?

Under den inledande hälsogranskningen berättar man för nykomlingarna vilka hälsovårdstjänster de är berättigade till. I Finland åtnjuter ukrainare tillfälligt skydd, en status som berättigar till samma hälsovårdstjänster som finska medborgare får.

Skillnaderna mellan hälsovården i Finland och i Ukraina klarnade snabbt för Päivi, när hon började arbeta på den mobila enheten. I Finland finns det relativt sett färre läkare och fler vårdare än i Ukraina. Hos oss har vårdarna också mera ansvar.

”I Ukraina har man för vana att vända sig till läkare i mycket mindre ärenden än hos oss. För många har det varit en nyhet, att man inte genast får komma till läkare ifall besväret inte förutsätter akut vård.”

Päivi berättar att klienterna förstår, när man förklarar vårt system för dem. Också skillnaderna i läkemedelsbruk kräver en hel del förklaring. I Ukraina ger man snabbt piller, salva eller örter för nästan vilka besvär som helst, förklarar Päivi.

”Klienterna har kunnat vänja sig vid ett visst läkemedel, som jag vet att de inte kommer att få i Finland. De förstår nog, när jag förklarar saken för dem.”

Kvällsrunda i kylan

Päivi har också hört kollegor berätta, att när man hjälper flyktingar från Ukraina så kommer nöden nära på ett annat sätt än på uppdrag i fjärran länder. Diskussioner med kolleger hjälper att minska ens egen påfrestning.

”Jag har också fått lära mig, att när man stänger dörren till jobbet, så blir arbetsfrågorna kvar där. Dem ska man inte gå och tänka på hemma.”

När Päivi är ute på uppdrag går hon ut på länk om kvällarna.

”I naturen nollställer man huvudet. Ett par timmars runda i kylan hjälper.”

Rekommenderat för dig