Rhodas väg gick från Nairobi till Helsingfors: ”Bäst har jag lärt mig finska på jobbet”

Livet har fört kenyanskfödda Rhoda Korpijärvi från Nairobi till Helsingfors. Här arbetar hon som sjukskötare på Dals sjukhus.

Image text
Rhoda i Helsingfors på Malmgårdstoppen.

”Under barndomen bodde jag i Nairobi med mina föräldrar och fem syskon. Mamma var lärare och pappa arbetade på försäkringsbolag. Jag var ett blygt barn, som gömde mig när vi fick gäster. Samtidigt längtade jag tidigt efter självständighet och spänning i livet. Därför ville jag till internatskola när jag var 12 år. Mitt modersmål var kamba, men skolspråken var engelska och swahili.

Jag drömde om att arbeta som flygvärdinna och toppmodell så att jag skulle få se världen. Men jag blev bara 152 cm lång, vilket räckte till sporadiska jobb som reklammodell i Kenya.

Många kenyaner vill åka utomlands. Också jag såg från liten på teve hur man lever i Europa och ville pröva på det. Efter gymnasiet tog jag en ettårig it-kurs och jobbade ett par år på kontor. Jag brann av äventyrslust och jag åkte iväg som au pair till München i Tyskland. Där blev jag kvar i två och ett halvt år.

Jag återvände till Nairobi, tog jobb på bank och började fundera över min framtid. Min bror som studerade i Finland lockade mig dit för att studera till sjuk­skötare. Organisationen FINNIPS arrangerade en urvalsprocess med flera faser. Sökande skulle ha klarat gymnasiet och samla en viss mängd poäng i testet i engelska. Efter det blev det inträdesprov och så skulle man få uppehållstillstånd. Man behövde inte betala för studierna men på kontot måste man ha 6 720 euro per år.

Mitt första alternativ bland yrkeshögskolorna var Karleby, för jag ville till en liten, lugn stad. Jag inledde studierna vid Centria i Karleby hösten 2011.

Lektioner i finska hade vi bara två gånger i veckan. Jag tänkte att jag skulle lära mig språket bäst i arbetet och snart började jag göra inhopp som vårdare på åldringshem.

Ett par år efter att jag börjat studera i Karleby träffade jag min man Vesa på en nattklubb. Först blev jag förtjust i hans röst och senare märkte jag hur vänlig han är.

Jag är stadsflicka och lockade Vesa att flytta till Helsingfors med mig. Då hade jag ännu ingen arbetsplats, men min man kunde distansjobba tills han hittade ett jobb. Själv började jag ta snuttjobb via Seure och snart började jag arbeta som sjukskötare på Kannelkoti.

Vi gifte oss i Kårböle kyrka i november 2017, för jag gillar vinter.

Nu har jag arbetat ett och ett halvt år som vikarie på Dals sjukhus. Jag tycker om mitt jobb, för där träffar jag människor från olika avdelningar. Det är ont om personal och ibland arbetar jag långa dagar.

Jag måste klara uppgifterna på alla avdelningar. Jag hör också till vaccinationsteamet och vaccinerar alla patienter som vill ha coronavaccin.

Jag blir inspirerad av allt nytt. I år var jag kandidat både i Tehy-valet och i kommunalvalet i Helsingfors, uppställd för samlingspartiet. Mina huvudteman var bättre social- och hälsovårdstjänster och integration av invandrare. Jag blev inte invald, men får kanske en nämndplats i Helsingfors.

Jag är också intresserad av internationell hälsovård och har högre yrkeshögskoleexamen för sjukskötare inom ramen för Global Health Care-programmet.

När jag är ledig njuter jag av långa promenader. Jag arbetar i frivilligorganisationer och med Vesa spelar jag tennis.

Från Kenya saknar jag det högljudda pratet. Det får jag uppleva varje vecka när jag talar med mina släktingar i telefon.”

Artikeln publicerades i nr 11/2021 av Tehy-tidningen. Du kan läsa hela tidningen på svenska här.