Millariikka Rytkönen: Ett hej och ett leende

Vägen från förrådet med arbetskläder till klädskåpet var lång. Korridoren verkade fortsätta i evighet. Jag hälsade alltid på alla som kom emot mig, fast det var få jag kände. I civila kläder var vi alltid människor utan namnskyltar och titlar i den korridoren. Alla besvarade ändå inte hälsningen. Vissa var överraskande glada över den. Över ett hej och ett leende.

Kaffe drack vi i allmänhet i sällskap av andra med samma slags utbildning. Trots att pausutrymmet i samband med reparation hade byggts för att användas av alla yrkesgrupper gemensamt, så skaffade läkarna kylskåp och kaffeautomat i sitt kansli och lokalvårdarna åt sina smörgåsar i städskrubben.

Sjukhusets hierarki och makt syntes inte bara i matsalar och kafferum. Man ville poängtera rollerna med dräkterna. För läkarna var det viktigt att dra på sig en vit rock på arbetskläderna. I de stora fickorna, hette det, var det så bekvämt att bära med sig allt möjligt som man behövde. Att bara ha skjorta och byxor som resten av personalen räckte inte.

Larm, bärbara tjänstetelefoner, namnskyltar och putande fickor med pennor skilde klienter från experter och gjorde det klart att klienterna var utomstående och föremål för vård, med en tydlig roll – att vara så lite aktiva som möjligt.

Internt stred vi också om vem som skulle få använda grön mikrofiber och vem vit bomull.

Först när jag flyttat från sjukhusvärlden till organisationsvärlden öppnades mina ögon för vårdsektorns hierarkiska system. På Tehys kontor hade titlar och utbildningsbakgrund inget att göra med vem som hälsade på vem eller vem man åt med.

Nedmontering av hierarkier och maktstrukturer börjar hos oss själva. Jag kan påverka vem jag hälsar på och vem jag ler mot. Med vem jag talar uppskattande och vem jag frågar hur det står till. Vem jag tittar i ögonen och vems kvarglömda kopp på ett bord jag sätter i diskmaskinen samtidigt som jag ställer min där.

Jag kan se till att jag både går bort till städskåpet och till läkarkansliet och hojtar hej, och att det finns bulle och nykokt kaffe i kafferummet när jag återvänder från semestern.

Jag kan se till att jag till varenda en, som jag stöter ihop med på jobbet, alltid säger hej, vi har inte träffats förut. Mitt namn är Milla. Vad heter du?