Vad ska du bli när du blir stor?

Ny start. Tom sida. För vissa av oss eftersträvansvärt, skrämmande för andra. För en del människor börjar livet alltid nästa måndag – sen. Andra lever redan i dag.

I arbetslivet stretar vissa människor vidare i ingrodda hjulspår, som känns som återvändsgränder. Samtidigt upplever andra att arbetsbyte är en kris som kan liknas vid skilsmässa. De som stretar i gamla spår lider av att inte hitta lösningar på sina problem och symptomen på det kan påverka hela arbetskollektivet.

Arbetshälsoinstitutets forskningsprojekt Osaava ja uudistuva ura, som översatt ungefär betyder Kompetent och föränderlig karriär, reder ut vad det handlar om när man stelnar i gamla mönster, hur sådant kan mätas och hur man kommer vidare. ”Långvarigt missnöje och brist på arbetsmotivation kan ta sig uttryck som ofördelaktigt beteende. Arbetstagaren kan till exempel satsa mindre på jobbet, komma sent och säga negativa saker om organisationen”, säger Otto Pankkonen, forskare.

Verkligheten i vår bransch har fått många av oss att undra vad vi ska bli när vi blir stora? Är det här det jag vill fortsätta med tills jag går i pension, eller vågar jag förverkliga önskedrömmen som jag bär på?

Tehy ställde er den frågan i somras och resultatet får en att stanna upp: Nästan varenda vårdare under 30 år har övervägt branschbyte. Arbetstrivseln har försämrats i synnerhet på grund av coronapandemin, och allt fler unga i vården anser att de inte kommer att orka med uppgifterna i vår sektor ända tills deras arbetskarriär är över.

I höstas berättade jag i intervjuer i media hur sorgsen och arg jag är, särskilt med tanke på de unga i branschen. Ni, våra unga kollegor, bildar den avgörande grupp som man borde hålla kvar med händer och tänder. Det är ni som ska sköta social- och hälsovården i framtidens välfärdsområden och ni som är proffs i småbarnspedagogiken.

Och samtidigt tänker jag, att man måste vara lagom egoistisk i arbetslivet – särskilt när det gäller egna drömmar.

Sjukhusvärlden var min dröm. Något annat minns jag inte att jag drömt om i arbetslivet. Modersmålsläraren i gymnasiet försökte uppmuntra mig att studera finska språket och litteraturen vid universitet, men redan då visste jag att jag skulle lämna gymnasiet om jag bara kom in på en läroanstalt inom hälsovård.

Ibland tänker jag fortfarande på lek att ”tänk om”. Det är väldigt trösterikt att inse att jag, som nu är 46 år, inte behöver veta vilket jobb jag lämnar när jag tidigast om 22 år går i pension. Den frågan får jag möjligen svar på år 2044.

PS! Fast jag aldrig gick på kurs i hur man tittar i kristallkulor på Barnmorskeinstitutet så kan jag förutspå en händelserik vår för oss tehyiter. Låt oss minnas att ensam kan man bara hoppas och begära. Tillsammans kan vi kräva.