Jag kan! Arbetslivscoachen visar hur nedslagenhet ersätts med uppmuntran

Marjatta som bytt från vårdjobb till chefskap tycker att hon är dålig, då det nya arbetet ännu inte löper. Också vardagen hemma i nyfamiljen tröttar ut henne.

Ville jag det här? Å, så tungt det nya jobbet är. Passar det alls för mig? Kan jag tillräckligt?

Sådana tankar ansätter tidigare vårdaren, nuvarande arbetsledaren Marjatta (fingerat namn).

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Hon har lång erfarenhet av vård. I sin tidigare tjänst njöt hon av att få både tack och erkänsla för hög arbetskvalitet av klienter och kolleger, men hon började tycka att karriären gick på tomgång och sökte ett chefsjobb i ett annat företag. Till sin förvåning fick hon det. Arbetsbytet medförde ändå en yrkesmässig kris.

”Förr gick arbetsdagen av egen tyngd. Jobbet var välbekant. Jag var bra på det. Här börjar jag från botten och då ledarskap är nytt för mig måste jag hela tiden sätta mig in i saker och får ständigt säga ursäkta, jag vet inte. Det känns tungt.”

Ständig brådska och chefskapets krav har överraskat Marjatta, som inte alltid hinner hålla matpaus ens.

”Det känns som om jobbet går ut på att släcka eldsvådor. Jag vill utveckla verksamheten, men hinner inte och det har fått mig att undra om jag ändå vill ha ett jobb som kräver 120-procent effektivitet.”

Sanna Fäldt som är arbetslivscoach tror att hon vet vad krisen handlar om. Hon anser att Marjatta dras med en inre, negativ röst, som Sanna kallar Pirjo.

”Pirjo är cynisk och tvivlande, en inre kritiker som vi alla har. Hon analyserar allt som händer och trots att avsikten är god – för hon finns där å ena sidan för att hjälpa oss att utvecklas och å andra sidan för att skydda oss – så vänder hon sig mot oss ifall hennes röst är den enda som hörs”, säger Sanna.

Som motvikt har vi den uppmuntrande, lugna och vänliga Tyyne, som letar efter möjligheter och vill påminna oss om att saker brukar ordna sig. Fast om vi bara lyssnade på henne, så skulle vi antagligen bara ligga på soffan dagarna i ända och inte ens komma upp.

Sanna Fäldt har skapat gestalterna Pirjo och Tyyne. Tillsammans med kollegan Sanna Salovuori har hon skrivit en bok om dem.

I Marjattas arbetslivskris anser Sanna att det är Pirjos negativa sätt att se på saker som hörs. Redan före arbetsbytet har Pirjo antagligen viskat: Sitt stilla i båten nu bara, du är ju nöjd. Stanna där du är.

”I själva verkat har Marjatta fattat ett stort och modigt beslut, som hon ska gratuleras till. Hon har antagit en utmaning och vill utvecklas. Fantastiskt! Samtidigt måste hon erkänna att hon inte behärskar allt genast. Då viskar Pirjo: Jag sade ju att det inte lönar sig att sticka. Inte är det här något för dig. Det var ett dåligt beslut”, förklarar Sanna.

För att Pirjos cynism inte ska få övertaget ger Sanna Marjatta rådet att lyssna på uppmuntrande Tyyne, som säger: Du håller ju på att lära dig. Inte behöver du kunna allt genast. Ledarskap är krävande, men också givande.

”Marjatta borde påminna sig om orsakerna till arbetsbytet: varför ville hon ha just den här platsen? Och i stället för att tänka på vad hon misslyckas med lönar det sig för henne att medvetet notera små framsteg, i tankarna lista allt hon lyckats med den här veckan”, säger Sanna.

Marjatta genomgår en kris också för att hon ännu inte hittat samma mening i chefsjobbet som i det tidigare, konkreta vårdarbetet. Att vara arbetsledare känns som väldigt mycket pappersarbete.

”Jag vill ju utveckla arbetet och har nya idéer. Min styrka här är att jag har nya infallsvinklar.” Men, säger Sanna, hon vill inte trampa på någons tår. Och tid finns det.

”Pirjo beter sig som om allt måste ske nu. Tyyne påminner att förändring tar tid. Mitt tips är att Marjatta frejdigt berättar om sina idéer samtidigt som hon beaktar arbetskamraternas åsikter. Då blir förändringen gemensam. Lär dig vara vänlig men bestämd.”

Sanna påpekar att vår hjärna har en naturlig benägenhet till negativism. Under evolutionen har det varit en fördel att fokusera på hot och risker. Därför befarar Marjatta det värsta i sin nya situation.

”Våra förfäder hade en jättestark Pirjo, för om de varit bekymmersfria som Tyyne riskerade de bli uppätna. Fortfarande har vi samma kamp och flykt-instinkt fast hoten nu är psykiska. Därför får Pirjo lätt övertag.”

Marjatta har det inte lätt hemma heller. Ibland är hon helt slut, för hon lever i en nyfamilj med tre barn i olika åldrar och också hennes partner jobbar långa dagar.

”Tidsbrist är den största utmaningen. Jag hinner inte vara tillräckligt närvarande för barnen.”

Fäldt menar att Marjatta reagerar som mammor ofta gör: har hela tiden lite dåligt samvete. Och då viskar Pirjo: du är en dålig mor.

”Marjattas vardag är påfrestande, men det kan hjälpa att minnas, att det här livsskedet går över. Hon verkar vilja ha mer tid för människorna omkring sig. Borde hon och familjen tänka igenom hur hemmets uppgifter kunde fördelas bättre?”

Och så får man minnas att man aldrig kan göra alla fullkomligt nöjda.

Marjattas eget välmående har i regel lägsta prioritet, efter jobb, barn och parrelation. Sanna tycker att det ska vara tvärtom. Marjatta borde dagligen fråga sig vad hon behöver just nu och hitta tid för det. Bäst brukar det lyckas morgon eller kväll, när barnen sover.

Och ifall oändliga to do-listor börjar snurra i huvudet, ersätt dem då med listor över sånt som blivit gjort!

Sanna Fäldt och Sanna Salovuori: Pirjo ja Tyyne – kesytä sisäiset äänesi, Bazar 2021.

Text Rosanna Marila, illustration Pia Holm

Reklam
Reklam