Millariikka Rytkönen: Drömjobb

Precis innan jag gick på semester hade jag som vanligt många järn i elden och en känsla av att hela Finland måste bli klart före juli. Jag drömde att jag hade lovat sommarjobba på sjukhus hela semestern. I drömmen insåg jag att min iv-behörighet hade gått ut. Jag började stressa med att slå i mig uppgifter för LOVe-tentamen och hur i all sin dar skulle jag klara av ett krävande kliniskt arbete efter åratals paus.

Mardrömskänslan ökade när jag tänkte på resurserna under de kommande arbetspassen och hur jag skulle klara alla dataprogram och all ny praxis. Samtidigt undrade jag om jag skulle ha ett enda veckoslut ledigt samtidigt som familjen.

När jag vaknade började jag fundera över hur min drömarbetsplats skulle se ut, en som jag inte skulle ha mardrömmar om och dit det alltid skulle vara lika härligt att komma. Svaret hittade jag i pensionsbolaget Kevas arbetshälsoundersökning från ifjol.

Tänk om vi alla kunde inverka på sådant som rör det egna arbetet på våra arbetsplatser och vi kunde sköta arbets­uppgifterna utan att försumma hem­göromålen. Kontinuiteten på jobbet skulle vara tryggad och vi skulle inte längre ha snuttjobb och nollavtal.

Arbetsmiljön skulle vara hälsosam och trygg. På jobbet skulle man inte behöva astmapipor och man skulle inte få på pälsen. Arbetet skulle vara förnuftigt organiserat. Arbets- och ansvarsfördelningen skulle vara klar. Dessutom skulle informationsgången på jobbet fungera.

Närmaste förman skulle vara rättvis och objektiv – en person som lyssnar, uppskattar och är vänlig och vid behov ger stöd och hjälp. Dessutom skulle han eller hon sköta förändringar på arbetsplatsen tillsammans med personalen.

Atmosfären på arbetet skulle vara uppmuntrande och förtroendefull. Man skulle kunna reda ut och lösa konflikter och lita på Varandra. På drömarbetsplatsen skulle man dessutom ha fördragsamhet med olika synsätt och med männi­skors olikheter.

Arbetet skulle inte vara för påfres­tande fysiskt, psykiskt och framför allt inte etiskt. På varje arbetsskift skulle det finnas tillräckligt många arbetskamrater och man skulle bemötas sakligt och aldrig våldsamt.

Arbetsgivaren skulle uppmuntra en att utvecklas professionellt och verkligen erbjuda möjligheter till det. På arbetsplatsen skulle man hitta rutiner för att göra arbetet smidigare och modigt pröva nya arbetssätt. Utvecklingen skulle inte bromsas upp av för lite respons utan man skulle få tack av chefen när man lyckats och väl gjort jobb skulle belönas.

Arbetsgivaren skulle ge sitt stöd så att man skulle orka med arbetet och inställningen till begränsat arbetsföra personer skulle vara positiv.

Alltid behöver man inte nypa sig så att man vaknar. Det finns redan drömarbetsplatser i hela Finland. Det finns arbetskamrater som är som en andra familj. Och chefer som verkligen uppskattas.

Själv har jag gått i livets hårda skola och skulle aldrig ha klarat mig genom svåra perioder utan min arbetsgemen­skap. Mina barnmorskekollegor visste hur otroligt dåligt med pengar jag hade som ensamförsörjare och gav mig sina söndags- och nattskift. De stödde mig enormt och äntligen kan jag återgälda det.

När en journalist efter valet till Tehy-ordförande frågade vilka mina tre viktiga förebilder är nämnde jag tveklöst min förman Kaija Pullinen allra först. Jag var en ung och osäker barnmorska, men Kaija trodde och litade på mig. Det har haft oerhört stor betydelse i mitt liv.

Så ge vingar åt en arbetskamrat eller underlydande om du har möjlighet. Godhet sprider sig.