Millariikka Rytkönen: Det gynnar alla att familjerna mår bra

Jag är säker på att arbetsmarknadsbordens avtalslösningar kan omforma arbetslivet i lite familjevänligare riktning, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

”De här förbättrade arbetsvillkoren gynnar mig inte alls.” Det var upptakten till den respons jag fick en kall februarimorgon år 2018.

Tehy hade just informerat om huvuddragen i kommunsektorns förhandlingsresultat. Förutom kompensation för den nedskurna semesterpengen hade vi fått bestående förbättringar i arbetsförhållandena: Åldersgränsen för tillfällig vårdledighet höjdes från 10- till 12-åringar och den avlönade pappaledigheten förlängdes från 6 till 12 dagar.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Dessutom slopades arbetsgivarens rätt att av personer som sjukpensionerades återkräva utbetald lön under sjukledigheten. Kostnadseffekten för hela avtalslösningen var högre än förbundsrundans allmänna linje.

Utan fackjargong betyder det, att lösningen kostade arbetsgivaren mer än avtalen på andra områden. Arbetstagarna var alltså vinnande part.

Arbete och familj kan bilda en fungerande ekvation.

Personen som gav responsen berättade att hen inte hade barn och inte skulle bli sjukpensionerad och ansåg att förhandlingsresultatet inte var till någon nytta för egen del. Fast det gått nästan fyra år sedan repliken fälldes minns jag den fortfarande, för jag var av väldigt annan åsikt.

Finländarnas nativitet sjunker och livslängden ökar. Den äldre befolkningens andel växer alltså. Det orsaker ett hållbarhetsunderskott i den offentliga ekonomin – något om väl ingen finländare undgått att höra om. När bilden ytterligare kompletteras med brist på vårdare tycker jag det är märkligt, att man inte uppfattar att familjevänliga kollektivavtalslösningar är något som gynnar oss alla.

Unga vuxna tvekar inför föräldraskap och funderar när de ska bilda familj. Enligt en enkät som STTK låtit göra är det framför allt osäkerhet i arbetslivet och oro för att inkomsterna ska räcka som ligger bakom.

STTK publicerade ifjol pamfletten Mistä luovumme, jos luovumme lapsista? där en stor skara skribenter granskade nativiteten ur olika infallsvinklar. Befolkningsförbundets forskningsprofessor Anna Rotkirch berättar där, att den bästa djupdykning om den sjunkande nativiteten som hon läst finns i Anna Louie Sussmans artikel The End of Babies, som publicerats i The New York Times. Där konstaterar Sussman att ett minskande antal barn är tecken på att arbetsgivare och regeringar misslyckats med att få arbete och föräldraskap att gå ihop.

I bakgrunden finns enligt henne en växande global ekonomisk ojämställdhet och att man inte har lyckats lösa klimatkrisen så, att det känns som ett förnuftigt val att skaffa barn.

”Därmed berättar sjunkande födelsetal inte så mycket om människors val som om en serie motbjudande förhållanden och deras smärtsamma följder”, skriver Sussman.

Politiken kan stärka framtidstron för oss finländare. Eller försvaga den.

Jag är säker på att också arbetsmarknadsbordens avtalslösningar kan öka framtidstron och omforma arbetslivet i familjevänligare riktning. Arbete och familj kan bilda en bra och fungerande ekvation.

Familjevänlighet gynnar oss alla. Trots att man själv aldrig stannar hemma och sköter ett 11-årigt barn med plötslig magsjuka, så bär familjevänliga arbetsavtalslösningar till slut frukt som kommer oss alla till godo.

Reklam
Reklam