Gården är väldigt stor och här finns mycket skog. Små frimodiga barn kommer oss till mötes. Vi befinner oss på daghemmet Skogsstjärnan i Nykarleby.
Här finns 49 barn i tre grupper. Catarina Östman, 63, är en av stöttepelarna i gruppen för 1–3-åringar. Sedan 1983 har hon arbetat med barn, på förlossningssjukhus, som familjedagvårdare och allra längst som barnskötare på daghem.
”På daghemmet är vi mycket på golvet och barnen får krypa upp i famnen på oss vuxna. Vi skapar en trygg miljö. Det viktigaste är att vara närvarande och ge av sin tid”, säger Catarina.
Hon ger staden erkännande för att den ger daghemmet tillräckliga resurser. I egenskap av huvudförtroendeman träffar hon kolleger från olika håll i Finland på kurser och hon märker att man har det bra ställt i Nykarleby.
”Vanligen har en 12-barnsgrupp med barn under tre år tre fostrare, men vi är fyra anställda i den här gruppen. Ofta delar vi in oss i smågrupper. Jag tar fyra barn med mig i ett eget utrymme med mindre oljud. Där ser jag vilket utvecklingsskede de är i och hur de interagerar med andra barn. Att uppfatta sådant skulle vara svårt i en 12-barnsgrupp.
Fostrar till lycka
Catarina tänker att människor på en liten ort tar ansvar för gemensamma angelägenheter. I lantlig omgivning gör man mycket själv och reparerar saker, man utgår inte från att någon annan ska göra det.
”Om daghemmet behöver en odlingslåda så bygger man den. Eller så känner man någon som kan göra det. Det är lätt att be om hjälp här. Vi har ingen föräldraförening, men vi är bekanta med föräldrarna. Vi går kanske på samma gympa och nu har vi barn här med föräldrar som jag har skött på daghem.”
Catarina konstaterar att i Österbotten bor det självständiga människor som inte har tummen mitt i handen.
”Vi är nära naturen också. I naturen är människan en del av något större och undersökningar visar att det också gör människor lyckligare. Daghemmet har stor gård och egen skog som ger barnen riktigt utmanande klättringsmöjligheter. Ut i skogen går vi och iakttar hur naturen förändras med årstidsväxlingarna.”
Redan riktigt små barn får lära sig om olika känslotillstånd. Om en kamrat börjar gråta, till exempel efter en alltför hårdhänt omfamning, så sätter de vuxna ord på situationen. Han blev ledsen, varför tror du det gick så? Ibland använder vi oss av känslokort som vi visar upp för barnen. Hur tycker du den här pojken ser ut att ha det? Han är ledsen. Vad kan ha hänt, har någon kanske knuffats? När är du ledsen?
De flesta barnen har syskon. I Nykarleby finns det knappt några enbarnsfamiljer. Svenskspråkiga landsortskommuner ligger också i topp i fertilitetsstatistiken och många unga stannar kvar i hembygden nära sina anhöriga. Det är lättare att skaffa barn om hjälp finns på nära håll. Boendet är också billigare än i södra Finland.
Samarbete, vänlighet och tålamod
I närheten av Nykarleby ligger en annan mycket svenskspråkig ort, Pedersöre. Det är en av de 35 finländska kommuner som fått Unicef-erkännandet Barnvänlig kommun. Att barn ska vara delaktiga i den egna småbarnspedagogiken har redan länge varit ett viktigt tyngdpunktsområde i kommunen.
”I våra daghem kan barnen påverka sin vardag på många sätt. Vi har till exempel barnens önskedag, då de har önskat allt från en brandbil på gården till skogsutfärd, vattenfyllda ballonger och simbassäng. Ett barn önskade vattenpistoler och att man fick sikta med dem mot vuxna också. Att få blöta ner vuxna är sällsynt lyx och det var roligt för alla en het dag när daghemmet just skulle stänga för semestern”, skrattar Ida Åsvik, daghemsföreståndare för tre daghem.
I år tog kommunen ytterligare ett steg vidare, när alla anställda inom småbarnspedagogiken deltog i fortbildningsprojektet Se det Goda! Det bygger på positiv pedagogik och styrketänkande. På kursen lär man sig identifiera egna och andras karaktärsstyrkor. Målet är att skapa ett daghem som stärker allas välmående och ökar känslan av samhörighet i och med att man går in för att uppmärksamma det som är bra och uppmuntra varandra.
Daghemmet Östensö öppnades efter en större reparation i början av året. Den tidigare skolan gjordes om till ett rymligt daghem som har fyra barngrupper med sammanlagt 58 barn. Gabriella Ljunggren arbetar som barnskötare i 4–5-åringarnas grupp.
Teamen fick en uppgift när alla barnskötare, barnträdgårdslärare och dagvårdsbiträden hade gått kursen Se det Goda! De fick identifiera varandras styrkor och genom att kombinera dem fick man fram det egna teamets styrkor. Till slut röstade de fram tre styrkor att eftersträva i det egna daghemmet under innevarande år.
”Hos oss här på Östensö blev det samarbete, vänlighet och att orka vänta, dvs tålamod”, konstaterar Gabriella.
Barnen ser att också vi vuxna ger varandra erkänsla och är positiva.
Sedan började man jobba med barnens styrkor. Varje barn gör ett eget collage där hans eller hennes styrkor utvärderas av hemmet, kamraterna, daghemmets vuxna och av barnet självt. Alla grupper gör uppgiften, men så klart kan man inte ställa frågor till ettåringar på samma sätt som till femåringar.
”När ettåringarna skulle måla, så hade alla inte ett eget papper utan det delades med kompisen. På det sättet insåg de vad samarbete är”, säger Ida Åsvik exempelvis.
Positiva iakttagelser plockas ofta fram med hjälp av känslokort. Med dem kan barn och vuxna peka ut varandras styrkor.
”Nu arbetar vi med vänlighet. Hur kan jag vara trevlig mot andra och hur är en god kamrat? Redan som små börjar barn reta varandra, men vi ingriper direkt. Vi ger ändå inte stort utrymme för negativa känslor utan poängterar det positiva och funderar hur vi ska få det att fungera”, konstaterar Gabriella.
Ida tillägger att visst har många anställda arbetat med styrkor tidigare också, men nu skapas en ny värdegrund för småbarnspedagogiken – ett sätt att verka och se det goda i barnet.
”Barnen ser att också vi vuxna ger varandra erkänsla och är positiva”, säger Gabriella.
