Millariikka Rytkönen: Julgubben och Katri Helena

Det lönar sig inte för oss tehyiter att stå och vänta på julklappar. De hårda, bästa paketen är det bäst att vi packar in själva, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

Vi Tehyiter verkar ha fått julklappar i förväg.

Först kom Uutissuomalainens gallup i november, där 70 procent av de tillfrågade finländarna ansåg att vårdarnas löner i vår borde höjas mer än för an­ställda i andra branscher.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Nästa gåva kom i form av ekonomisiffror. För ett par veckor sedan skrev Kauppalehti att Finlands ekonomi växt betydligt mer än man trott. I europeisk jämförelse skilde sig Finland klart till sin fördel och på twitter jublade ekonomister i kapp över den överraskande och snabba ökningen av vår bruttonationalprodukt – i experternas tvittrande gjordes till och med jämförelser med Huuhkajat-undret.

Har arbetsgivaren fortfarande anledning att förvägra oss tehyiter bättre arbetsförhållanden och en lön som man klarar sig på, när det inte alls existerar någon konjunkturnedgång?

Det kan vara klokt att välja samma strategi som min 8-åring, som så här inför julen har börjat anse att julgubben är fejk. Han googlar beslutsamt sina noggrant angivna önskningar, skriver ner dem och delar ut lapparna till så många närstående som möjligt för att maximera utdelningen, ”för det är ändå ni vuxna som köper julklapparna”. Det lönar sig inte heller för oss tehyiter att stå och vänta på eventuella gåvor: att tro på snällhet har varken gett vår bransch eget kollektivavtal eller lönejämställdhet. De hårda, bästa paketen är det bäst att packa in själv.

Om hur omöjliga att förverkliga våra målsättningar är och att det inte finns pengar sjunger en grupp människor innerligare än de stämmer upp i de vackraste julsångerna. Men pengar finns, hur vi fördelar dem är bara en fråga om värderingar. Precis som Black Friday, som kommer från USA och öppnar julsäsongen, lockade en del av oss till inköp, så försöker också arbetsgivarna avtalsshoppa målmedvetet. Trots att de post­anställda lyckades torpedera billigare avtal – precis som modiga tehyiter kring julen 2017 på Förenade Medix Laboratorier Ab – så slutar arbetsgivarna inte spara på arbetskraftskostnader eller försöka få konkurrensfördelar, utan går om och om på uppköp i kollektivavtalsvärlden. Därför är det viktigare än tidigare att organisera sig i en fackorganisation.

Än en gång tar många av er hand om oss också under julen. Alltid får man inte de arbetsturer man önskar, så familjens julplaner anpassas efter arbetsskiftsförteckningen. Sina egna arbetsjular glömmer man inte så lätt. En glömmer jag aldrig. Polisen kom under julnatten till barnhemmet med två syskon under skolåldern och jag tog emot dem. Efter det har jularna aldrig varit som förr. Jag insåg hur privilegierat jag har fått fira julhelg i hela mitt liv, både hemma och på arbetet.

Ändå har jag varit med om julaftnar då jag gått in i linneförrådet och gråtit i smyg när jag vetat att mitt barn öppnat sina julklappar utan mig. Men en stund senare har jag fått klä röd sparkdräkt och tomteluva på ett barn som jag hjälpt till världen och tillsammans med de ny­blivna föräldrarna förundrats över julens under i en halvdunkel förlossningssal. Vemodet har förjagats av julens speciella tjuskraft, som finner vägen också till tehyiternas arbetsplatser.

Jag önskar alla tehyiter glad juletid! Och mot all anatomilära önskar jag att ni tror som Katri Helena, som sjunger, att vägen till jullandet inte är så lång ifall det har en plats i vartenda hjärta.

Reklam
Reklam