Millariikka Rytkönen: Regeringen, vi väntar på ert svar

Statsmaktens tystnad har chockerat många av er, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

”Nu måste jag erkänna att lönen inte ens räcker till räkningarna. Jag får kanske lov att ta ett jobb vid sidan av det jag redan har.”

Jag scrollade bekymmerslöst på sociala medier tills jag läste det här. Än en gång var en vän tvungen att ty sig till extra jobb för att klara vardagen. En sjukskötare med över 20 års erfarenhet på området. Detsamma berättade också den taxichaufför som nyligen körde mig från hotellet till flygfältet på en arbetsresa. Via backspegeln tittade jag föraren i ögonen när hen förklarade sig vara medlem i Tehy och jobba extra för att lönen från vårdarbetet inte räcker att leva på.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Medan vår förre statsminister Antti Rinne styrde landet frågade han mig vad yrkesutbildade i vårdsektorn tar för jobb för att förtjäna extra. Jag berättade att en av mina vänner troligen säljer mjölk också till honom just i hans närbutik i Mäntsälä och att det är en barnmorskeveteran med en lön som inte räcker till att försörja barnen med. Jag ställde en motfråga: Har vi råd med sånt?

Och inte nog med att man inte lever på lönen, man får inte ens göra jobbet tillräckligt bra. Varenda dag ger dåligt samvete att man igen gått under ribban. En etisk Benjamin Syrsa sitter ständigt på axeln och viskar i ens öra, att än en gång gjorde du inte som du blivit lärd. Idag igen var du tvungen att pruta på kraven och utföra jobbet sämre än du hade velat. Att hela tiden lyssna på det dåliga samvetets röst är oerhört betungande och påfrestande.

Att negligera vårdarna på det sättet har ett pris. Och glömskan får konsekvenser.

Eller att den högre ledningen efter fin kundrespons säger att enheten fått alltför bra feedback. Att ”det finns för många skötare på enheten om vi hinner ge så där god vård”. Den hälsningen fick jag av en av er. I all sin kärvhet var den en av de mest häpnadsväckande hälsningar jag fått. Att man försöker göra jobbet bra och bemöta kunden så som personen förtjänar är kantänka fel.

Så är det inte. Ett leende kostar ingenting. Det vet vi tehyiter, för vi är proffs på att bemöta olika människor. Och vi vet att kunden inte är orsaken till hur det är i vår sektor och vill inte hälla allt det här i nacken på oskyldiga. Vi kräver inte det omöjliga: bara en lön som man klarar sig på och sådana arbetsförhållanden att vi orkar streta vidare i det här jobbet.

Men får vi säga högt att vi inte längre orkar? Att vi är trötta? Och när vi säger det, är det nån som lyssnar?

Regeringen hade sin budgetmangling i september. Av de miljardsatsningar som man där kom överens om satsades inte en enda euro på er som är yrkesutbildade och sköter coronakrisen. Sådan tystnad från statsmaktens sida har chockerat många av er. Att negligera vårdarna på det sättet har ett pris. Och glömskan får konsekvenser.

Ingen av regeringspartiordförandena har svarat på den vädjan som Tehy och SuPer riktade till regeringen i maj. Jag skickade den personligen till var och en i femklövern.

Jag skickar också den här tidningen till hela kvintetten och deras medhjälpare. Jag ber dem läsa den här spalten och frågar Sanna, Annika, Maria, Li och Anna-Maja: hur har ni tänkt visa respekt för proffsen i vården i dessa exceptionella tider?

I väntan på svar

Tehyiterna

Reklam
Reklam