Journalist wallraffade på vårdhem för att avslöja problem i äldrevården – mest oroade hon sig för vårdarnas reaktioner

Redaktör Salli Hakala gjorde något utöver det vanliga i våras. Hon tog jobb på ett servicehus för att kunna berätta för Ilta-Sanomats läsare hur det går till i äldrevården.

Vårdhem förekom än en gång i rubrikerna i början av året. Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin efterlyste nya idéer på redaktionen för att kunna beskriva den situation som allt fler känner oro för.

På redaktionens chatt kastade Hakala fram sin idé. Hur skulle det vara om hon tog jobb som sjukskötare på servicehus och berättade för läsarna vad hon upplevde?

Hakala har arbetat som journalist några år. Fast anställd på Ilta-Sanomat blev hon i början av året. Längre erfarenhet har hon som sjukskötare efter cirka tio år i den specialiserade sjukvården.

Chefredaktör Appelsin tände på Hakalas idé. En jurist med erfarenhet av arbetsrätt kopplades också in i diskussionerna.

I mars började Hakala jobba på privata Barkbackens servicehus i Åbo. Stället hade lyfts fram när Ilta-Sanomat bett läsarna berätta om problem i äldreomsorgen.

”Barkbacken blev ett stickprov på sånt som händer i Finland. Problem förekommer på många ställen”, säger Hakala.

Kort varsel

I den öppna ansökan som Hakala lämnade in till servicehuset berättade Hakala sanningsenligt om sin kompetens.

”Det enda jag inte var uppriktig om var avsikten att flytta till Åbo, för det planerade jag inte.”

Under arbetsintervjun förvånade sig ansvariga sjukskötaren inte över att Hakala var beredd på arbete som närvårdare. På sätt och vis var det också motiverat. Vid rekryteringen berättade hon att hon studerat media och att hon nu var tillbaka i vården efter en paus. I början skulle det ju vara bra att koncentrera sig på basvård. 

Enligt Hakala gjorde intervjuaren klart att huset hade ständig brist på arbetskraft. Redan nästa dag skulle de vara för få.

Terminalvårdskunnandet berördes med några meningar, säger Hakala.

”Mer frågades inte om vilka situationer jag upplevt och inte togs det upp vad jag vet om vård av döende.”

Två yrken

Som barn ville Salli Hakala bli journalist. Yrket kände hon till via släkten, förebilderna var många.

Först blev hon ändå sjukskötare. När hon på sista gymnasieklassen började vänta sitt första barn resonerade hon att hon behövde ett yrke som säkert gav jobb.

I början kändes det nervöst i vården. Hakala var blyg, inte alls som sjukskötarna, som hon upplevde som målmedvetna och modiga, personer som behärskade varje situation.

”Snart märkte jag ändå att en sjukskötare inte behöver vara någon självsäker matrona. Känslighet är också en tillgång.”

I tio år arbetade Hakala på inremedicinsk avdelning, jour, intensivövervakning. På Borgå sjukhus och i Malm och Mejlans i Helsingfors.

Vårdarbetet blev kärt. Hon tyckte om människorna, gillade att under nattskift tala med patienter som låg vakna.

När coronan släppte greppet 2022 hoppade Hakala av vårdjobbet. För sig själv försäkrade hon att det inte handlade om pandemiutmattning, men efteråt har hon fått erkänna att tröttheten var oerhörd.

Hon började studera journalistik vid Jyväskylä universitet. Första praktikplatsen var på Ilta-Sanomat och på den vägen är hon.

Ovanligt arbetssätt

Hakalas artikel om Barkbackens servicehus publicerades i början på maj. Hon berättade om sjukskötarnas ständiga dubbelskift och det kaos som bristen på arbetskraft orsakade. Om alltför långa intervaller mellan klienternas måltider, om medicineringsfel och om obefintlig terminalvård.

Det är inte nytt i äldreomsorgen, men hon kunde berätta vad hon såg på nära håll.

Wallraffande eller infiltrering används sällan i finländsk journalistik, men är möjligt enligt Journalistreglerna. Huvudprincipen är att en journalist ska uppge sitt yrke, men information får skaffas fram med andra medel om betydande samhällsförhållanden inte annars går att skildra.

Jag konstaterade ändå att jag är tvungen att berätta sanningen. Om vårdarna inte sköter sitt jobb ordentligt, så måste det också berättas.

Hakala upplevde inte att infiltrationen stred mot sjukskötaretiken. Boendenas sekretess äventyrades inte i något skede. Redaktionen poängterade att om Hakala såg missförhållanden fick hon inte befatta sig med sådant.

”Det var självklart att helhjärtat gå upp i vårdarbetet och sköta det så bra jag kunde.”

Men det oroade henne vad hon skulle bli tvungen att berätta om skötarna. Dem ville hon inte skylla på, inte ge en bild av att det är på grund av dem det är fel på äldrevården.

”Jag konstaterade ändå att jag är tvungen att berätta sanningen. Om vårdarna inte sköter sitt jobb ordentligt, så måste det också berättas.”

Oroväckande attityder

Sex inskolningspass räckte för Hakala att få ihop artikeln. Till slut fick inte vårdarna rena papper heller.

Hakala hörde skötare tala om att det inte lönar sig att överbehandla personer i livets slutskede. Vad för slags överbehandling, frågar hon. Det definieras sällan.

Hakala fick intrycket att man kunde förklara inexakthet i läkemedelsbehandling till exempel med hänvisning till överbehandling.

”Det är faktiskt farligt att bestämma sig för att behandlingen inte behöver vara så exakt längre. Att det inte är så noga om äldre tar fel piller eller inte. Så kan det inte gå till.”

Hakala blev upprörd när vårdare inte ville vara med de boende.

Vissa vårdare isolerade sig från boendena, säger Hakala. De kunde sitta och scrolla på sociala medier en timme. Trötthet var säkert en delorsak.

”Visst blir man trött om man till exempel tar fem dubbla skift efter varandra. Men arbetsgivaren borde inte låta det gå till det.”

Det kan också vara fel på vårdarattityderna, säger Hakala. Man förstår kanske inte ens hur viktigt det är för äldre med sällskap. Hon iakttog situationer då vårdarna inte ville vara med boendena. Det var upprörande.

Hon konstaterar att starka vårdarpersonligheter påverkar atmosfären i arbetsgemenskapen. Avog inställning kan bli en ond cirkel.

Ett servicehem kan inte jämföras med specialiserad sjukvård, det vet hon. Men lite kanske man borde. Samsjuklighet är vanligt bland äldre i dygnetruntvård. De är inte enbart boende utan också patienter och skötseln kräver kunskap om åldrande, sjukdomar och vårdetik. 

Dessutom blir arbetet mer givande om man förstår orsak och verkan bättre.

Skralt med terminalvård

Enligt Hakala måste det sägas högt att de anställda på alla servicehus inte är tillräckligt kunniga. Dåliga språkkunskaper kan öka svårigheterna ytterligare.

På Barkbacken arbetade närvårdare och sjukskötare i stor utsträckning skilt för sig, säger Hakala. Sjukskötarna delade ut läkemedel och skötte administrationen. Närvårdarna gjorde basjobbet. Hakala fick pikar om att hon var sjuksköterska.

”Det skämtades om att Nightingale är här och gör basjobb.”

Hon anser att det skulle vara bra med synligare sjukskötare i servicehusvardagen. Själv har hon goda erfarenheter av sömlöst samarbete mellan sjukskötare och närvårdare på Borgå sjukhus.

Terminalvården har utvecklats, men servicehus ligger efter i utvecklingen, fast där hela tiden dör människor.

I artikeln berättar Hakala också om en döende åldring i servicehuset som skrek, ensam och förtvivlad. Det skulle inte hända på sjukhus, konstaterar hon. Där hade man gett morfin och lugnande, och oftare sett till personen.

”Vi har läkemedel. Ingen ska behöva genomlida sin sista tid i plågor eller ångestfylld.”

Terminalvården var det enligt Hakala illa ställt med på Barkbacken. För få vårdare, för lite kunskap. Döende lämnas länge ensamma, särskilt om natten.

Under sin tid i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt hade Hakala hunnit se hur terminalvården utvecklats under tio år. Utvecklingen släpar efter på servicehus, trots att folk dör där hela tiden.

Avslöjandet överraskade arbetsgivaren

Efter inskolningspassen blev Salli Hakala erbjuden ett längre vikariat. Jag måste fundera, sade hon, och åkte till Helsingfors och skrev artikeln klar.

Dagen före publiceringen ringde Hakala till vd:n för servicehuset och berättade att hon var journalist. Mottagandet lär ha varit förvånat, men lugnt.

I Ilta-Sanomats artikel sade verkställande direktören att hon inte kände till antalet dubbla arbetsskift i huset. Chefen för vårdarbetet medgav brister i inskolningspraxis.

I efterskott tänker Hakala att servicehuset kanske varit berett på medial uppmärksamhet. Egentliga Finlands välfärdsområde hade i april efter inspektionsbesök beslutat att nya boende inte placeras på Barkbacken, men det hade inte getts offentlighet före Ilta-Sanomats artikel.

Barkbackens servicehus har inte velat ge Tehy-tidningen kommentarer om omständigheter som framgår av den här artikeln eller hur Ilta-Sanomats reportage har påverkat verksamheten.

”Just nu har vi interna processer på gång här i servicehuset och de är fortfarande på hälft. Därför anser vi det inte ändamålsenligt att delta i den offentliga diskussionen om saken för tillfället”, svarade verkställande direktören Susanne Karlsson per e-post.

Lättnad efter kollegers reaktioner

På publiceringsdagen var Hakala så nervös, att hon inte ens vågade ögna igenom artikeln. Hon befarade att kollegorna skulle anse att hon svartmålat hela vårdsektorn.

Men via olika kanaler droppade det in meddelanden, där man tackade och sade att man måste tala om problemen. Många ansåg att det hade varit en björntjänst att ge en vackrare bild än den verkliga.

”Jag kände oerhörd lättnad.”

Några veckor senare träffade Hakala vänner från vården på fest och frågade rent ut om hon någonsin skulle kunna återvända till branschen.

Välkommen till vår avdelning, sade kollegorna.

Inget beröm för vårdanställda

Hakalas wallraffande gav Ilta-Sanomat stor uppmärksamhet. Artikeln ansågs viktig och fick många läsare.

”Man kan säga att den blev en hit”, säger Hakala.

Också arbetskamraterna hejade på henne. Det kändes förstås bra, men Hakala förmådde inte ta emot berömmet. Egentligen blev hon förargad.

Orsaken är klar.

”Jag insåg att jag aldrig hade fått sån respons som vårdare. När man med svetten lackande återupplivat någon och tagit hand om de anhöriga dessutom, då kommer ingen i omklädningsrummet fram och säger, att jestas, vilken kapacitet du är.”

I vårdsektorn tänker man att alla stretar på med samma kämpiga jobb, står på samma linje. Ingen prestation lyfts fram, säger Hakala. Ingen får ett särskilt tack. På avdelningsmöten hurrar ingen, säger att jädrar, du satte in den där katetern när ingen annan lyckades.

Man kan erkänna människors styrkor, men berömmer inte, ens inom arbetsgemenskapen.

Det borde man kanske göra ibland.