Det första hon lade märke till var de småpratande papporna i väntrummet. Wow, så härligt, tänkte hälsovårdare Elina Purhonen, 52. Då hade hon precis börjat på sin nya arbetsplats på en barnrådgivning i Oslo. I Finland hade hon inte brukat se så många pappor med barn i samma utrymme, men år 2018 var det en vanlig syn på enheten i Gamle Oslo.
I Norge har Elinas yrkeskunskap uppskattats från första stund. Uppskattningen blev inte mindre ens av att hennes norska var svag de första åren i landet. Hon kunde undra varför kollegorna talade om journaler och tro att det handlade om tidningar, tills det klarnade att det var fråga om patientjournaler.
Elina har arbetat i Norge i några repriser sedan år 2000. Numera frågar hon på flytande norska vad en bebis kan. Hon behöver inte längre åla eller krypa på golvet för att få någon mamma som kommit till rådgivningen att förstå rådgivningstantens frågor.
”Att inte kunna säga vad man vill är en ganska stor sak. Då måste man hitta omvägar, men roligt hade vi ändå med mödrarna.”
Förutom norska använder Elina engelska och ibland finska i sitt jobb. Patientunderlaget på arbetsplatsen är mycket internationellt och tolkningstjänster utnyttjas flitigt.
”Klienterna har rätt att få service på sitt eget modersmål.”
Nyfikenhet tog henne till Norge
Elina som kommer från Kouvola tror att hon på sin tid var Finlands yngsta barnmorska.
”Jag sökte in till barnmorskeutbildning som 16-åring, på uppmaning av yrkesvägledningens psykolog. År 1994 blev jag färdig barnmorska och sjukskötare vid Kuusankosken terveydenhuolto-oppilaitos. Då var jag 20 år”, berättar Elina.
Yrkeskarriären började i Kouvolatrakten, men fick ny riktning när en barnmorskekollega berättade om förlossningssjukhuset i nordnorska Kirkenes.
”Jag blev så intresserad av hennes positiva erfarenheter.”
På den tiden lockades finländska sjukskötare ideligen till Norge. När finska och norska arbetskraftsbyråer år 2000 ordnade gemensam utbildning i Lahtis för att rekrytera arbetskraft deltog Elina och lärde sig grunderna i norska och i norsk arbetskultur.
Snart fanns det också jobb att få på en liten ort söder om Trondheim.
Jag ringde till centralsjukhuset i Førde, men kunde inte säga mycket mer om mig än namn och yrke. Jag fick platsen.”
Elina flyttade till fjordarnas land med make och två små barn. Hon hade krävt arbete även för maken och också det ordnade sig.
Utlandsvistelsen skulle ha resulterat i en ordinarie tjänst, men familjen flyttade tillbaka till Finland av familjeskäl. I Kouvola fortsatte Elina arbeta med barn-, preventiv- och mödrarådgivning och vid sidan av jobbet utbildade hon sig till hälsovårdare.
När barnen blivit vuxna drogs hon igen till Norge. Under en första etapp hamnade hon då i Namsskogan i mellersta Norge. Nästa gång blev det Karasjok kommun.
”I Karasjok talade 80 procent av befolkningen samiska. Det gjorde inte jag, men de var ändå urlyckliga att ha fått en hälsovårdare och sörjde när jag flyttade till Oslo.”
Till rådgivningen i Gamle Oslo kom Elina år 2018. Först arbetade hon för ett hyrpersonalbolag, men arrangemanget blev för dyrt för arbetsgivaren. Efter åtta månader erbjöd förmannen i kommunen henne ett halvt års vikariat. Elina sade upp sig från bemanningsbolaget och började arbeta i Oslo kommun. Gamle Oslo är en av Oslos femton stadsdelar.
”Fast då måste jag själv betala för bostad, vilket företaget hade skött förut, och det var en chock!”
Flera vikariat efter varandra resulterande till slut i en ordinarie tjänst som hälsovårdare.
Också med bostadsutgifterna har hon upplevt lättnad, för nu delar Elina höghuslägenheten med en finsk sjukskötare som gör inhopp i Oslo.
Arbetet fokuserar på det viktiga
Arbetet som hälsovårdare på barnrådgivning i Norge är enligt Elina mer avslappnat, för i Finland ska man, som hon ser saken, kartlägga ”en triljon saker” om familjen och fylla i mängder av blanketter.
” I stället för att fylla i blanketter används arbetstiden här för det väsentliga. Varje familj har sina behov som utreds. Hälsovårdare gör ett hembesök hos blivande föräldrar redan under graviditeten ifall de väntar sitt första barn, och ett andra besök genast efter förlossningen. Barnet har hela tiden samma hälsovårdare.”
Rådgivningsbesöken fortsätter tills barnen är fem år. När de är sex börjar de i skola i Norge.
En positiv sak i Norge är också att trots hårdare beskattning än i Finland, så har lönen gått upp, så att det går att spara pengar. Dessutom är det mindre jobb.
”I Finland var jag van vid mottagningstider på minst en timme, men här är mottagningen vanligen en halv timme, utom för besök vid sex veckor, tre månader och fyra år, då mottagningstiden är en timme.”
Elina har mängder av kollegor: 21 hälsovårdare, 11 barnmorskor och fysioterapeuter motsvarande 2,6 tjänster. Atmosfären på arbetsplatsen är hjälpsam och god. Om det blir stressigt kan man be om hjälp av kollegor via det interna kommunikationssystemet. Blir man sjuk faller inkomsten inte ner till en låg dagpenning, utan lönen löper länge till sitt fulla belopp.
”En stor skillnad jämfört med Finland är att många här är sjuklediga titt och tätt. De första åren var förvåningen stor att jag alltid var på jobbet!”
Företagardrömmen gick i uppfyllelse
Under åren i Norge har Elina inte bara blivit bättre på norska utan också kompletterat yrkeskunnandet. Coronaåret 2020 studerade hon till sexualrådgivare och efter det till sexualterapeut med en utbildning som Sexpo ordade. Kurserna betalade hon med besparingar och när hon var klar förverkligade hon sin långvariga dröm och bildade eget bolag, EasyFlow Seksualterapi.
”Som barnmorska får man lust att utvidga kompetensen till sexualhälsa. Det är inte många klienter som frågar efter det – som om sexualiteten inte alls existerade. Jag är ofta den som först för den på tal.”
Grunderna för företagsverksamheten har Elina lärt sig på kurser som ordnats av norska Skatteverket och av Norsk forening for klinisk sexologi, NFKS. Klientarbetet i sitt företag sköter hon vid sidan av hälsovårdarjobbet. Företagsnamnet har hon registrerat som varumärke.
Studieaptiten växer medan man ”äter”, skämtar Elina. För tillfället går hon en treårig internationell utbildning i kroppsbaserad traumaterapi, för behandling av trauma, stress- och chocksymptom. Den slutar med att hon blir utexaminerad Somatic Experiencing Practitioner (SEP). Den första gruppen i Finland blir färdig mot slutet av året.
Som den ständiga studerande hon är har Elina inga fritidsproblem. Plats i kalendern har hon ändå också för glada träffar med väninnor, utfärder med kollegor och besök hos de vuxna barnen och släktingarna i Finland.
