Marja Takkinen har arbetat i hemvården i över 20 år och hemvård i livets slutskede har småningom blivit en hjärtesak för henne. Foto: Paula Myöhänen

Jag följer dig hem

Kerstin Grotenfelt som insjuknat i cancer ville bo kvar hemma till livets slut. Hennes man Nils förverkligade önskemålet tillsammans med hemvården.

När Kerstin Grotenfelt fick recidiv och cancersjukdomen förvärrades år 2017 beslutade hon och maken Nils Grotenfelt att Kerstin skulle vårdas hemma så länge som möjligt. I praktiken betydde det att de vände sig till hemvården. En vårdplan gjordes upp.

”Alternativet hade varit att Kerstin gång på gång släpats iväg nånstans med ambulans. Allt gick mycket smidigare här hemma”, minns Nils.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Tillsammans med hemvårdens fysioterapeut uppskattade Nils och Kerstin hjälpmedelsbehovet. En sjukhussäng ställdes in i Kerstins sovrum och ett skåp tömdes för läkemedel och vårdförnödenheter.

I hemvården och särskilt vid vård i livets slutskede kommer vårdare regelbundet hem till patienten, lite som om de var gäster. Småsaker påverkar mötena, hur patienten och de anhöriga uppfattar dem.

Sjukskötaren Marja Takkinen från Essote hemvård minns hur nervös hon var inför det första besöket hemma hos Nils och Kerstin i Juva, för Kerstins modersmål var svenska och Marjas är finska.

”Jag undrade hur kommunikationen skulle lyckas, men fint klarade vi oss på finska, savolaxdialekt och lite svenska. Jag minns hur vi i något skede skrattade hejdlöst och tyckte att nu hade vi en jämställd och bra vårdrelation.”

Också Nils fick stöd av Marja. Foto: Paula Myöhänen

Det som framför allt gjorde intryck på Nils var att det i regel var samma skötare som kom hem till dem på slutet, och alla var personer ur det team som skött Kerstin tidigare. Skötarna kom vid behov och kunde göra flera besök under morgon- och kvällsskift varje dag.

”Medlemmarna i teamet var i olika åldrar, alla med sin bakgrund, livserfarenhet och personlighet. Men var och en bemötte Kerstin vänligt och högaktningsfullt på sitt sätt.”

De välbekanta vårdarna lärde sig känna platser, rutiner och Kerstins önskemål. Nils behövde inte förklara om och om igen.

Enligt Marja Takkinen är småsaker ofta betydelsefulla.

”Det kan vara viktigt hur man tvättar och lägger håret och det är enklare att stödja familj och närstående när man blivit bekant.”

Viktigt är också att berätta för patienten vad som händer.

”Det ska man göra oavsett om klienten är vid medvetande eller inte, man vidrör alltid patienten och säger vem man är och vad man gör.”

Enligt Nils handlar ett hövligt bemötande till exempel om att man alltid knackar på dörren och väntar på att gå in tills det kommer ett svar.

”Det är känsligt att komma ända in i sovrummet hemma hos någon, och att hjälpa med intima saker. Knackning är ett slags vördnadsbetygelse för en person som är hjälplös och beroende av andra.”

Marja Takkinen har arbetat i hemvården i över 20 år och hemvård i livets slutskede har småningom blivit en hjärtesak för henne. Här måste man vara du med döden, ha öronen på spänn, ömsinta händer och ett stort hjärta.

För tillfället går Marja en palliativ specialutbildning, som gett henne ytterligare verktyg i jobbet.

”Varje födelse och död är unik. Jag är färdig att göra allt i sådana situationer”, säger hon.

Vård i livets slutskede hemma är ett samarbete som lyckas när alla inblandade går in för det. I Juva är villkoret att klienten har en anhörig eller närstående boende hos sig under vårdperioden. För Kerstin hade det inte varit möjligt utan makens och barnens stöd.

Under hemvård i livets slutskede måste man vara du med döden.

När Kerstins tillstånd försämrades lärde vårdarna Nils hur man doserar läkemedel och använder hjälpmedel. Nils översatte också när Kerstin var för trött för att orka tala finska.

”Det är viktigt att få tala sitt modersmål och bli förstådd, för det förmedlar djupare känslor än andra språk”, säger Marja.

När vårdarna inte var på plats höll Nils kontakt per telefon och tyckte att han snabbt fick svar på sina meddelanden.

”Jag kände aldrig att vi föll mellan stolarna.”

Ibland ville Kerstin tala om döden eller något som oroade henne med någon annan än maken. Då fanns Marja till hands. Också Nils fick stöd av Marja.

”Det är rätt knäckande att se en annans lidande. Ibland behöver man stöd och det fick jag av Marja. Hon hade tid att sitta ner en stund och lyssna”, säger Nils.

Enligt gjorda undersökningar handlar hospicevård till 60 procent om stöd till närstående. Det förutsätter fina känselspröt.

”Ibland måste man lyssna sig till om en person vill prata. En stund som är guld värd kan infinna sig till exempel då en anhörig följer en ut. Då kan känslor välla fram som tidigare inte visats och då måste vårdaren hitta något sätt att stödja personen på”, säger Marja.

Nils fick aldrig känslan att vårdarna hade bråttom.

”Säkert fanns det andra som väntade, men vårdarna slutförde allting i lugn och ro”, säger han.

Under Nils och Kerstins sista sommar åkte de till Sverige, där Kerstin hade ett hus och många minnen. Där spenderade de ett par månader på tu man hand.

”Det var överlagd risktagning, men vi tänkte, att i det skedet är det viktigt med sådant som ger glädje. Och inte är det värre att dö i en bil än på något annat ställe. ”

Resan diskuterades i god tid innan med hemvården och när Kerstin tog blodprover i Sverige tittade Marja på resultaten tillsammans med en läkare och höll också i övrigt kontakt per telefon.

Kerstin somnade in i sitt hem år 2019. Hon fick vara hos sina nära och kära ända till slutet.

”Dödsögonblicket var lugnt och vackert, för vi var hemma och fick det stöd och den hjälp vi behövde”, säger Nils.

”Jag kallar fortfarande Marja ängel. Hon är en person som jag har djup vördnad för, en klok, empatisk, lugn och fin människa.”

Text Hanna Moilanen

Reklam
Reklam