Sjukskötaren Veera Kamaja gjorde en del av praktiken för akutvårdarutbildningen i Namibia. Bild: Teemu Kostamo

Knivarnas natt i Namibia

Vår kolumnist Veera Kamaja som är sjukskötare, berättar hur det är att arbeta i kaoset på en namibisk jourmottagning.

Jag stoppar ner nitrilhandskar och andningsskydd i en ficka på arbetsbyxorna och kollar att jag har toapapper och handdesinfektioni den andra. Sedelbältet putar lite under skjortan, för där har jag mobil, mellanmålsstång och några nambiska dollar. Med vattenflaskan i handen är jag redo för ett praktikpass på den enda kommunala jourmottagningen i Namibias huvudstad Windhoek.

I dag är det lönedag, så under natt­skiftet väntas kniv- och trafikoffer. Folk blir som vilda på lönedagen. Jourmottagningen är överfull. Bäddar och sängkläder tar slut, någon ligger på golvet. En man som knivskurits i bröstet orkar inte vänta på läkaren utan går ilsket sin väg. Hans säng ges genast till nästa patient.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Tiotals misshandlade strömmar till. Patienterna delas nästan inte alls in enligt skadans art utan den som klagar mest går före i kön.

Jag och några andra studerande tar emot patienter, öppnar ådror, förbinder sår och försöker stilla de största blodflödena på mottagningens Emergency Area som här kallas ”dansgolvet”.

Arbetet är hektiskt och mycket av tiden går åt till att leta efter undersöknings- och vårdtillbehör. Jag lyfter på hatten åt de lokala vårdare som gör sitt bästa i den miljön.

Efter nattskiftet är jag genomblöt av svett och kläderna är blodfläckade. Flaskan med handdesinfektion är tom. Jag känner mig svag. Än har jag inte vant mig vid att arbeta i trettio graders hetta. Luftkonditioneringen på mottagningen är förstås i olag. De cirka hundra patienter jag mött flimrar förbi min syn och deras historier snurrar i huvudet.

Mitt i tröttheten skrattar jag till. Jag trodde att en patient hallucinerade, men öronlampan visade att en kackerlacka hade sprungit in i hans öra och börjat leva om där medan han sov. Jag bestämmer mig för att titta efter kackerlackor i mitt rum innan jag stupar i säng.

Jag åkte till Namibia för att göra en del av praktiken för min akutvårdarutbildning där. Jag hade varit utbyteselev också under sjukskötarutbildningen och visste hur mycket det gett mig.

En del av praktiken gjorde jag på Windhoek Central Hospital och en del på Katutura State Hospital. I princip är nivån på sjukhusen densamma, men i verkligheten är skillnaderna enorma.

Katuturasjukhuset ligger i stadens utkant, i Katuturaslummen. På 1960-talet tvångsförflyttades Windhoeks mörkhyade invåndare hit. På hererospråket står Katutura för en plats där ingen vill bo och i fråga om utrustning och renlighet är sjukhuset betydligt sämre än Central Hospital, som ligger i ett bättre område.

Redan före resan visste jag att den kunde bli psykiskt påfrestande. Hur känns det när en patient avlider på grund av klart vårdfel? Hur är det att stå bredvid, när en lokal skötare skriker åt en patient?

Jag bestämde mig för att fråga mycket, men också att vara betraktare. Jag övade mig i hövlig intervention: ”Ursäkta doktorn, men jag tror att patienten inte andas. Ska vi börja med återupplivning?”

Skötarna önskade glatt både mig och övriga internationella studerande välkomna. Handledning förekom just inte, men man fick intressanta insikter om man propsade på att vara med. Jag lärde mig till exempel grunderna i suturering under ledning av en lokal skötare. Ofta trodde patienter att jag med min vita hudfärg var läkare.

I Namibia är sjukskötaryrket vanligen inget kall och det syns på hur man bemöter patienterna. På några undantag när tilltalas de kort och snäsigt och ofta sägs inget om vården.

En sjukskötarelev som kommit till Namibia från Tyskland berättade att den lokala sjukskötarutbildningen både är omfattande och av hög kvalitet, men att den kliniska och etiska sidan glöms bort i arbetslivet.

Ibland tyckte jag att man gjorde saker onödigt tillkrånglat. Att föra in en nasogastrisk sond är inte svårt om patienten vet vad som ska göras, men utan instruktion är det nästan omöjligt ifall patienten kastar upp och vill slita sig loss.

Patientmaterialet var färgstarkt och varierande. Ibland kom någon ståtlig man ur hererostammen i hatt och nationaldräkt och nog blev jag förvånad första gången jag stötte på en person ur himbastammen, där kvinnorna går ikläd­da bara kjol och håret formas till rastaflätor med en blandning av okra och härsket fett.

Det var intressant att sköta patienter från olika stammar och med helt olika social ställning. Största delen av patienterna talade engelska, men ibland behövde jag tolkning från oshiwambo eller herero.

Majoriteten var mycket unga. En typisk patient på intensiven var en trettioårig kvinna med hiv och tuberkulotisk pneunomi. Det fanns också väldigt många barnpatienter som ofta led av diarré och uttorkning. I närmare 40 graders värme kunde det vara ödesdigert.

Inremedicinska patienter stötte man mer sällan på, men att diabetiker hade ketoacidos var rätt vanligt, för om en blodsockermätare går sönder får man inte nödvändigtvis en ny.

Fattigdom, dålig organisation och korruption försvårade arbetet mycket. Ibland blev man frustrerad när patienter inte kunde undersökas ordentligt, men de klagade just inte över sina smärtor – vilket kanske är kulturbetingat.

Jag åkte till Namibia för att lära mig sköta traumapatienter och uppleva en helt annan vårdkultur. Dessutom lärde jag mig en hel del om barmhärtighet.

Mycket kan göras också om utrustningen inte är precis den rätta. 

Text Veera Kamaja

Reklam
Reklam