Millariikka Rytkönen: Vi fortsätter inte så här

”Jag kan inte vänta tills jag får läsa mammas textmeddelanden! Hon är säkert jättelycklig nu. Mamma har varit ett så stort stöd under min karriär.” 19-årige Joonas Oden har just säkrat en finalplats för Finland genom att göra det enda målet i semifinalmatchen i juniorvärldsmästerskapet i ishockey och modern, vars meddelanden han genast vill se, är närvårdare Minna Hakala-Oden, en ensamförsörjare med två söner. Hon stretade med fyra jobb för att möjliggöra pojkarnas ishockeyintresse och inte ens det ville räcka.

Minna berättade sin hjärtskärande historia i Yles tv-serie Askungesagor. Det var en konkret händelse som fick henne att stanna upp och förstå att det måste bli en ändring. Hon väntade på sin andre son Markus från ett landslagsevenemang. Dit hade han fått skjuts av pappan till en lagkamrat. Eftersom färden var 400 km lång tänkte Minna att hon skulle ge mannen den sista 20-eurosedel hon hade i plånboken för resekostnaderna. Med den hade hon tänkt köpa nästa veckas mat.

Mannen vägrade ta emot pengarna, han hade ju kört sin egen son i alla fall. När Minna återvände till sin bil grät hon av lättnad. ”Det handlade bara om 20 euro, men det var en så stor sak för mig! Det var då jag förstod att något måste ändras, jag kan inte fortsätta så här.”

Jag grät när jag såg avsnittet och kände återigen den ångest som jag upplevt under åren som ensamförsörjare. Jag har inte glömt minnena av kronisk brist på pengar och växande skulder. Känslan att inget någonsin blir bättre grep mig igen och kändes som ett tryck i kroppen. Jag vet att alltför många av er, tehyiter, går igenom precis samma sak just nu.

Arbetsgivaren betraktar kraven i Tehys och Supers lönejämställdhetsprogram som oskäliga. Att vi alltså skulle få 1,8 procents större löneförhöjning än de mansdominerade branscherna för att komma upp ur lönegropen på tio års sikt. Kravet som anses oskäligt skulle konkret betyda mindre än 50 euro mer i månaden i tio år. Är det faktiskt oskäligt? Verkligen inte, tycker jag. Och det tycker finländarna inte heller.

Yle bad Taloustutkimus fråga vad finländare anser om vårt lönejämställdhetsprogram. Alltså att ni skulle få högre löneförhöjningar än andra i de löneförhandlingar som inleds den här veckan. Ni fick ett starkt stöd av Finlands folk: nästan 80 procent av alla som svarade ansåg att kravet inte är oskäligt och unnade er högre löneförhöjningar än andra branscher.

I Finland borde ingen behöva ha fyra jobb för att klara sig. Man borde komma till rätta med en heltidslön. Nu är det inte frågan om ifall vi har råd att höja vårdpersonalens löner. Nu handlar det om vi har råd att låta bli att höja dem. I vår bransch har vi inte längre råd att förlora en enda yrkeskunnig person. Bristen på utbildade sjukskötare är världsomfattande och det finns efterfrågan på finländska vårdare. De politiska beslutsfattarna kan fortfarande göra sådana värdegrundsval att den hotande krisen kan undanröjas. Det finska välfärdssamhället har inte råd att låta bli att höja vårdarlönerna.

På en parkeringsplats i Uleåborg för­stod ishockeymamman Minna, närvårdare, att en ändring måste ske: jag kan inte fortsätta så här. I vår visar vi tehyiter tillsammans att vi inte tänker fortsätta så här. Nu är det vår tur. Är du med och gör ändring?