Det är svårt att koncentrera sig på jobbet. På möten får man anstränga sig för att minnas vad som sagts. Livet känns som kamp för överlevnad och det har alltid verkat som om det var lättare för andra än för en själv att leva i den här världen.
Bland annat sådana tankar kan få en att undra om man också själv har någon form av neurovariation. I dagligt tal betyder det människor med neuropsykiatriska drag eller diagnoser som skiljer sig från majoritetens, alltså till exempel aktivitets- och uppmärksamhetsstörningen ADHD och olika autismspektrumtillstånd. Hos många personer uppträder de samtidigt.
Vuxna har alltmer börjat diskutera drag som är karaktäristiska för neurodiversitet och relaterade diagnoser. Det beror på att det talas mer om fenomenen. Förståelsen för neurovariation har ökat och diagnoserna har blivit bättre.
Svåra att upptäcka
Trots ökad förståelse är det fortfarande inte enkelt att veta vem som är neuroatypisk och vem som inte är det. Enligt Riikka Seppälä, neuropsykiatrisk coach, innebär neurodiversitet en mångfald av variationer och många slags olika erfarenheter.
”Den som undrar om den kanske har en variation kunde börja med att reflektera över hur genomgripande symptomen har påverkat livet eller präglar tillvaron. Vanligen har neurodiversitetsdragen påverkat många av livets delområden med stor intensitet.”
Utmaningarna gäller vanligen social interaktion, sensorisk belastning, hjärnans övergripande styrsystem och förändringar. Kriterier för diagnos är att symptomen märkts redan i barndomen och att de uppträder i två eller flera omgivningar. För diagnos räcker det alltså inte att man har det svårt hemma om man ändå presterar på jobbet eller i skolan.
Enligt Riikka Seppälä kan flickor och kvinnor ändå ha till exempel ADHD eller autism utan att fylla de officiella kriterierna. Hon anser att kriterierna ofta inte motsvarar de symptom och den livshistoria som flickor och kvinnor har. Därför blir neurodiversitet hos flickor och kvinnor ofta oupptäckt.
När vi till exempel talar om ADHD tänker de flesta i första hand på en överaktiv pojke. Hos flickor kan ADHD snarare ge sig till känna som svårigheter att bemästra olika aktiviteter, hålla känslorna i styr och benägenhet att sjunka ner i egna funderingar.
Svårigheterna att se dragen hos flickor försvåras också av att flickor på grund av uppfostran och könsrollsförväntningar lär sig maskera sådana drag. Det betyder att en person med neurodiversitet medvetet eller omedvetet döljer sådana drag, för att bättre passa in i fråga om sociala normer och omgivningens förväntningar och för att undvika negativ uppmärksamhet.
”Internationella undersökningar visar att de utmaningar som kvinnor med neurodiversitet har, mer handlar om en inre upplevelse och inte nödvändigtvis syns för omvärlden.”
Ansträngning till det yttersta
När vuxna kvinnor undrar om de kan ha någon neuropsykiatrisk funktionsvariation, NPF, ger Riikka Seppälä rådet att de snarare ska tänka på känslan av belastning än på enskilda drag.
I dagens samhälle är det normalt att känna sig lite överbelastad och det är också normalt med måttliga koncentrationssvårigheter, särskilt om vardagen är jäktig, studierna eller arbetet krävande och man hänger mycket på nätet. Det kan leda till ADT eller förvärvade koncentrationssvårigheter, men det är ingen medicinsk diagnos och inte vad som avses med atypisk neurofunktion.
Ifall det länge känts som om man ständigt får anstränga sig så mycket man orkar, så kan det vara ett tecken på att man tillhör en neurominoritet.
”För kvinnor kan hög funktionsförmåga vara ett av dragen, men så, att man orkar kämpa på och också klarar höga målsättningar under arbetsdagen. Hemma blir det sedan inte något av det vanliga som ska göras där”, förklarar Seppälä.
En kvinna kan flera gånger ha varit deprimerad eller utbränd, till och med haft självskadebeteende, men ändå kunnat klara sig relativt bra som barn och ung, till exempel i skolan. I vuxen ålder har problemen förvärrats, då allt fler områden med ökad press ska hanteras.
Hormonförändringar kan avslöja problemen i puberteten eller först i klimakteriet.
Därför anser också Hanna Keränen, specialist i företagshälsovård, att det inte lönar sig för kvinnor att i första hand själva grubbla över hur bra eller illa de fyller kriterierna för neurodiversitet.
Viktigare är att själv på arbetsplatsen eller i företagshälsovården berätta om problem med att orka. Då inleds en process för att hitta lösningar och vid behov också ställa en diagnos.
”Om utmaningarna är många och man känner att man inte alls klarar av vardag och jobb, då kan man börja fundera på om en diagnos behövs”, säger Keränen som arbetar med Arbetshälsoinstitutets neurodiversitetsprojekt.
Vem behöver diagnos?
15–20 procent av befolkningen uppskattas ha någon form av neurovariation. Det betyder att i medeltal ett tjugotal arbetstagare på en arbetsplats med 100 anställda är neurodiversa och att motsvarande antal på en arbetsplats med 1 000 anställda är ett par hundra.
Hanna Keränen, specialistläkare, betonar att alla ändå inte har en diagnos och neuroatypiska personer inte behöver låta sig undersökas.
Diagnosen har betydelse om den ger särskilda fördelar. En diagnos berättigar till exempel vid behov till ADHD-medicinering och rehabilitering.
På vissa arbetsplatser kan en diagnos också vara en förutsättning för anpassningsåtgärder. Diagnosen kan dessutom ha stor mental betydelse för personen själv. Äntligen en förklaring till de egna erfarenheterna och en ofta mycket söndrig livshistoria.
I sitt jobb ser neuropsykiatriska coachen Riikka Seppälä ofta vilken betydelse en diagnos har.
”Jag möter varje vecka ungdomar och vuxna som kommer till handledningen i tron att det är något fel på dem, när de inte orkar med eller klarar olika situationer som andra. Förklaringen de får i och med diagnos befriar dem från skuld”, säger hon.
Enligt henne visar undersökningar också att en neurodiversitetsdiagnos minskar självkritik, självbestraffning och negativ jämförelse med andra.
I media diskuteras det om man numera söker och får neurodiversitetsdiagnoser alltför lätt. Riikka Seppälä oroar sig över tonen i diskussionen.
”Ifrågasättande på alla håll får mången kvinna att tänka, att jag väl bara är lat och dum och vill ha diagnos för att jag inte ska behöva anstränga mig så. I verkligheten har de här personerna verkligen kämpat i livet.”
Bäst skulle det vara om alla accepterades som de är.
Seppälä påpekar också att den utredning som krävs, och som en psykiater inleder för diagnos, både är lång och krävande. Hon tror inte att någon ger sig in på det lättvindigt.
Keränen konstaterar för sin del att patienters benägenhet att undra över sina neurodiversitetsdrag inte är märkligare än grubblerier över andra tillstånd och sjukdomar.
”Det är normalt att vilja sätta namn på ett upplevt lidande eller något man tror att man själv, men inte resten av befolkningen, har.”
Arbetsmiljön avgör
I ett idealsamhälle skulle det inte behövas diagnoser för neuropsykiatriska funktionsvariationer, anser Seppälä och Keränen. Det bästa skulle vara om alla godtogs som de är utan vidare motiveringar och att alla också fick det stöd de behöver på jobbet.
Så är det inte för tillfället. Till exempel en så liten sak som brusreducerande hörlurar kan i dag kräva diagnos på arbetsplatsen, säger Seppälä.
Det är trist, för neurominoriteter har bevisligen stor potential och många styrkor i arbetslivet, ifall omgivningen stöder dem så att de lyckas. Om det är fel på omgivningen accentueras problemen.
Vissa personer har svårast med sociala kontakter, till exempel småprat som förväntas vid kaffebordet eller till och med att se folk i ögonen.
För några är den största svårigheten beteendekontroll och tidshantering, för andra är det svårt att fungera i en miljö med mycket stimuli. Vissa personer har svårast med sociala kontakter, till exempel småprat som förväntas vid kaffebordet eller till och med att se folk i ögonen.
Kvinnor med NPF kan ha ett större behov av rättvisa än normalt vid upplevda problem i vårdsektorn.
”När belastningen är stor, och det är brist på resurser, kan vårdare inte göra jobbet så bra som de vill. Det upplevs som en verkligt stor mental påfrestning”, säger Seppälä.
Enligt henne är kvinnor med NPF också känsligare för och reflekterar mer över arbetsatmosfären.
När blir pressen för stor?
De som tillhör neuropsykiatriska minoriteter kan själva påverka hur bra de orkar med jobbet. Riikka Seppälä menar att det centrala är att lära sig uppfatta när den upplevda belastningen börjar kännas för stor.
För personer med NPF kan det också vara utmanande att orka på jobbet då de inte nödvändigtvis uppfattar kroppsliga behov som andra, till exempel gällande hunger, trötthet eller behov att gå på toaletten.
”Belastningen kommer sig av helt andra faktorer än hos neurotypiska personer”, säger Seppälä.
De som tillhör en neurominoritet borde våga berätta för sina förmän vad som hjälper dem att orka på jobbet. Utom brusreducerande hörlurar kan man till exempel be om anvisningar i bildformat eller instruktioner i mindre avsnitt, plus möjlighet att ibland dra sig tillbaka i ett tyst utrymme en stund.
Man behöver inte berätta om en eventuell diagnos för arbetsgivaren.
”Det går att motivera önskemålen med att de hjälper en att lyckas med jobbet och man kan till exempel säga att lugna zoner hjälper, då oljud ökar påfrestningen”, tipsar Seppälä.
Arbetsgivare kunde också på eget initiativ underlätta för personer i neurominoriteten. Tysta och vilsamma utrymmen och instruktioner i olika former gynnar inte bara ett fåtal utan är i sista hand till hjälp för hela personalen.
”Vi kan alla råka ut för livssituationer då vi lättare upplever påfrestning”, påminner Keränen.
Det är också viktigt att kollegor accepterar olika sätt att lära sig och kommunicera.
När personer i den neuropsykiatriska minoriteten får arbeta i en miljö som passar dem, då kommer deras styrkor till sin rätt. Också styrkorna är individuella.
”Någon som tillhör den neuropsykiatriska minoriteten kan till exempel vara mycket koncentrerad och kreativ”, säger Keränen.