En vårdare kan inte följa patienten längre än till en viss gräns, skriver sjukskötare Nina Sarell. "Efter det måste man själv leva med sitt ursinne och utkämpa sin strid."
Det är efternatt, men från ett rum strömmar fortfarande ljus. En ung man tittar ut i mörkret genom fönstret. Än en gång håller sjukdomen som är inne i sitt slutskede honom vaken.
Mannen fattar en hand och ser rakt in i själen, hans skyhöga förtroende blir till en viskning.
”Jag vill bara, att det här ska ta slut snart. Kan du inte hjälpa?”
En mormors hjärta har troget slagit i nittio år. Nu börjar tiden ta slut. Blodtrycket sjunker, det har blivit tungt att andas.
Barnbarnet har slagit in sökord på mobilen och letat efter halmstrån i det oändliga informationsflödet. Höjer man inte trycket med vätsketillförsel och underlättar vätskeavgång med vätskedrivande medel? Och hur är det med läkemedel som förbättrar hjärtverksamheten? Förflyttning till specialiserad sjukvård?
Men allt är redan gjort som kan göras. Barnbarnets nöd utmynnar i en desperat snäsning:
”Er uppgift är ju att rädda liv! Varför låter ni mormor dö?”
Flinka akutvårdare, skickliga kirurger och ett sammansvetsat team på intensiven har gjort under.
Kvinnan som livräddats sitter på sängkanten i ljusröd pyjamas. Blåmärkena börjar blekna men hjärnskadan är stor. Talet är grötigt och att gå vill inte lyckas. Jag ser kvinnan gråta. Rädd igen, eller var det en mardröm? Jag säger att vakterna håller maken utanför sjukhusområdet. Att det är över nu, här gör ingen henne illa.
Kvinnan skakar på huvudet – det är något mer skräckinjagande och värre.
”Jag har ledsamt efter min man. Jag älskar honom fortfarande.”
Jag går i korridoren och skuffar en slamrande medicinvagn. En liten pojke med lockigt hår tittar ut genom dörren till ett av rummen.
”Vad gör du?” frågar han nyfiket.
”Jag delar ut mediciner! Ser du, här på sjukhuset finns det många sjuka människor och de här medicinerna hjälper dem.”
Pojken tittar eftertänksamt på medicinbrickorna.
”Har du nån medicin som kan bota pappas hjärncancer?”
I sådana situationer reser sig den välbekanta muren framför oss: vi har nått en gräns.
Dit kommer vi om och om igen, till en punkt, där under redan skett, där det omöjliga redan gjorts i en omöjlig situation.
Här går det inte att köpa fler spelmarker, ge ödet ny kurs. Yrkeskunskap, medicin, goda avsikter och kunnande bugar sig inför livet, vänder ödmjukt ner blicken.
Ända hit kan jag följa dig. Härifrån måste du fortsätta själv. Möta dina värsta rädslor, gå igenom dina största förluster. Leva ut ditt raseri, utkämpa din kamp.
Men när du vänder dig om för att titta över axeln ser du att jag ännu inte har gått någonstans. Jag grät kanske så att hjärtat höll på att brista i omklädningsrummet, men jag samlade mig och står här nu, bakom dig.
Jag håller det bräckliga i min hand, hoppet som du förlorade. Jag släpper taget om det; det klättrar över muren, springer efter dig. Och först när jag ser att det fattar din hand kan jag vända mig bort.
Se till att hålla det kvar. Det är kanske litet och skört, men det övervinner allt. Till och med döden.
Nina Sarell är sjukskötare och frilansjournalist.
Artikeln publicerades i nr 11/2021 av Tehy-tidningen. Du kan läsa hela tidningen på svenska här.
