Millariikka Rytkönen: Passion att hjälpa

Arbetslivet kan förändras, men inte genom att klaga i kafferummet eller ha angst på sociala medier. Ställ upp i Tehy-valet i vår, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

”Jag vill inte vara en människa som sitter vid hörnbord och muttrar”, sade minister Annika Saarikko på den presskonferens för ett par veckor sedan där hon meddelade att hon tar upp kampen om Centerns ordförandepost på partikongressen i september. Jag tittade på sändningen på pekplattan medan jag vek tvätt i klädkammaren och började fundera.

Om vi år 1905 hade nöjt oss med att knota över sakernas tillstånd så skulle vi inte ha lika och allmän rösträtt. Kvinnlig rösträtt kom inte till som en gest av god vilja. Det krävdes en storstrejk för att resan mot världens nästjämlikaste land skulle börja. Inte heller femdagarsvecka, semesterpeng eller exempelvis föräldraledighet med lön har vi fått för att arbetsgivaren själv velat det.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

De flesta självklara förmåner i nutida arbetsliv har det strejkats för. Det är rättigheter vi tagit, inte fått. Och ingenting är hugget i sten för kommande generationer. Så länge vi vill hålla fast vid uppnådda fördelar behövs fackföreningsrörelsen.

Japaner anser att varje människa har ikigai. Fransmännen kallar det raison d’être. En del har funnit sin ikigai, andra letar fortfarande efter den i sitt innersta. Alla har ikigai, men för att finna den krävs tålmodig själviakttagelse. På Okinawa, där det relativt sett bor flest hundraåringar i världen, anser man att ikigai är det som får en att stiga upp på morgonarna.

Under semestern lyssnade jag på ljudboken Ikigai: den japanska livskonsten till ett långt och lyckligt liv av Hector García och Francesc Miralles. Avsnittet ovan bet sig fast, för i den stunden förstod jag vad min egen ikigai är. Eller egentligen gjorde jag det första semesterdagen på ögonklinikens jourmottagning på Helsingfors universitets centralsjukhus. Men först senare, på stugan, när jag lyssnade på regnet och ljudboken, fick jag namn på känslan: ikigai.

När jag steg in på sjukhuset med mitt ögonproblem, som nu är avhjälpt, överfölls jag av oändlig saknad. Jag kom ihåg hur mycket jag älskade att arbeta på sjukhus. På daghem. På barnhem. Och på specialskyddshem. Jag älskade att ha att göra med kunder och jag älskar vår ­bransch. Det gör jag så mycket att jag fortfarande vill göra allt för den.

Medan jag viftade bort myggor förstod jag att ikigai är passion – vilja och lust till något. För mig har det allt sedan barndomen varit lust att hjälpa andra. Som dig, min Tehy-kollega.

Arbetslivet förändras inte genom att vi klagar i kafferummet eller ger utlopp för angst på sociala medier. Men det går att ändra på världen och på arbetslivet, det som krävs är modiga människor. I stället för att muttra vid hörnbord eller skriva på adresser på nätet lönar det sig att verka för ett bättre arbetsliv för oss tehyiter. Jag uppmuntrar dig att aktivt gå med i din fackavdelnings verksamet och konkret verka för ditt arbete. Ställ upp i Tehy-valet i vår, påverka din och arbetskamraternas framtid och lämna ditt spår i historien.

Muttrar du bara eller är du modig?

Reklam
Reklam