Millariikka Rytkönen: Välkommen till djungeln

Sauli Niinistö andas lite samma känsla som vi tehyiter, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

Det är en alldeles vanlig sommarsöndag. Sjuåringen vill ha blåbärspaj. En som inte har bulldegsbotten. Jag lovar baka bara jag druckit morgonkaffe och bläddrat i dagens tidningar. Ögnar igenom ledaren i Kaleva. Riksförlikningsmannen diskuteras fortfarande. Också den nyare versionen. Det nämns att jag hörde ekon av arbetsgivaren i Piekkalas röst och sägs att riksförlikningsmannen råkat bli åskledare. Jag knapprar snabbt ner en tweet. ”Råkat? Alltså att först med egna uttalanden orsaka storm och så bli åskledare?”

Jag åker till butiken efter ingredienser till mördegsbotten. Efter Piekkala-funderingarna behöver jag rockmusik. Jag väljer Guns N’Roses Welcome to the Jungle och vänder bilen mot sydost. Huvudet töms på arbetsmarknadstankar. I den tysta affären tittar jag på eftermiddagstidningarnas löpsedlar. Iltalehti skriker ut att Sami gick miste om cancerbehandling när den förbeställda Fpa-taxin aldrig kom. Taxilagsreformen påverkar människor kraftigt och jag tänker, att hur kan sådant hända här hos oss i Finland?

Ilta-Sanomat vet berätta att Europas ödesvecka nu inleds. En allvarlig bild på vår president accentuerar texten. Jag tittar i tidningen. Man skulle inte tro att världen jäser. Att EU knakar i fogarna. Vad håller presidenten vaken, frågas det, den internationella situationen eller sonen Aaro? Vi sover gott båda två, svarar presidenten.

Jag ler och radar fryst mördegsbotten och vaniljsås på kassabandet. Sauli Niinistö andas lite samma känsla som vi tehyiter i klientarbetet. Också om himlen ramlar ner ser vi klienten lugnt i ögonen och säger med mjuk röst: Det är ingen fara. Allt ordnar sig.

Telefonen piper till. En vän skriver på whatsapp: ”Måste ta ett jobb i går.” Det är en person som skulle vara på semester med familjen, men pengarna räcker inte hur anspråkslöst hen än lever. Jag minns vad det skrevs på kommentarplats i en tidning när jag offentligt berättat hur jag som ensamförsörjare hade levt ur hand i mun. ”Det säger mycket om den människans förmåga att hantera pengar när hon inte får en barnmorskas lön att räcka till! De får ju söndagstillägg och allt!”

Jag nickar ett tack till kassan och tänker på hur fint det är att hon får dubbel lön i dag. Och jag funderar över vad det är för människa som anser att den svåra ekonomiska situation som anställda i vår bransch upplever är självförvållad?

I bilen fortsätter Axel Rose där han blev. ”Welcome to the jungle, we take it day by day.” Precis. Till och med en elefant äter man en bit åt gången. Liksom blåbärspaj. Hemma väntar en otålig liten pojke och längst bak i skåpet hittar jag potatismjöl också. Jag suckar av lättnad, sätter pajen i ugnen och tänker att efter semestern återvänder jag ivrigt till arbetsmarknadsdjungeln och går vidare en dag i taget. Det skrämmer mig inte, för jag är inte ensam på färden. I vår stam är vi 160 000 modiga vandrare.

Välkommen till möte med Tehy-stammen i djungeln. Vi är alltid redo.

Rekommenderat för dig