Millariikka Rytkönen: Var inte en gökklocka

Senast nu måste också gökklockscheferna modigt kliva ut ur sina trygga boxar och möta sina team, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

På långfredagsmorgonen körde en röd Volkswagen in på vår gård. Jag kände inte igen föraren, som bar ansiktsmask och överräckte tre papperskassar med texten ”Rytkönen med hund”. Innehållet visade sig vara en tre rätters påskmeny för hela vår familj.

Jag blev så rörd att ögonen fylldes med tårar. Min ledningsgrupp ville överraska mig mitt i stormen och det lyckades den verkligen med. Det är svårt att finna ord för en sådan gest, som hjälper mig att orka medan jag navigerar genom coronavårens kollektivavtalsförhandlingar. Som chef borde jag dessutom ta hand om min ledningsgrupp, men nu tog den hand om mig.

Reklam (texten fortsätter här nedan)
Reklam

Ögonen föll på vad fackboksförfattaren Tapio Aaltonen skrivit om kristidsledarskap. Han redogjorde för forskning om ledarskapet i lokala banker under 1990-talskrisen, vilket slags ledarskap som hjälpte människor i hopplösheten att stå ut.

Man klarade krisen om chefen var närvarande, gick omkring på kontoret, pratade, lyssnade och visade intresse. Om chefen däremot stängde dörren till sitt arbetsrum och smög sig ut till personalen bara för att berätta när något speciellt hade hänt så klarade arbetstagarna sig dåligt. Aaltonen kallar den senare typen av ledarskap gökklocksledarskap.

Nu när coronaviruset har stängt ner vårt samhälle ställer krissituationen extra stora krav på cheferna. Trots att varenda chef förhoppningsvis vet att närvaro är en förmans största dygd så fordras det i dessa tider särskild ansträngning och uppfinningsrikedom för att visa det. Just nu behöver arbetstagarna speciellt stöd och ledare som går i bräschen. Jag vågar påstå att det inte är omöjligt trots att vi följer de direktiv som getts till följd av viruset.

Den normala vardagsverkligheten för många av oss tehyiter är att möta människor i nöd och extrema situationer. Att vara en krockkudde när livet tar till släggan och drämmer till.

Nu ge­nomlever vi ett undantagstillstånd som skakar om hela världen och där ingen av oss har en skyddsmur, utan också hjälpare är i behov av hjälp. Senast nu måste också gökklockscheferna modigt kliva ut ur sina trygga boxar och möta sitt team. Under svåra perioder är också cheferna pressade och därför måste också de omhändertas väl. De behöver tillräckligt stöd för det arbete de ska utföra, alltså att leda.

I försvarsmakten har interaktionen med förmännen blivit bättre sedan gruppledarna börjat sova i samma stuga som rekryterna. Kommendören för Björneborgs brigad Rami Saari berättade för ett par år sedan i en rundradiointervju att han ”skickade gruppcheferna till samma stugor som rekryterna, så att de skulle bekanta sig med var och en personligen och få en uppfattning om vem som passar för vilken roll”.

Vi andra som är chefer behöver inte börja sova med våra team. Det räcker med att vi i stället för att vara gökklockor månar om att vara väggklockor, som är närvarande och står till tjänst. Är synliga. Och vi väggklockor måste minnas att batterierna ska bytas regelbundet, så att vi inte börjar gå efter. Dessutom tar vi på oss syrgasmasken först, så att vi sedan kan hjälpa andra.

Vi klarar det här. Tillsammans.

Reklam
Reklam