Jaana Laitinen-Pesola: Jag beundrar fortfarande tehyiternas mod

1. Det är tio år sedan strejken. Vad anser du om den nu?

Lyckligtvis gick vi i strejk då. Tidpunkten var precis rätt. Den ekonomiska situationen var god och majoriteten av finländarna stod bakom våra krav. Vi började förbereda oss i god tid. Våra medlemmar var mogna att agera och besvikelsen över strejken år 1995 var borta.

Jag beundrar fortfarande medlemmarnas mod. De som deltog i massuppsägningarna satte sig verkligen själva i blöt. Gemenskapen var större än någonsin. Strejken skakade om hela samhället. Det är ovanligt att en kvinnodominerad bransch lyckas med sådant. Vi visade att Tehy faktiskt är en organisation för intressebevakning.

2. Vad var jobbigast under arbetskonflikten?

Veckoslutet i november innan den eventuella massuppsägningen realiserades. Vi förhandlade sent in på natten den lördagen. När jag lämnade riksförlikningsmannens kansli vid Bulevarden var stämningen pressad: det här leder ingenstans. På söndagen ringde understatssekreterare Martti Hetemäki, medlem i riksförlikningsnämnden, och lösningen började ta form.

Förhandlingarna inleddes i augusti och medan de pågick fanns det inte tid för annat liv. Kylskåpet i bostaden i Helsingfors var till exempel sönder hela den tiden: jag hade inte tid att ringa efter reparatör utan fick klara mig med en Tehy-kylväska med ett par yoghurtburkar i. När jag äntligen beställde reparatör frågade han om jag klarar mig en dag till. Jag svarade ”nätt och jämnt”, för jag hade levt utan kylskåp nästan ett halvår.

3. Vad säger du till dem som hävdar att Tehy förstörde landets ekonomi?

Privatsektorn öppnade förhandlingsrundan med höga lönekrav. KT:s  arbetsmarknadschef Markku Jalonen agerade sedan så att Tehys förhöjningar gällde hela kommunsektorn.

Man vill göra kvinnorna till syndabockar. Jag tror och hoppas att tehyiterna inte accepterar det.

4. Hur var det att bli riksdagsledamot?

Ganska befriande. Jag njuter av att få påverka i lugn och ro. Jag saknar arbetskamraterna och medlemmarna i Tehy, men också den här veckan ska jag tala inför tehyiter och det känns alltid som att komma hem.

Som ordförande lärde jag mig att argumentera för min åsikt. Det har jag nytta av nu också.

5. Vårdreformen går framåt. Hur ser den ut ur vårdarperspektiv?

Jag tror att specialistsjukskötarnas roll blir större. I de lokala förberedelserna ska personalen tas med. Här har de regionala skillnaderna varit stora. Reformen leder förstås till osäkerhet, men personalen behövs och kunnandet slängs inte bort.

Som riksdagsledamot är mitt främsta mål att reformen genomförs så förnuftigt som möjligt. Jag står också på löntagarnas sida och där finns det jobb. I ett regeringsparti är man ibland tvungen att fatta beslut som man inte gillar, men också dem måste man ta ansvar för.